Jag är 65 år och har alltid varit ganska lugn när det gäller mitt utseende, men på sistone har de grå hårstråna börjat ta över. Inte bara några enstaka – hela slingor, särskilt i hårbotten. Att gå till frisören kändes inte längre lika enkelt som förr. Mellan tiden, kostnaden och väntan började jag fundera på om det kanske inte var så farligt att färga håret själv hemma. Jag menar, jag har ju färgat håret hela mitt liv – vad kan egentligen gå fel? Jag gick till den lokala Hemköp-butiken, inte till någon exklusiv frisörbutik. Sa att jag letade efter “hårfärg för att täcka grått hår”. Tjejen frågade vilken färg och jag svarade: “vanligt kastanjebrun, inget märkvärdigt.” Hon visade mig en ask som såg seriös och diskret ut, med en kvinna med vackert hår på framsidan. Det stod “täcker grått hår till 100%”. Det övertygade mig. Läste inget mer. Kom hem, helt säker på att jag skulle vara klar om en timme. Jag tog på mig en gammal t-shirt, letade fram en handduk, blandade innehållet enligt instruktionsbladet och applicerade färgen framför badrumsspegeln. Allt verkade normalt i början. Färgen var mörk, precis som alltid. Jag satte mig och väntade ut tiden. Under tiden diskade jag och städade köket lite. Efter ungefär tjugo minuter märkte jag något konstigt. När jag tittade i spegeln såg inte håret brunt ut, utan lila. Jag tänkte att det var ljuset i badrummet. Intalade mig att jag inbillade mig. När det var dags att skölja ur visste jag redan att något gått rejält snett. Vattnet som rann från huvudet var först lila, sedan mörkbrunt och till sist nästan svart. I den immiga spegeln såg jag mig själv – med fläckar av syrenlila och violett, och en märklig färg som jag knappt kunde beskriva. De grå håren var borta, javisst. Men till vilket pris… Jag försökte torka håret med hårfönen i hopp om att färgen skulle ändras när det torkade. Det gjorde den inte. Tvärtom – den blev ännu intensivare. Jag såg ut som om jag kommit direkt från en misslyckad tonårs-fotosession, inte som en 65-årig kvinna. Jag började skratta för mig själv, vad annat kunde jag göra? Jag ringde min dotter på videosamtal och hon höll på att börja skratta så fort hon såg mig. Hon sa: “Mamma… vad har du gjort?” Jag svarade bara: “Boka en frisörtid åt mig.” Dagen efter måste jag gå ut såhär. Slog en scarf runt huvudet, men det lila stack ändå fram. I Ica-butiken undrade någon om det var en ny stil. En kvinna på bageriet sa att jag var modig som vågade så starka färger. Jag nickade som om det var helt meningen. Två dagar senare gick jag till frisören – med stolthet som bortblåst. Frisören såg mig och förstod allt direkt. Hon dömde mig inte, utan sa bara: “Det här händer oftare än du tror.” Jag gick därifrån med ordnat hår, plånboken lite tunnare och en tydlig lärdom: vissa saker tror man att man fortfarande klarar av som förr… tills man plötsligt står där med lila hår. Sedan dess har jag accepterat två saker – att grå hår kommer oinbjudna och att vissa strider bör utkämpas av proffs. Det här är inte ett familjedrama, utan ett riktigt svenskt vardagsäventyr.

Jag är sextiofem år gammal och även om jag alltid varit rätt bekväm med mitt utseende, har de grå håren börjat ta över på sistone. Inte bara några enstaka strån, utan hela slingor, speciellt vid rötterna. Att gå till frisören kändes plötsligt inte lika självklart längre. Mellan tiden det tar, priset (allt har ju blivit dyrare med åren) och köandet började jag undra om det faktiskt skulle vara så illa att färga själv hemma. Jag har trots allt färgat håret själv under halva mitt liv. Hur svårt kan det vara?

Jag tog en sväng förbi Konsum här i kvarteret, inte en esper frisörsalong. Jag sa till expediten att jag letade efter en hårfärg som täcker grått. Hon frågade vilken nyans och jag svarade, vanlig kastanjebrun, inget märkvärdigt. Hon visade mig en ask som såg seriös och diskret ut, med en kvinna med vackert hår på framsidan. Där stod: Täckning av grått hår 100 %. Det räckte för att övertyga mig. Jag läste inte så mycket mer. Nöjd gick jag hem och var säker på att om en timme skulle jag ha bockat av detta på att-göra-listan.

Jag tog på mig min gamla T-shirt, tog fram en handduk, blandade innehållet som det stod i instruktionerna och började applicera färgen framför badrumsspegeln. Allt såg ut som det brukarfärgen var mörk, precis som tidigare gånger. Medan jag väntade passade jag på att diska undan och städa köket lite.

Efter ungefär tjugo minuter började jag ana oro. När jag tittade på mig själv i spegeln såg håret inte brunt ut, det såglila ut. Jag skylde först på det kalla badrumslyset. Intalade mig att det säkert bara såg ut så i lampans sken.

När det blev dags att skölja ur visste jag redan att det här hade gått fel. Så fort vattnet träffade håret såg jag hur det rann ut i lila, sedan mörkbrunt och till sist nästan svart. Jag glodde på mitt blöta spegelansikte: där stod jagmed hår i toner av syrén och violett som jag inte kan beskriva. De grå stråna var borta, visst. Men priset

Jag försökte blåsa håret torrt och hoppades att det skulle ändra färg när det torkade. Det gjorde det inte. Tvärtomnyansen blev ännu intensivare. Jag såg ut som om jag rymt från en misslyckad modefotografering för tonåringar, inte som en kvinna på 65. Jag började skratta rakt ut för vad annars kunde jag göra?

Jag ringde min dotter, Elin, på videosamtal. När hon såg mig bet hon sig i läppen för att inte brista ut i skratt.
Mamma vad har du gjort?
Boka in mig hos en frisör, svarade jag bara.

Dagen därpå var jag tvungen att gå ut. Jag försökte gömma håret i en scarf, men det lila sken igenom ändå. På ICA frågade kassörskan om jag testade en ny stil, och på bageriet kommenterade en kvinna att jag var modig som vågade sådana färger. Jag nickade och låtsades att allt var genomtänkt.

Två dagar senare satt jag till slut i frisörstolen, utan något att vara stolt över. Frisören, Anna, såg direkt vad som hänt men dömde mig inte. Hon sa bara:
Du, det här händer oftare än du tror.

Jag gick därifrån med ordnat hår, en lättare plånbok (850 kronor fattigare) och en lärdom rikare: vissa saker tror man att man fortfarande klarar som förrtills man står där med lila hår. Numera har jag accepterat två saker: att de grå håren kommer objudna, och att vissa bataljer är bäst att lämna till proffsen.

Det här är ingen stor familjekatastrof, bara ett riktigt svenskt vardagsäventyr.