Jag är 65 år och det här är mitt liv sedan jag gifte mig. Jag blev gift som 23-åring, inte för att jag var gravid eller blev tvingad, utan för att vi på den tiden såg äktenskapet som en livslång skyldighet, något man tar på allvar det var inget man “testade för att se om det passar”. Vi båda hade arbete och till vardags kände vi knappt varandra, men vi trodde att resten skulle komma med tiden.
De första åren var allt annat än enkla. Vi lärde oss att leva tillsammans mitt i meningsskiljaktigheter om hur hemmet skulle skötas, om pengar i svenska kronor, om vanor. Det fanns gräl, tystnader, och dagar fyllda av spänning. Ingen våld eller otrohet, men skillnader som dagens par kanske inte skulle stå ut med ens ett år. Jag tvivlade ofta på om jag själv skulle orka.
När vår första dotter Saga kom till världen insåg jag att äktenskap inte bara handlar om kärlek. Det är ansvar, utmattning, och att ge upp en del av sig själv. Han arbetade mycket, och det mesta av hushållet föll på mig. Ibland kände jag mig osynlig, ibland bara helt slut. Varje gång jag tänkte på att lämna honom såg jag framför mig vad det skulle innebära att splittra vårt hem inte bara för min skull, utan för barnen.
Vi gick igenom tuffa ekonomiska perioder. Det fanns månader när vi nätt och jämnt klarade oss på vår lön. Jag gav mer än jag trodde jag hade. Han hade också sina brister, sitt dåliga humör och sina tysta dagar. Det fanns misstag, ord som sårade, stunder då vi verkligen gjorde varandra illa. Ja, jag förlät om och om igen. Inte för att jag var svag, utan för att jag valde att bygga vidare på det vi hade, och inte jaga någon idealbild.
Vi fick fler barn Oskar och Elin. Uppfostran var utmanande. Vi bråkade om disciplin, om pengar, om släktingar, om tröttheten. Men det fanns också trygghet ett köksbord där det alltid fanns mat, färdigutbildade barn, övervunna sjukdomar, och firade födelsedagar. Ingenting var perfekt, men det var stabilt.
Idag hör jag ofta att unga säger att man inte ska hålla fast vid någonting, att man ska lämna vid minsta motgång. Jag förstår dem tiderna är annorlunda. Men jag tänker också att om jag hade lämnat efter första grälet, första besvikelsen eller första tröttheten, hade jag aldrig kunnat berätta den här historien.
Jag blev inte kvar av rädsla. Jag blev kvar för att jag tror att det är viktigt att hålla fast vid sitt ansvar, även när det är jobbigt. Jag romantiserar inte lidande, men jag säger inte emot att det är långvarig, medveten förlåtelse som har hållit vårt äktenskap vid liv i decennier.
När barnen flyttade hemifrån blev det tyst. Vi grälar mindre nu, men vi är inte som paren i filmerna. Vi är två människor som delat ett liv, som känner varandra in i minsta detalj, som sett varandra på våra sämsta dagar och ändå valt att stanna.
Var jag lycklig hela tiden? Nej.
Gjorde jag misstag? Många gånger.
Ångrar jag att jag förlät? Aldrig.
