Jag är 65 år gammal nu, och tänkte berätta lite om mitt liv sedan jag gifte mig. Jag gifte mig när jag var 23, inte för att jag väntade barn eller blev pressad, utan för att vi då trodde att äktenskapet var ett stort ansvar, något att ta på allvar inte något man “testar för att se om det funkar. Vi båda jobbade, och egentligen kände vi inte varandra så väl i vardagen, men vi tänkte att resten skulle falla på plats med tiden.
De första åren var inga dans på rosor, alltså. Vi fick lära oss att leva ihop det blev gräl om hur man sköter hemmet, om pengar, om vanor. Det blev tysta dagar och långa, irriterade diskussioner. Ingen av oss slog eller var otrogen, men det fanns skillnader som många par idag knappt skulle tolerera ett år. Jag visste inte ens själv om jag skulle stå ut.
När vårt första barn kom, insåg jag verkligen att äktenskapet inte bara är kärlek. Det är ansvar, det är trötthet, det är att offra sig själv ibland. Min man jobbade massor, och jag fick ta det mesta av hushållet. Ibland kände jag mig osynlig. Ibland bara helt utmattad. Men varje gång jag var nära att gå, så tänkte jag på vad det skulle betyda att splittra familjen inte bara för mig, utan för barnen också.
Vi gick igenom tuffa ekonomiska tider. Det fanns månader då vi knappt fick pengarna att räcka ibland fick vi vända och vrida på varje krona. Jag gav mer än jag trodde att jag kunde. Min man hade sina brister, sitt temperament och sin tystnad. Det blev misstag, det blev sårande ord, vi sårade varandra ibland. Och ja jag förlät, många gånger. Inte för att jag var svag, utan för att jag valde att bygga vidare på det vi faktiskt hade, inte på någon idealbild.
Sedan fick vi fler barn. Det var ingen enkel resa. Vi bråkade om uppfostran, om pengar, om släkt och om tröttheten. Men vi hade stabilitet också det fanns alltid mat på bordet, barnen fick utbildning, vi klarade sjukdomar, firade födelsedagar. Det var aldrig perfekt, men det höll.
Nu hör jag många unga säga att man inte ska hålla fast vid något, att man ska lämna så fort det blir problem. Jag förstår dem tiderna har ändrats. Men jag tänker ibland att om jag hade gått vid första bråket, första besvikelsen eller första känslan av trötthet, då hade jag inte kunnat berätta det här idag.
Jag stannade inte av rädsla. Jag stannade för att jag tycker att ansvar och engagemang gäller även när det känns svårt och obekvämt. Jag romantiserar inte att lida, men jag måste erkänna det där med att medvetet och upprepat förlåta, det är nog det som har gjort att vårt äktenskap har hållit i decennier.
När barnen flyttade hemifrån blev det tystare. Vi bråkar inte lika mycket längre, men vi är inte heller paret i de romantiska filmerna. Vi är två människor som har delat ett liv, som känner varandra utan och innan, som har sett varandras värsta sidor och ändå valt att stanna.
Var jag lycklig hela tiden? Nej.
Gjorde jag misstag? Absolut många.
Ångrar jag att jag förlät? Nej, det gör jag inte.
