Alltså, du vet, jag fyller 61 om två månader. Det är väl ingen jämn födelsedag egentligen, det är ju varken 70 eller 80, men för mig känns det ändå. Jag vill faktiskt fira det på riktigt, liksom. Inte bara slänga fram en köpe-tårta eller ta en snabb lunch, utan ett riktigt, ordentligt kalas: middag, fina dukade bord, pyntade stolar, kanske en servitör eller två, lugn musik i bakgrunden. Något som får mig att känna mig levande, uppskattad och tacksam för allt jag varit med om.
Men grabbarna de håller inte alls med.
Jag har ju två vuxna söner. Båda bor fortfarande hemma tillsammans med sina respektive och sina barn. Huset är alltid fullt: det är alltid något oväsen, ungar som springer, tv:n som alltid står på, diskussioner och skratt och ibland bråk. Självklart älskar jag dem… men gud vad jag saknar att bara ha det tyst ibland. Jag är liksom aldrig ensam. Aldrig.
De jobbar förvisso, men ärligt talat är det jag som står för det mesta när det gäller utgifter. Jag har pensionen, pengarna från min avlidne man och en liten verksamhet som jag fortfarande sköter lite vid sidan om. Jag betalar räkningarna, storhandlar, fixar när något ska lagas och står ofta för det där som “ska betalas tillbaka sen” men som aldrig riktigt blir av.
Jag har faktiskt aldrig haft några problem med att hjälpa till.
Det som skrämmer mig nu är att de börjar ta beslut över mitt huvud.
När jag sa att jag ville ordna ett riktigt kalas sa de att det var slöseri med pengar. Att vid min ålder är det onödigt att lägga pengar på långbord, mat och servitörer. Att det vore bättre om jag gav dem pengarna till något vettigt, till investeringar, eller till något de behöver. De pratade som om jag är ansvarslös med mina egna pengar.
Jag försökte förklara att jag planerat det länge och att det inte innebär att jag skuldsätter mig. Men de ville inte lyssna. De stod fast vid att det var ett onödigt slöseri.
Och en av dem sa till mig:
Mamma, det där är väl inte för dig längre.
Den meningen, alltså det skar faktiskt till i mig.
Jag började fundera på saker jag aldrig vågat säga högt. Att jag ibland bara vill vara ensam i huset. Att jag saknar att kunna vakna upp till total tystnad. Att jag vill kunna komma hem till ett vardagsrum där det inte redan sitter ett helt gäng. Att jag vill kunna bestämma själv, utan behöva förklara mig.
Jag har till och med tänkt tanken att säga åt dem att de borde hitta eget boende inte för att vara elak, utan för att jag känner att jag gjort mitt.
Men så kommer samvetet och gnager.
Jag är rädd att låta egoistisk.
Jag vill inte bråka. Jag vill inte köra ut någon mitt i natten. Jag vill egentligen bara veta om det är fel av mig att vilja fira. Att vilja ha lite lugn och ro ibland. Att mina pengar också ska få gå till något för min egen skull.
Jag skriver det här för att jag vet faktiskt inte vad jag ska göra ska jag stå på mig, eller ska jag ge med mig igen? Ska jag ordna kalaset, även om de är emot?
Vad tycker du är det fel av mig att vilja fira min födelsedag på mitt sätt och att vilja bestämma själv över mitt hem och mina pengar?
