Jag är 60 år nu. Jag förväntar mig inte längre några vänner eller släktingar i mitt hem.
De flesta som står mig nära tycker nog att jag är lite för kaxig, men ärligt talat bryr jag mig ungefär lika mycket om andras åsikter som jag bryr mig om gamla reklamblad alltså inte alls.
Det största skälet till att jag har slutat bjuda hem folk är egentligen ja, ren och skär lättja. Att sköta ett hushåll tar på krafterna. Ska man ha gäster måste man ju både städa och koka kaffe och kanske till och med baka en kaka. Nu har jag varken lust eller plånbok (tack för det, pensionen på några tusenlappar i månaden) att göra det där. Det går ju lika bra att träffas på ett café och sitta där och skvallra över en kopp kaffe och en kanelbulle. Vem bestämde ens att man måste sitta hemma och trycka?
Ett annat skäl är allt det där dåliga energin folk drar med sig. Alla kommer liksom inte in med ett solskensleende och en ren själ. Varför ska jag ta på mig andras problem och bekymmer? Efter varje besök kände jag mig mest som ett överkört rådjur, trött och deppig. Det var liksom nog, tänkte jag och stängde dörren och vips, så försvann både mardrömmarna och sömnlösheten.
Dessutom: nu när jag blivit pensionär och plötsligt har massor av tid som jag inte vet vad jag ska göra med, vill jag ju ut och hitta på saker! Upptäcka nya platser i Stockholm eller kanske ta en sväng till Göteborg och gå vilse bland spårvagnarna. Inte vill jag sitta hemma och oroa mig om folk hade trevligt eller om kaffet smakade diskvatten. Och efteråt så slipper man ju städa bort kaksmulor och fundera över om någon tyckte att gardinerna var omoderna.
Vårt lilla land är fullt av roliga ställen att umgås på. Nuförtiden finns det ingen som helst anledning att försöka klämma in både väninnor och grannar i en trea i Sundbyberg för att fira födelsedag. Nej tack jag tänker njuta och slippa rusa runt som en galning med dammvippan.
Nu är mitt hem min egen lilla bubbla. Här släpper jag bara in sådana jag verkligen vill ha där. Man kan väl få vara lite folkilsk utan att räknas som någon slags eremit?
Känner du igen dig i mitt resonemang, eller är det bara jag som har blivit så här lite lagom svensk osocial?
