Jag är sextio år. Jag förväntar mig inte längre att se vänner eller släktingar i mitt hem.
Många som varit mig nära menar att jag är för högdragen, men om sanningen ska fram bryr jag mig inte om vad folk tycker längre.
Den största anledningen till att jag slutat bjuda hem folk är min egen bekvämlighet. Hushållsarbete har verkligen tröttat ut mig. Det handlade inte bara om att städa, utan även att ordna fika och smått att bjuda på. Numera har jag varken resurser eller lust till det. Varför ses vi inte hellre på ett kafé och dricker kaffe? Måste allt ske hemma?
En annan sak är den där tunga energin som ibland följer med gäster. Alla kommer inte till dig med lätt hjärta. Varför skulle jag behöva ta emot deras problem och bekymmer? Efter varje sammankomst kände jag mig bara utmattad och nedstämd. Jag ville inte längre offra min egen ro. Sedan jag slutade öppna min dörr för folk, har mardrömmarna och sömnlösheten lämnat mig.
Dessutom är jag pensionär nu och rastlös hemma. Jag vill ut, upptäcka nya platser, få utlopp för min nyfikenhet och bara stressa av. Varför stå hemma och muttra och dra hit folk? När de går väntar bara disk, städning och funderingar kring om jag varit en okej värdinna.
Stockholm är fullt av härliga ställen där man kan ha trevligt. I dag finns ingen anledning att alltid fira födelsedagar eller namnsdagar inom hemmets fyra väggar. Jag vill njuta av livet utan att springa omkring med mopp och dammtrasa från morgon till kväll.
Mitt hem är nu min lilla oas. Här finns inga människor som jag inte vill ha omkring mig. Kanske tycker någon att jag blivit en otrevlig ensamvarg, men det är en missuppfattning.
Känner du igen dig i mitt sätt att se på saken?
