Jag är 60 år gammal. Jag förväntar mig inte längre att någon vän eller släkting ska komma hem till mig.
Många som känner mig tycker säkert att jag är lite för egen, kanske till och med snobbig, men uppriktigt sagt bryr jag mig inte särskilt om vad andra tycker längre.
Den största anledningen till att jag har slutat bjuda hem folk är faktiskt min egen bekvämlighet. Det tar på krafterna att ha folk hemma. Jag måste både städa, fixa något gott att bjuda på, och göra det trevligt för alla. Nu för tiden har jag varken tid, råd eller lust att hålla på med det där. Vill någon träffas kan vi ta en fika ute i stan. Varför måste man umgås hemma hos mig?
En annan orsak är all negativ energi. Det är inte alla som kommer på besök som har med sig en positiv stämning. Varför ska jag ta på mig andras bekymmer och problem? Efter varje besök kände jag mig alltid trött och nedstämd. Till slut ville jag inte offra mitt eget välmående för att vara värdinna. Sedan jag slutade släppa in folk hemma har jag blivit av med både nattskräck och sömnproblem.
Dessutom är jag pensionär nu och blir rastlös av att bara sitta hemma hela tiden. Nu vill jag komma ut lite, upptäcka nya platser i Göteborg och göra något roligt istället. Vad är poängen med att gnälla och dra hit folk? När de har gått måste man ändå städa och fundera på om allting egentligen var trevligt nog.
Här i Göteborg finns så många kaféer, restauranger och museer där man kan träffas och ha trevligt tillsammans. Nu för tiden måste ingen fira födelsedag eller namnsdag i ett litet vardagsrum. Själv vill jag bara njuta av livet och slippa springa omkring med dammsugare och diskborste hela kvällen.
Min lägenhet är mitt lilla universum nu. Här släpper jag bara in de jag verkligen vill träffa. Kalla mig gärna osocial eller tillbakadragen, men det är fel bild av mig.
Känner du igen dig i mitt sätt att tänka?
