Jag är 58 år gammal och har helt ärligt ingen aning om vad jag ska göra med min granne längre.
Hon bor rakt över gården från oss, och det verkar som att hennes största hobby är att hålla koll på precis allt jag gör. Hon har stenkoll på när matleveranserna kommer, om det handlar om pizza eller om det är storhandling, hur många kassar vi bär in och vem det är som gör det. Skulle budet vara två minuter sen, så är det säkert att det kommer en kommentar om det dagen efter nästan som om det var en nyhetsflash på radio.
Kontrollen tar inte slut där. Hon spanar varje gång jag går ut med soporna, hur många påsar jag slänger och till och med vilken dag det är. En vecka är det två påsar, nästa tre, då får jag en vänlig påminnelse. Någon gång lämnade jag ingen soppåse för att vi helt enkelt inte fyllt någon det höll hon också koll på. Hon frågade till och med rakt ut om jag slänger mat, helt utan skam i kroppen, som om hon har rätt att veta sådant. Jag stod där och undrade när mina sopor blev till allmän angelägenhet.
Min hund är ett annat kapitel för sig. Det är ingen stor eller skräckinjagande hund en liten, snäll svensk lapphund men visst skäller han när någon närmar sig grinden. Och varje skall leder till klagomål. Hon kommer förbi för att meddela att hunden skällde väldigt mycket medan jag var på jobbet. Det märkligaste är att hon alltid vet exakt när det var, hur många gånger, och enligt henne varför. Vissa dagar känns det nästan som att hon har bättre koll på tiderna här hemma än jag själv har.
Min fru klarar sig inte heller undan. Kommer hon hem lite sent från jobbet är det självklart att vi får höra: Ni var uppe sent igår, va? eller Din fru kom hem nästan vid midnatt. Kommer hon hem tidigt undrar grannen om hon är sjuk eller kanske blivit av med jobbet. Inget går förbi obemärkt. Hon kommenterar allt och skvaller sprider hon gärna vidare till de andra på gatan, och till slut kommer det tillbaka till mig, ofta förvrängt.
Min sextonåriga dotter är också under hennes lupp. Om hon går ut med kompisar håller grannen räkning på hur många som kommer och går. Har vi gäster vet hon exakt vem det är, vilken tid de dök upp och när de gick. En gång gick hon så långt som att tala om för en annan granne att den där flickan går ut alldeles för mycket, som om min dotter var hennes eget barn. Jag blev tvungen att säga ifrån ordentligt det kändes som en stor respektlöshet.
Det svåra är att det inte handlar om någon som är nyinflyttad. Nej, hon har bott här precis hela sitt liv precis som jag. Huset är min mammas gamla, Gud vila henne, och jag fick det eftersom jag är ensambarn. Jag tänker inte flytta någonstans. Jag älskar mitt hem, min historia och min plats. Problemet är inte var jag bor problemet är att ofrivilligt behöva dela sitt liv med någon som inte ser några gränser alls.
Idag vet jag faktiskt inte hur jag ska hantera det. Jag har försökt ignorera henne, varit vänlig, även försökt vara lite mer bestämd ingenting hjälper. Hon är alltid där, vaktar, kommenterar, drar sina egna slutsatser. Därför funderar jag nu: hur hanterar man en sådan granne utan att förlora lugnet, utan ett stort bråk, men heller utan att någon tror att de har rätt att lägga sig i ens liv, som om det vore deras eget?
Har ni något råd?
När jag ser tillbaka på allt det här inser jag att det bästa är att försöka sätta mina egna gränser tydligt och hålla fast vid dem, även om det känns obekvämt. I Sverige värderar vi privatliv högt, och ibland måste man påminna sina grannar om detta hur svårt det än kan vara.
