Jag är 55 år gammal och för två månader sedan kom min fru och bad om skilsmässa. Hennes förklaring? Jag måste känna mig levande igen. Det sa hon en helt vanlig eftermiddag när vi satt vid köksbordet, kaffet hann bli kallt och tuppen gal utanför som han alltid gör.
Det här var min andra fru. Vi har varit gifta i femton år. Jag har inga egna barn, läkarna har sagt sitt, men hon kom in i mitt liv med sina två från första äktenskapet. Jag tog dem till mig som mina egna gjorde aldrig skillnad. Jag gav dem utbildning, tryggt hem, köttbullar och förmaningar när det behövdes. Idag bor de i Stockholm båda två, redo för storstadens brus. Själv blev jag kvar här på landet i ett litet men mysigt hus med trädgård, höns, två glada hundar och den sorts tystnad där man hör sig själv tänka. Jag har alltid trott att lugnet räcker långt.
Vårt liv var rätt ordinärt. Gemensam frukost, sedan dags för jobb och senare middag framför tv:n. Lägger oss tidigt som alltid. På helgerna en tur in till Uppsala för att handla, ibland fika hos bekanta. Jag har aldrig varit otrogen. Aldrig kallat henne för något dumt. Jag har nog varit prototypen av en svensk husbonde uppe i ottan, fixat med sysslorna, hållit ihop vardagen. Jag trodde det var nog för kärleken.
Men för några månader sedan började hon förändras. Hon sa att livet stod stilla, att landsbygden kvävde henne, att hon ville flytta in till stan känna rytmen, se folk, få lite puls i tillvaron. Jag invände förstås här har vi ju allt! Huset är avbetalt, luften frisk, friden total. Det blev ganska många diskussioner. Hon stod på sig. Jag slog dövörat till. Jag ville stanna. Hon ville flytta.
Sen en dag så slutade hon debattera. Tittade på mig och sa:
Jag vill inte bråka mer. Jag måste gå. Jag behöver uppleva något annat innan jag blir gammal på riktigt.
Jag frågade om det handlade om en annan man. Hon slog handen mot hjärtat och svor att det inte var så. Det handlar inte om någon annan, sa hon, det handlar om mig om att hitta tillbaka till lusten att leva och börja om i stan.
Den natten sov vi i samma säng, men vi var inte längre vi. Morgonen därpå packade hon sina kläder, några gamla foton, och gick. Inga skrik, inga tårfyllda uppträden. Jag stod på uppfarten, såg SL-bussen åka iväg mot staden, med en klump i halsen och händer som darrade som om jag just betalat räkningarna med kontanter.
Nu har huset blivit enormt. Jag bor kvar på landet, precis som jag alltid velat men utan henne. Går upp tidigt, brygger kaffe bara åt mig själv, pratar med hundarna om vädret. Ibland undrar jag om mitt misstag var att inte lyssna mer, kompromissa oftare, att tro kärlek betyder att stanna och göra sin plikt.
Var det det som gick snett? Blev jag lämnad för att jag var för snäll?
