Jag är 55 år gammal och för två månader sedan bad min fru om skilsmässa. Enligt henne var anledningen att hon måste känna sig levande igen. Hon sa det en helt vanlig eftermiddag, när vi satt vid köksbordet medan kaffet kallnade och tuppen gol utanför, som han brukade göra varje dag.
Det här är mitt andra äktenskap. Vi har varit gifta i femton år. Jag har inga egna barn, av medicinska skäl, och hon kom in i mitt liv med sina barn från sitt första äktenskap. Jag uppfostrade dem som mina egna. Jag har aldrig gjort skillnad. Gav dem utbildning, tak över huvudet, mat, råd. Idag är de vuxna och bor i Stockholm. Vi blev kvar på landet i ett enkelt men fint hus, med trädgård, några höns, hundarna och ett stillsamt vardagsliv. Jag har alltid tänkt att lugnet var nog.
Vårt liv har varit enkelt. Gemensam frukost, arbete, middag framför tv:n, tidiga kvällar. På helgerna åkte vi ibland in till stan för att handla eller hälsa på goda vänner. Jag har aldrig varit otrogen. Aldrig förnedrat henne. Jag är en sån man som håller fast vid hemmet går upp innan solen, jobbar, tar ansvar. Jag trodde det var kärlek, att hålla ihop och ta sitt ansvar.
För några månader sen började hon förändras. Hon sa att hon kände sig fast, att bylivet kvävde henne, att hon längtade till staden ville ha rörelse, människor, ljud, ett annat tempo. Jag svarade alltid att vi har allt här huset är betalt, luften är frisk, vi lever lugnt och tryggt. Vi bråkade mer än en gång om detta. Hon stod på sig. Jag slöt mig. Jag ville stanna. Hon ville bort.
Och en dag slutade hon helt enkelt att argumentera. Hon såg på mig och sa:
Jag vill inte bråka längre. Jag vill gå. Jag måste få uppleva något annat innan jag blir gammal.
Jag frågade om det fanns någon annan man. Hon svor att det inte gjorde det. Hon sa att hon inte går till någon, utan till sig själv till längtan att känna sig levande, att börja om i stan.
Den natten sov vi tillsammans, men vi var inte längre samma. Nästa dag packade hon sina kläder, några minnen och åkte. Inga skrik. Inga stora scener. Jag stod bara kvar och såg bussen försvinna mot Uppsala, med en klump i halsen och darrande händer.
Nu känns huset ofantligt stort. Jag bor fortfarande på landet, precis som jag alltid velat men utan henne. Jag går upp tidigt, brygger kaffe till bara mig själv, pratar med hundarna lite tyst. Ibland undrar jag om jag gjort fel, att jag inte lyssnade tillräckligt, inte kompromissade, att jag trodde kärlek bara var att stanna och ta sitt ansvar.
Varför hände det här mig? Var det för att jag var en snäll man?
