Jag är 50 år gammal och bor fortfarande hos mina föräldrar, ända sedan jag blev gravid. Min son är nu 20. Jag har både en bror och en syster som sedan länge har egna hem. Min äldre bror, Henrik, är advokat. Min lillasyster, Majken, är gift och bor med sin man. Längs åren har jag haft mer än tillräcklig inkomst för att skaffa en egen bostad, eller till och med köpa pappas villa. Och ja, jag har försökt men av olika skäl har det alltid fallit på pappersexercisen. Det enda villkor jag har om jag köper huset är att pappa ska stå kvar som ägare så länge han lever, så att han kan känna sig trygg och aldrig riskerar att stå utan tak över huvudet. Än har vi inte fattat något beslut.
Pappa är över 70 nu, rak på sak, ibland nästan brysk. Det är inte så att han inte vill, men med åren har han blivit tydligt begränsad i vad han kan göra precis som många äldre. Han blev änkling för fyra år sedan, och saknaden efter mamma är ständigt närvarande.
Både jag och min son jobbar. Vi står för större delen av hushållets kostnader räkningar, mat, vardagsutgifter. Pappa lägger till något från sin pension ibland, men har blivit väldigt sparsam och en aning misstänksam med åren.
Min bror tittar förbi någon halvtimme en gång varje halvår. Min syster, som inte arbetar, hjälper oss med matlagning och att vara hos pappa när jag och min son är på jobbet mot ett symboliskt arvode.
Trots att maten är klar, äter pappa sällan om ingen har lagt upp den åt honom på en tallrik. Hemma gör han knappt något längre, förutom att då och då leka med min hund Freja, titta på svensk film eller sova. Hans största oro är att ljusen inte ska ta slut, varken hemma eller på mammas grav. Och förstås han skämmer bort Freja, sin egna lilla barnbarnshund, som gärna ligger uppe i hans säng när han vilar.
Ibland klagar jag, eftersom jag periodvis bär nästan hela ekonomin själv för huset, maten och alla räkningar. Men sedan påminner jag mig om att jag är lyckligt lottad som fortfarande kan ta hand om pappa, hålla honom sällskap, bry mig, prata och skratta med honom, och se hur mycket han älskar min son och vår hund. Han har gett mig allt sedan jag var liten; nu är det min tur att ge tillbaka samma omsorg och kärlek. Det gör jag genom min närvaro, mitt stöd, och min tid.
En del människor säger att jag borde flytta och skaffa eget, men jag vill inte och det kommer jag inte göra. Vem skulle finnas där för pappa om något hände mitt i natten, eller närsomhelst? Tanken på att han skulle bli ensam med bara sina minnen, eller kanske ramla när han går till ICA, gör ont. Visst går han ut själv ibland, men vi har koll, följer honom till läkare och så vidare. Jag vet att jag inte skulle kunna leva med skulden om något hände och jag inte var där.
Oavsett om han är gnällig, bitter, ibland arg, ibland glad, stundtals orolig så är han min pappa. Det är till stor del tack vare honom (och mamma) som jag blivit den jag är idag.
Vad kommer jag lämna till min son när jag är borta? Jag lämnar honom kunskap om arbete och livet, hans utbildning, mitt förhoppningsvis goda exempel, och kanske, om det blir som jag vill, pappas hus. Men alltid med villkoret att så länge pappa lever ska huset vara hans.
Kärlek och omsorg är det viktigaste vi kan ge varandra i en familj, och det är det jag hoppas min son lär sig av mig det är det som verkligen består.
