Jag är femtio år och bor fortfarande hos mina föräldrar, ända sedan jag blev gravid. Min son är nu tjugo år gammal.
Jag har en bror och en syster som båda har egna hem. Min storebror, Erik, är jurist. Min lillasyster, Lovisa, är gift och bor med sin man. Jag har haft tillräckliga inkomster i flera år för att kunna skaffa en egen bostad eller köpa pappas hus. Och ja, jag har försökt, men av olika anledningar har vi aldrig lyckats få till alla nödvändiga papper. Mitt enda villkor, om jag skulle köpa huset, är att det ska stå kvar i pappas namn tills hans sista dag, så att han alltid ska känna sig trygg och säker på att jag aldrig skulle svika honom. Men vi har ännu inte bestämt något.
Min pappa är över sjuttio, mycket rakt på sak, ibland nästan burdus. Det är inte så att han inte vill, men han orkar helt enkelt inte längre göra allt det han en gång klarade av så som det ofta blir när man blir äldre. Han har varit änkling i fyra år nu och lever med den ständiga saknaden efter mamma.
Både jag och min son arbetar. Vi står för det mesta av utgifterna i huset räkningar, matvaror och daglig mat. Pappa bidrar med det han kan när pensionen kommer, men han har blivit väldigt sparsam och ganska misstänksam.
Min storebror kommer och hälsar på honom i en halvtimme kanske en gång var sjätte månad. Min syster, som inte jobbar, hjälper oss ibland mot en symbolisk ersättning genom att laga mat och sitta hos pappa när jag och min son är på jobbet.
Min pappa, även om maten står färdig, äter han inte om vi inte lägger upp den till honom. Han gör knappt något hemma längre, ibland leker han med min hund Svea, tittar på klipp på YouTube och sover. Hans största oro är att vi skulle få slut på ljus hemma och på graven… och förstås för min hund hans bortskämda “barnbarn” som ligger och myser i sängen medan han vilar.
Ibland klagar jag, för det händer ibland att nästan alla utgifter för huset, mat och räkningar hamnar på mig. Men sedan minns jag hur lycklig jag är över att fortfarande kunna ta hand om min pappa, hålla honom sällskap, oroa mig om honom, prata och skratta tillsammans, se honom vara så stolt över min son och vår hund. Han har gett mig allt från den dag jag föddes; nu är det min tur att svara med samma kärlek och engagemang som han alltid gett mig genom min omsorg, mitt ekonomiska, känslomässiga och tidsmässiga stöd.
En del säger åt mig att skaffa en egen lägenhet, men jag vill inte och tänker inte göra det. Vem ska vara där för pappa om något händer på natten eller vilken tid på dygnet som helst? Det gör mig ledsen att tänka på honom ensam hemma, omgiven av minnen och saknad, eller ensam på väg till affären där han kunde falla omkull på gatan. Ibland går han ut själv, men vi vet alltid var han är och håller koll, följer honom till läkaren till exempel. Jag skulle aldrig stå ut med skuldkänslor och oro efter allt han gjort för mig.
Oavsett hur han är snål, bitter, ibland arg, ibland glad, andra gånger nedstämd och ängslig så är han min pappa. Och det är till stor del tack vare honom (och mamma) som jag är den jag är idag.
Vad kommer jag lämna min son när jag inte finns mer? Jag kommer ge honom kunskapen om att arbeta, stå på sig i livet, hans utbildning, mitt exempel (förhoppningsvis det bästa möjliga) och kanske, om allt löser sig som jag vill, min pappas hus på det villkoret jag nämnt: så länge pappa lever är det hans hus, även om det är jag som betalar för det.
