Jag är femtio och har faktiskt bott hemma hos mina föräldrar ända sedan jag blev gravid. Nu är min son redan tjugo år gammal. Jag har både en bror och en syster, och de har egna hem min äldre bror jobbar som jurist och min lillasyster är gift och bor med sin man.
Egentligen har jag tjänat nog i flera år nu för att skaffa en egen lägenhet eller till och med köpa pappas hus. Och ja, jag har försökt, men på ett eller annat sätt har det alltid strandat på någon pappersarbete. Om jag någon gång köper huset vill jag att det fortsatt ska stå i pappas namn så länge han lever, så att han alltid kan känna sig trygg och veta att vi inte kommer att svika honom. Men det där är fortfarande inte helt bestämt.
Pappa har passerat sjuttio, och han är ganska rätt på sak, nästan lite vass ibland. Inte för att han inte vill hjälpa till, men det är mycket han helt enkelt inte orkar längre som det brukar bli när man blir äldre. Han har varit änkling i fyra år nu och lever med saknaden efter mamma varje dag.
Både jag och sonen jobbar, och vi står faktiskt för det mesta av alla hushållsutgifter räkningar, mat, allt sånt. Pappa lägger till lite när pensionen trillar in, men han har blivit väldigt sparsam och har även blivit lite misstänksam med pengar, om man säger så.
Min storebror tittar förbi på sin höjd en halvtimme en gång per halvår. Min syster, som faktiskt inte jobbar, hjälper oss lite med att laga mat och vara med pappa när både jag och sonen jobbar och vi ger henne en symbolisk ersättning för det.
Pappa gör i princip ingenting hemma, förutom att ibland leka med min hund Elsa, titta på gamla klipp på YouTube och ta sig en tupplur. Han är mest bekymrad över om värmeljusen skulle ta slut både hemma och på mammas grav och han älskar min hund nästan mer än något annat, hans lilla bortskämda “barnbarn” som ligger och myser i sängen medan han vilar.
Ibland sliter jag ut mig, speciellt när jag står för nästan allt hyran, maten, räkningarna. Och visst gnäller jag ibland. Men när det känns tungt, så brukar jag ändå känna mig tacksam för att jag fortfarande får finnas där för pappa, kan ge honom sällskap, oro mig för honom, prata med honom och skratta ihop med honom. Det gör mig glad att se hur mycket han tycker om min son och Elsa. Han har alltid gett mig allt han har kunnat, och nu vill jag ge tillbaka med samma omtanke och kärlek, både med pengar, tid och känslor.
Vissa säger åt mig att flytta, att det är dags, men jag vill inte och jag tänker inte heller göra det. Vem skulle annars finnas där för pappa, om något händer mitt i natten eller när som helst? Det skulle krossa mitt hjärta om han skulle bli helt ensam bland minnen och saknad, eller om han ramlar ute när han är och handlar. Ibland går han själv, men jag vet alltid var han är och vi följer honom till sjukvården om det behövs. Jag kan bara inte ha det på mitt samvete efter allt han har gjort för mig.
Oavsett om han är snål, butter, ibland arg eller glad, ibland ledsen eller orolig så är han min pappa. Och till största delen är det honom (och mamma också, såklart) som jag har att tacka för den jag är idag.
Vad kommer jag själv att lämna efter mig till min son när jag är borta? Jag hoppas ju att jag ger honom verktyg att klara sig, arbetsmoral, utbildning, och mitt egna exempel helst det bästa jag kan. Och kanske, om allt går som jag önskar, får han huset efter morfar, med ett villkor förstås att farfar alltid står som ägare så länge han lever, även om det är jag som betalar för allt.
