Jag är 47 år, men känner ingen glädje längre…
Kvinnor jobbar inte en, utan två skift. Först på jobbet, sedan hemma. Vi bär allt på våra axlar, försöker le, vara pigga och aktiva, hantera allt – barnen, hushållet, föräldrarna, de ändlösa sysslorna. Men sen kommer stunden när man bara kraschar. Man är ju egentligen inte gammal, inte ännu en mormor, men orken är helt slut. Allt inuti känns utbränt. Som man säger – man har bränt sina färdighus.
Ibland tänker jag: Kanske är pension inte en så dum idé? Fast varför så sent? Och hur ska man ens leva på den när man knappt överlever på lönen, och man redan nu längtar efter en paus från detta race…
Jag har läst många artiklar och kommentarer om hur kvinnor ”blommar upp” på pensionen: de börjar lära sig språk, reser, tränar, hittar nya vänner, hobbies, till och med kärlek. Var får de energin ifrån? Jag förstår det verkligen inte.
Jag är 47. Jag har en underbar familj. Och två söner. Men jag vill inget mer. Sanningen. Jag vill bara inte. Jag gläds inte åt morgonen, gör inga planer, drömmer inte. Allt jag tänker på när jag vaknar är hur jag ska ta mig till kvällen. Kanske är det effekten av sen mammaskap. Första sonen föddes när jag var 35, den andra när jag var 39. Nu är den ena nio, den andra nästan tonåring. Och jag känner mig gammal.
Morgonen börjar direkt i språngmarsch – frukost, packa skolväskor, dubbelkolla allt, sedan jobb. Jag jobbar inom försäljning – samtal, möten, presentationer, kontrakt, massor av socialt umgänge. Även när arbetsdagen är slut får jag ingen vila – jag är tillgänglig dygnet runt, för man får inte missa en bra kund. De ringer på kvällen, klockan nio, tio – och jag svarar direkt, för… tänk om?
Sedan väntar hemmet: kolla läxorna, släng in tvätten, laga middag, välj ut kläder till morgondagen, svara i klasschattarna där det dagligen dyker upp tio nya meddelanden. Någon har glömt något, någon kräver insamlingar, någon behöver papper, någon planerar en utflykt. Man måste hänga med. Allt ligger på mig.
Jag minns inte när jag senast hade en riktig vila. Semester har jag – två veckor om året. Men den går åt att röja upp bland alla uppskjutna grejer: fixa papper, lösa problem, hjälpa någon. Efter semestern är jag tröttare än innan.
Jag har en man. Och han försöker, det gör han verkligen. Han är inte typen som liggar med fjärrkontrollen. Han hjälper till – både hemma och med barnen. Men det räcker ändå inte. För det är ändå jag som håller reda på allt. Som minns allt. Som har en ständig mental checklista med hundra punkter för ”imorgon”.
Och i huvudet – bara ångest. Trött. Och pengarna räcker inte. Vi är inte fattiga, men inte rika heller. Bara en vanlig medelklassfamilj. Vi drömmer inte om schweiziska skidorter. Men ens att åka till en sjö med hela familjen känns som en lyx. Allt är dyrt. Allt känns som en kamp.
Det finns ingen tid för mig själv. Mina föräldrar blir äldre. De kan inte passa barnen – deras hälsa tillåter inte det. Jag hjälper dem också när jag kan. Inombords känner jag skuld. Alla behöver mig, men jag finns inte kvar. Och föräldrarna är förresten ofta piggare än jag. Jag försöker dölja hur svårt jag har det. Ler, låtsas. Men inuti – tomhet.
Varför är jag så här? Varför verkar andra kvinnor lyckliga, lever livet, reser, tar hand om sig själva, skrattar, lägger upp semesterbilder? Jag är utbränd. Jag vet inte hur man vilar. Vet inte hur man lever. Allt känns som om det händer bredvid mig.
Ni säger kanske – slappna av. Vila. Men när? Även på helgen väntar grejer. När slutar det här? Jag vet inte. Kanske är det bara jag som är sådan. Kanske har andra hittat en väg. Men jag… jag är bara trött. För trött.
Känner du igen dig? Eller är det bara jag?
