Jag är 45 år gammal och har stängt dörren för alla besökare i min lägenhet på Södermalm.
Många glömmer när de kliver in i någons hem att de egentligen är gäster de beter sig som bekvämliga främlingar, ger order och dröjer sig kvar tills natten faller.
Förr i tiden var jag känd för min gästfrihet, men snart nog förändrades jag. När jag passerade fyrtio år började jag säga nej till inbjudningar. Varför? Att ha oönskade gäster är en plåga.
På min senaste födelsedag firade jag på en liten bistro i Gamla stan, och det gick som en dröm. Där har jag bestämt mig för att fortsätta låt mig förklara varför.
Att anordna en fest hemma kostar skjortan. En enkel middag kan dränera flera tusen kronor, och en julklappsgrej kan lätt blåsa upp siffrorna ännu mer. Gästerna kommer med beskyddade presenter, för tiderna är tuffa, och sedan sitter de kvar till sent på natten. Jag vill ha ro i själen, inte en berg av disk att stå och tvätta.
Jag väntar på ingen. Jag städar och lagar när jag känner för det. Förr var jag trött och nedstämd efter julmiddagar hemma. Nu, efter jul, tar jag ett varmt bad och går tidigt till sängs.
Jag har mycket ledig tid och använder den med omsorg. Vänner som Lina eller Erik kan komma för en kopp kaffe, men jag är inte rädd för att sakna kakor. Jag kan uttrycka mina tankar utan filter. När jag vill ha lugn pekar jag på dörren. Det kanske inte är vackert, men jag låter mig inte störas. Mitt välbefinnande står först.
Det märkligaste är att de som gärna kliver in i andras hem sällan bjuder in till sitt eget. För dem är det enklare att servera andras gäster än att fastna i tvätt och matlagning.
Välkomnar du gäster? Kallar du dig själv en gästvänlig människa?
(Sen klockan slår sex, och tystnaden i lägenheten blir den enda publiken som hör min inre konflikt.)
