Jag är 41 år gammal och har varit gift med min man sedan jag var 22. För två månader sedan började jag tänka på något jag aldrig vågat säga högt tidigare: jag tror inte att jag någonsin varit kär i honom på det där sättet som folk brukar beskriva kärlek. Det var en vanlig kväll, jag satt i soffan och tittade på TV, när jag plötsligt undrade varför jag aldrig känt det där pirret i magen som andra kvinnor pratar om den där ljuva oron, längtan efter att springa fram och omfamna den andra. Ju mer jag tänkte på det, desto tydligare blev det.
Jag kommer från ett tufft hem. Min pappa drack mycket, kom hem berusad, lade pengar på alkohol och skapade bråk. Min mamma städade hos andra familjer för att dryga ut det lilla vi hade. Jag växte upp bland ständiga gräl, trötthet och oro. Som tonåring drömde jag bara om att lämna det hemmet, om att få ett eget rum, att få sova i tystnad och slippa höra skrik på morgonen. Jag drömde inte om kärlek bara om att komma bort.
När jag träffade min man var jag 22 och han tio år äldre. Redan en månad efter att vi börjat träffas pratade han om att vi skulle flytta ihop, att han ville hjälpa mig, att han sökte något seriöst. Jag satte mig aldrig ner och frågade mig själv om jag var förälskad. Jag såg det som en möjlighet att lämna barndomshemmet och starta om mitt liv. Jag antog erbjudandet direkt. Packade väskan och gick. Det var inga långa funderingar, inga djupa tveksamheter bara en stark vilja att försvinna.
Jag kan inte säga att mitt liv varit dåligt. Han är en bra man arbetsam och ansvarstagande. Vi har alltid haft mat på bordet, hyran blev betald, senare köpte vi ett hus tillsammans. Han älskar våra barn, sköter allt i hemmet. Jag har aldrig haft någon misstanke om otrohet eller större gräl. Utifrån ser vårt äktenskap perfekt ut. Just det gör det så förvirrande, för det finns ingen uppenbar anledning till tomheten jag ibland känner.
Jag älskar honom. Jag respekterar honom. Jag är tacksam för allt han gjort för oss. Han ger mig trygghet, stabilitet. Men när jag ser tillbaka inser jag att jag aldrig känt den där starka, brinnande passionen som andra kvinnor berättar om. Aldrig känt den där intensiva svartsjukan, rädslan att förlora honom eller lyckan när han kommer hem. Min kärlek har varit mer en vana, ett partnerskap, en tacksamhet men inte en eld.
Jag tänker inte på skilsmässa. Jag söker ingen annan. Jag vill inte förstöra min familj. Jag försöker bara förstå något som jag aldrig tillåtit mig själv att tänka: att det jag kallade kärlek alla dessa år kanske egentligen var behov, längtan efter trygghet och ett försök att fly ett tufft liv. Nu, vid 41, med halvstora barn och ett ordnat hem, ser jag det med andra ögon.
Ibland skäms jag för att ens tänka så. Jag säger till mig själv: Hur kan du ifrågasätta något som faktiskt har gett dig stabilitet? Samtidigt känns det ärligt att erkänna det. Kanske älskar jag på ett annat sätt. Kanske lärde jag mig överleva innan jag lärde mig älska. Jag vet inte. Men denna insikt har väckt många känslor som funnits inom mig sedan jag var det där lilla flickebarnet, som bara ville fly från sitt barndomshem.
Vad hade du gjort i min situation?
Jag ber om råd. Och när jag nu vågar sätta ord på detta, förstår jag att det viktigaste ibland inte är att leva upp till någon annans bilder av kärlek utan att hitta frid i sitt sätt att älska, i det liv man valt, och att vara tacksam över den trygghet man har kunnat ge sig själv och sina nära.
