Jag är 41 år och har aldrig varit otrogen mot min fru. Men innan jag träffade henne var jag verkligen inte något helgon. Jag hade aldrig haft en seriös flickvän. Jag var en fri själ som levde som en svensk ungkarl, med veckans schema för fest: dejt på fredag, pubrunda på lördag, och fikarast där det oftast blev en ny bekantskap. Ingen förväntade sig förklaringar, och jag hade inte lovat något till någon.
Jag jobbade på en elverkstad i Malmö och tjänade helt okej lagom mycket för att kunna bjuda polarna på öl och räkmacka på Sturehof efter jobbet. Ibland blev det en natts kärlek med någon tjej, för att dagen efter försvinna från hennes liv som norrskenet inte av elakhet, bara för att jag inte letade efter något seriöst. Jag var tydlig: förhållanden var inte min grej.
Men allt vände den dagen jag träffade min fru. Hon var då sjuksköterskestudent på Sahlgrenska i Göteborg. Jag var där för att fixa ett trasigt eluttag. Hon bad mig om hjälp med kontakten, och vi började prata. Hon frågade vad jag hette, jag tillbaka, vi skrattade åt våra förnamn hon hette Svea, så typiskt svenskt och när mitt pass var över gav hon mig sitt nummer på en post-it. Jag messade henne redan samma kväll, men inte som tidigare ingen flört, ingen självsäkerhet, utan med nervositet som en gymnasiekille på sin första dans.
Våra första dejter var lika svenska som midsommar: promenad runt Slottsskogen, glass i handen, och varm korv från kiosken. Sakta men säkert slutade jag att ge uppmärksamhet åt andra kvinnor. Inte för att Svea krävde det, utan för att jag helt enkelt inte ville. Jag visste att hon inte var en i mängden.
När jag bad henne att bli min flickvän, sa jag rakt på sak: Om vi ska göra det här, så gör vi det ordentligt. Inget halvdant. Hon såg mig seriöst i ögonen och sa: Jag delar inte. Jag svarade: Inte jag heller. Där och då fattade jag att trohet är mer än att sluta titta på andra det är att hålla sitt löfte.
Vi gifte oss utan glamour. Bodde i en hyrd etta i Örebro, på ett begagnat säng och en enkel elspis. Jobbade jämt hon nattpass på sjukhuset, jag övertid på verkstaden. Ingen energi för äventyr, bara räkningar, trötthet och gemensamma drömmar.
Frestelserna dök dock upp. På jobbet skickade en kollega sms mitt i natten. Hon skickade spontana bilder och sa att jag förtjänade mer än en utarbetad fru. En kväll väntade hon på parkeringen och föreslog att vi skulle åka till ett motell. Jag sade nej och körde raka vägen hem till Svea.
På en fest tog en överförfriskad kvinna plats bredvid mig och började smeka min arm. Jag reste mig, letade upp Svea och vi gick hem utan att säga hejdå hellre en typisk svensk som är lite avig än någon som går över en gräns man aldrig kan ta tillbaka.
Mina kompisar driver med mig. De säger att jag var levnadsglad” förr men nu är dödstråkig. Och de har rätt jag är inte samma person. Jag levde för mig själv en gång; nu lever jag med någon annan.
Nyligen frågade min son Emil om jag någonsin varit med andra kvinnor medan jag varit gift. Jag sa nej. Han såg förvånad ut och sa att nästan alla hans kompisar har föräldrar som blivit skilda för att någon varit otrogen. Då insåg jag mitt val påverkar inte bara mitt äktenskap, utan även mina barn.
Jag var kvinnotjusare när jag var fri, för jag hade inga åtaganden. Men dagen jag bestämde att Svea var den jag ville bli gammal med, insåg jag: lojalitet är ingen bur, utan ett dagligt val. Och än idag ångrar jag inte att jag väljer henne.
