Jag är nu 41 år och har aldrig varit otrogen mot min fru. Men innan vi blev ett, var jag långt ifrån någon helgon. Jag hade aldrig haft någon seriös flickvän. Jag levde fritt, som alla unga män då. Jag dejtade en tjej ena veckan, en annan veckan därpå, såg till att alltid ha någon att gå ut med på fredagskvällen och ett gäng att festa med på lördagen. Jag behövde aldrig ge någon förklaring, för jag hade inte lovat någon något.
På den tiden arbetade jag i en elverkstad i Stockholm och tjänade skapligt. Efter jobbet brukade jag följa med kompisarna till pubar, dansställen, födelsedagskalas runt om i stan. Ibland vaknade jag dagen efter hos någon kvinna utan att veta var jag egentligen befann mig. Dagen därpå försvann jag ur hennes liv. Inte för att jag var hemsk, utan för att jag helt enkelt inte sökte något seriöst. Jag brukade alltid säga att att binda sig är inte min grej.
Men allt förändrades den dagen jag träffade min fru. Det var på Södersjukhuset, dit jag hade blivit skickad för att fixa en elledning. Hon var praktikant inom sjukvården. Hon frågade om jag kunde kika på ett trasigt uttag i hennes avdelning och vi började prata. Vi skrattade åt våra namn jag presenterade mig, hon presenterade sig som Lovisa. I slutet av min arbetsdag gav hon mig sitt nummer. Jag smsade henne redan samma kväll. Det var inte som vanligt inget flörtande och självsäkert, utan en nervositet som påminde om när jag var femton.
Våra första dejter var enkla. Promenader längs Mälaren, glass i Humlegården, kanelbullar efter jobbet. Sakta men säkert slutade jag att träffa andra kvinnor. Inte för att hon krävde det utan för att jag inte ville ge min uppmärksamhet till någon annan. Jag insåg att Lovisa inte var bara en till.
När jag bad henne att bli min flickvän sa jag tydligt: Om vi börjar något, så gör vi det ordentligt. Jag vill inte ha något halvhjärtat. Hon såg på mig allvarligt och svarade: Jag delar inte. Jag svarade: Inte jag heller. Från den dagen förstod jag att trohet inte bara handlar om att sluta se andra kvinnor, utan att hålla det man lovar.
Vi gifte oss utan något stort ståhej, utan lyx och flärd. Vi hyrde ett litet rum i Solna, lånade säng och kokplatta. Vi arbetade hela dagarna hon tog nattpass på sjukhuset, jag gick extra timmar i verkstaden. Vi hade knappt tid eller ork till något äventyrligt. Det fanns räkningar att betala, ständig trötthet men också gemensamma drömmar.
Frestelser fanns kvar. En kollega på jobbet brukade skriva till mig sent på kvällen hon skickade slumpmässiga bilder och sa att jag förtjänade mer än en trött fru. En gång väntade hon på mig utanför och föreslog att vi skulle åka till ett hotell. Jag sa nej, satte mig i bilen och körde hem direkt.
Vid ett födelsedagskalas blev en kvinna lite för närgången hon satte sig bredvid mig och började smeka min arm. Jag reste mig, tog Lovisa i handen och vi gick därifrån utan att säga något mer. Jag föredrog att verka ohyfsad än att korsa en gräns man aldrig kan sudda ut.
Mina vänners skämt om mig har inte ändrat sig. De säger att förr var jag levande, men nu är jag tråkig. Och jag håller med jag är inte samma person. Förr levde jag bara för mig själv, nu lever jag med någon.
För inte länge sedan frågade min son Erik om jag någon gång haft andra kvinnor sedan jag blivit gift. Jag svarade nej. Han såg förvånad ut och sa att nästan alla hans vänners föräldrar var skilda på grund av otrohet. Då insåg jag att mitt val påverkar långt mer än bara mitt äktenskap det formar också mina barn.
Jag var en kvinnotjusare när jag var fri, för då hade jag inga verkliga band. Men den dag jag förstod att Lovisa var den kvinna jag ville åldras med, insåg jag att trohet inte är ett fängelse, utan ett beslut jag gör varje dag. Och än idag har jag inte ångrat att jag valde henne.
