Jag är 41 år gammal och har varit gift med min man sedan jag var 22. För två månader sedan började jag tänka på något som jag aldrig vågat uttrycka högt förut: jag tror inte att jag någonsin har varit förälskad i honom på det sätt som människor beskriver kärlek. Det var en helt vanlig kväll, jag satt i soffan och tittade på TV när tanken slog mig varför har jag aldrig känt det där som andra kvinnor pratar om, “fjärilar i magen”, den sprudlande förväntan, lusten att springa fram och omfamna honom. Jag fortsatte tänka och plötsligt blev allt så tydligt.
Jag kommer från ett tufft hem. Min pappa drack mycket, kom hem berusad, slösade bort pengarna på alkohol och ställde till problem. Mamma städade hemma hos andra för att täcka det pappa inte bidrog med. Jag växte upp omgiven av bråk, trötthet och ständig oro. Som tonåring drömde jag bara om att lämna hemmet, att få ett eget rum, att kunna sova ostört och slippa höra skrik om morgonen. Jag drömde inte om kärlek jag drömde om att fly.
När jag träffade min man var jag 22 år, och han var tio år äldre än mig. Redan efter någon månad sa han att vi skulle flytta ihop, han skulle hjälpa mig, han ville något seriöst. Jag stannade aldrig upp för att fråga mig själv om jag var förälskad. Jag såg det som min chans att komma bort från mitt hem, att börja om. Jag tog snabbt beslutet. Packade mina saker och gick min väg. Det fanns ingen lång eftertanke, inga djupa tvivel bara en stark längtan att lämna.
Jag kan inte säga att mitt liv har varit dåligt. Han är en bra man arbetar hårt, ansvarstagande. Vi har alltid haft mat på bordet, hyran blev betald, senare köpte vi ett hus. Han älskar våra barn, tar hand om allting. Jag har aldrig haft anledning att misstänka otrohet eller bråk. Utifrån ser vårt äktenskap perfekt ut. Och det är kanske det som förvirrar mig mest för det finns inget tydligt skäl till att jag känner denna märkliga tomhet.
Jag älskar honom. Jag respekterar honom. Jag är tacksam för mycket. Han har gett mig lugn, trygghet. Men när jag ser tillbaka inser jag att jag aldrig känt den där starka, passionerade kärleken som andra kvinnor beskriver. Jag har aldrig varit svartsjuk, aldrig rädd att förlora honom, aldrig känt det där pirret när jag väntat att han ska komma hem. Min kärlek har varit mer vanemässig, partnerskap, tacksamhet men aldrig en eld.
Jag funderar inte på att lämna honom. Jag söker inte någon annan. Jag vill inte förstöra min familj. Jag försöker bara förstå något som jag aldrig tillåtit mig själv att tänka: att det jag kallat kärlek i alla dessa år faktiskt kanske bara varit behov, trygghet och min längtan att komma bort från ett jobbigt liv. Och nu, vid 41 års ålder, med stora barn och stabilt hem, inser jag det.
Ibland känner jag skuld för att jag ens tänker så. Jag säger till mig själv: Hur vågar du ifrågasätta något som gett dig trygghet? Men samtidigt känns det rätt att vara ärlig. Kanske är mitt sätt att älska annorlunda. Kanske lärde jag mig att överleva innan jag lärde mig att älska. Jag vet inte. Jag vet bara att den här tanken rört om i allt det jag burit med mig sedan jag var den lilla flickan som bara ville fly hemifrån.
Vad skulle ni göra om ni var jag?
Jag vill ha råd från er.
