Jag är 27 och träffade henne när jag var som minst beredd på någon som hon.
Det skedde på ett litet event release för en lokal tidskrift, en kväll där jag hamnade nästan av en slump. En kompis bad mig följa med för att hjälpa till att bära lådor; jag hade inga särskilda planer, och behövde några extra kronor, så jag tackade ja. Hon satt i första raden, antecknade i en svart Moleskine, mobilen låg med skärmen neråt, och kaffet framför henne hade sedan länge svalnat. Hon såg inte ut att vara intresserad av någon, men när hon väl pratade tystnade alla.
Senare fick jag veta att hon är författare. Skriver för både tidning och kulturtidskrift. Hon är 40 år. Då visste jag inte det såg bara en självsäker, lugn kvinna som aldrig höjde rösten för att sätta sig över andra och behövde heller inte göra det.
Efter eventet gick jag fram, för jag behövde hennes signatur på ett kvitto. Hon frågade vad jag heter, såg mig i ögonen och sa:
Ser du alltid ut såhär, eller bara när du är nervös?
Jag skrattade högt. Sa att jag inte vet. Hon svarade att hon gillar folk som inte låtsas vara självsäkra. Allt började där.
Vi började skriva till varandra. Hon skrev kort, jag långt. Jag frågade enkla saker: vad hon gör på dagarna, var hon bor, om hon pluggar. Jag sa sanningen att jag bor hos mina föräldrar, jobbar allt jag kan hitta, att jag tjänar lite pengar och försöker komma igång. Hon fick mig aldrig att känna mig mindre, men sålde heller inga illusioner. Redan från början var det tydligt:
Jag söker inte en relation. Vi är på olika platser i livet.
Men ändå började vi ses.
Alltid hemma hos henne. Lugnt, ordnat, böcker överallt. Hon hade bil, sitt eget tempo, sitt eget liv. Jag tog bussen, och ibland kändes det som om jag klev in i en värld som inte var min. Hon mötte mig utan brådska, utan löften. Ibland lagade jag något enkelt, ibland öppnade vi bara en flaska vin och satte på låg svensk jazz. Vi pratade mycket om hennes jobb, skrivandet, och hur trött hon är på att förklara sina val för andra.
Jag fick aldrig sova över. Hon följde mig aldrig till dörren. Det var jag som fick insistera om vi skulle ses en helg. Ibland sa hon ja, andra gånger försvann hon några dagar för deadlines, möten eller resor. När hon kom tillbaka var det som om inget hade hänt. Inga ursäkter. Inga långa förklaringar.
En kväll sade hon, sittande på sängkanten:
Bli inte förälskad i mig.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Sa bara att jag inte är förälskad. Vi visste båda att det inte var helt sant.
Jag ville ha mer. Inte nödvändiga löften, men utrymme. Hon fortsatte att säga att våra vägar är olika. Att jag bara börjar, medan hon redan har byggt sitt liv. Att hon varken vill vara ett ankare, eller bli en genväg för min egen utveckling.
Jag kan inte ge dig det du vill ha sa hon.
Ändå bjöd hon in mig igen.
Med tiden förstod jag att hon gav mig det enda hon kan: fragmentarisk närvaro, djupa samtal, spontana möten. Jag accepterade det, för jag kände att jag inte hade rätt att önska mer. Med vilken själ skulle jag prata om framtid, när jag knappt kan stå på egna ben?
Varje gång jag lämnade hennes lägenhet gick jag några kvarter innan jag hoppade på bussen. Jag var både fylld och tom samtidigt. Tacksam för att ha varit nära henne. Tom, för jag visste att jag skulle återvända till mitt rum hemma hos mamma och pappa, till min ganska blygsamma verklighet.
Hon har aldrig lovat mig något. Aldrig ljugit. Men det gör ändå ont.
Jag fortsätter att träffa henne. Inte så ofta som jag skulle vilja. Ibland tror jag att jag hoppas att hon ska se mig på ett annat sätt en dag. Eller att jag ska växa nog för att inte känna mig liten bredvid henne. Eller att jag bara ska bli trött av att nöja mig.
Men jag vet inte… den senaste tiden får hon mig att känna mig mer ledsen än glad.
Varför?
