Jag är 26 år gammal och min fru säger att jag har ett problem som jag själv inte vill erkänna.
Hon påminner mig om det varje gång jag lämnar ett jobb eller får sparken.
Hon säger att det inte är normalt att mitt längsta jobb har varat i sex månader.
Och hon har rätt.
Ibland stannar jag en månad, ibland bara femton dagar, ibland klarar jag inte ens provanställningen.
Jag har jobbat med allt möjligt fastighetsskötsel, städning, sopning av gator, rengöring av badrum, och burit varor på lager.
Jag börjar alltid med energi, men efter några dagar börjar det kännas tungt både kroppsligt och mentalt.
Det är inte bara tröttheten.
Skammen är där också.
Jag slutade gymnasiet efter årskurs två och gick aldrig tillbaka.
När jag börjar ett sådant jobb, får en väst, en sopborste eller en hink, känner jag att jag inte hör hemma där.
Jag tittar på mina kollegor de är nöjda, gör sitt jobb utan att klaga medan jag tänker inom mig att detta inte kan vara mitt liv.
Då börjar jag komma för sent, jobba sämre, hitta ursäkter för att vara ledig.
Till slut kallas jag in till chefen och får veta att jag inte behöver komma tillbaka.
Min fru förstår inte det här.
Hon heter Elin och arbetar i en butik sedan fyra år tillbaka.
Hon tjänar inte mycket men är trygg, vet varje månad vad hon får.
När jag kommer hem utan jobb igen, ser hon på mig med både ilska och trötthet.
Hon säger: “Det är inte jobbet som är problemet, det är du.
Du ger upp på allt.” Jag svarar att dessa jobb inte är för mig, att jag är gjord för något annat, att jag inte är född för att städa toaletter hela livet.
Då blir hon ännu argare.
Hon säger att jag borde slutföra gymnasiet, läsa något, få kvalifikationer.
Att ingen kommer anställa mig för “något annat” om jag inte ens har examen.
Jag lovar att jag ska göra det, men månaderna går och jag anmäler mig aldrig.
Det finns alltid en ursäkt jag har inga pengar, ingen tid, jag gör det senare.
Egentligen är jag rädd för att gå tillbaka till skolan som vuxen, sitta bredvid yngre och känna mig efter.
Hemma är det en rutin nu.
Vi bråkar om samma saker.
Hon säger att jag lever på drömmar, att jag pratar fint men aldrig gör något.
Jag säger att hon har gett upp, att hon har vant sig vid att klara sig, inte leva.
Ibland skriker vi åt varandra.
Ibland pratar vi inte alls på flera dagar.
Jag går ut igen för att söka jobb, med mitt vikta CV i fickan, och kommer hem besviken när de säger “vi hör av oss”.
Det värsta är att jag faktiskt drömmer.
Jag drömmer om att ha ett eget företag, att inte behöva rapportera till någon annan, att slippa skämmas över min uniform.
Jag drömmer om att stiga upp tidigt för något som är mitt eget, inte för att ta emot order.
Men drömmarna betalar inte hyran eller maten.
Och Elin påminner mig om det varje dag.
Har jag verkligen ett problem som jag inte vill erkänna, eller har jag rätt att drömma om något större?
När jag nu skriver detta, inser jag att drömmar måste gå hand i hand med handling.
Det räcker inte att hoppas jag måste våga ta det första steget.
Även om det är skrämmande.
Jag har lärt mig att man inte bara kan prata om framtiden man måste göra något åt den också.
