Jag är 26 år och min fru säger att jag har ett problem som jag inte vill erkänna.
Hon tar upp det varje gång jag slutar på ett jobb eller blir uppsagd.
Hon säger att det inte är normalt att det längsta jobbet jag haft varade i sex månader.
Och hon har ju rätt.
Ibland klarar jag en månad, ibland bara femton dagar, ibland ens inte hela provanställningen.
Jag har jobbat med allt möjligt fastighetsskötsel, städtjänster, sopgubbe, putsa badrum, lasta varor på lager.
Varje gång börjar jag med energi, men efter några dagar känns det tungt både i kroppen och huvudet.
Det är inte bara tröttheten.
Skammen också.
Jag gick bara ut gymnasiets första år, aldrig tillbaka.
När jag får en väst, kvast eller hink på jobbet blir jag så medveten om att jag inte hör hemma där.
Jag tittar på de andra kollegorna de verkar så lugna, gör sitt utan klagomål medan jag själv tänker att det inte kan vara mitt liv.
Då börjar jag komma sent, jobba mindre, hitta på ursäkter för att vara borta.
Till slut kallar de mig in på kontoret och säger att jag inte behöver komma tillbaka.
Min fru förstår inte det där.
Hon har jobbat i mataffären i fyra år.
Hon tjänar inte mycket men hon är stabil.
Hon vet exakt vad hon får varje månad.
När jag kommer hem igen utan jobb så ser hon på mig med både ilska och trötthet.
Hon säger: Det är inte jobben som är problemet, det är du.
Du klarar ingenting. Jag säger att de där jobben inte är för mig, att jag är skapad för något annat, att jag inte är menad att skrubba toaletter resten av mitt liv.
Då blir hon ännu argare.
Hon säger att jag ska gå klart skolan, läsa vidare, skaffa någon utbildning.
Att ingen kommer att vilja anställa mig för något annat utan ens en examen.
Jag lovar att göra det, men månaderna går och jag anmäler mig aldrig.
Alltid en ursäkt inte har jag pengar, inte har jag tid, senare någon gång.
Egentligen är jag rädd för att gå tillbaka till skolan som vuxen, att sitta bredvid yngre och känna mig efter.
Hemma har det blivit en vana nu.
Vi tjafsar om samma sak.
Hon säger att jag lever på drömmar, att jag pratar fint men inte gör något.
Jag tycker hon har gett upp, att hon bara nöjer sig med att överleva, inte verkligen leva.
Ibland bråkar vi högljutt.
Ibland pratar vi inte alls på flera dagar.
Jag går ut igen, söker jobb, med mitt hopvikta CV i fickan, och kommer hem besviken när de säger vi hör av oss.
Det värsta är att jag verkligen drömmer.
Jag drömmer om att ha något eget, inte behöva vara beroende av någon, inte känna mig smått förnedrad av uniformen.
Jag drömmer om att gå upp tidigt för något jag själv byggt, inte för att ta emot order.
Men drömmar betalar varken hyran eller maten.
Och det påminner hon mig om varje dag.
Har jag faktiskt ett problem som jag inte vågar erkänna, eller har jag bara rätt att drömma om något större?
