Jag är tjugosex år gammal, och min fru säger att jag har ett problem som jag vägrar erkänna.
Hon upprepar det varje gång jag lämnar ett jobb, eller när jag blir uppsagd.
Hon säger att det inte är normalt att det längsta jag har varit kvar på ett arbete är sex månader och hon har rätt.
Ibland håller jag ut en månad, ibland femton dagar, ibland klarar jag inte ens provanställningen.
Jag har provat allt möjligt.
Fastighetsskötsel, städning, att sopa gator, att tvätta offentliga toaletter, att bära varor i lager.
Jag börjar alltid med entusiasm, men efter några dagar känns det tungt både i kroppen och i huvudet.
Det handlar inte bara om trötthet.
Skam, också.
Jag har bara gått elva år i skolan, aldrig tagit studenten.
När jag får på mig västen, tar moppen eller hinken, känner jag direkt att jag inte hör hemma där.
Jag ser på de andra de är stillsamma, gör sitt jobb utan klagomål men inom mig viskar det att detta inte är mitt liv.
Då börjar jag komma för sent, jobba slarvigt, hitta ursäkter för att vara borta.
Tills en dag när chefen kallar mig till kontoret och säger att jag inte ska komma tillbaka.
Min fru, Linnéa, förstår inte.
Hon jobbar i en butik här i Stockholm sedan fyra år tillbaka.
Hon tjänar lite, men är stabil.
Varje månad vet hon exakt hur mycket hon får ut i kronor.
När jag kommer hem ännu en gång utan arbete, ser hon på mig med en blandning av ilska och trötthet.
Hon säger: Det är inte jobbet som är problemet det är du.
Du klarar ingenting. Jag försöker svara att dessa jobb inte är för mig, att jag är gjord för något mer, att jag inte blev född för att skura toaletter hela livet.
Då blir hon ännu mer rasande.
Hon säger åt mig att slutföra skolan, plugga vidare, skaffa någon riktig utbildning.
Att ingen kommer anställa mig för något annat om jag inte ens har examen.
Jag påstår varje gång att jag ska göra det, men månaderna går och jag börjar aldrig.
Jag har alltid ett nytt svepskäl jag har inte råd, jag har inte tid, jag gör det snart.
Egentligen är jag rädd för att gå tillbaka till skolan som vuxen, att sitta bredvid yngre och känna mig efter.
Hemma har det blivit en vardag.
Vi tjafsar om samma saker.
Hon säger att jag lever i drömmar, att jag talar vackert men aldrig gör någonting.
Jag säger att hon är för nöjd, att hon har vant sig vid att överleva istället för att leva.
Ibland skriker vi mot varandra.
Ibland pratar vi inte alls på flera dagar.
Jag går ut och letar jobb, med mitt vikta CV i fickan, och kommer hem besviken när de svarar vi hör av oss.
Det värsta är att jag faktiskt drömmer.
Jag drömmer om att ha eget företag, att inte vara beroende av någon annan, att slippa skämmas för min uniform.
Jag drömmer om att gå upp tidigt för något jag själv byggt istället för att ta order.
Men drömmar betalar inte hyran eller maten.
Och Linnéa påminner mig om det varje dag.
Har jag verkligen ett problem jag inte vill se, eller har jag rätt att drömma om något större?
