Jag är tjugofem år gammal och har bott med min mormor sedan två månader tillbaka. Min moster hennes enda dotter som fortfarande var i livet gick plötsligt bort för två månader sedan. Fram tills dess hade mormor och moster delat sitt lilla radhus i Uppsala, sina rutiner och sina tysta frukostar vid köksfönstret. Jag brukade komma på besök så ofta jag hann, men vi hade alla våra egna liv. Allt förändrades i samma sekund som mormor blev ensam kvar.
Förlust är inget nytt för mig. Min mamma dog när jag var nitton. Sedan dess har jag lärt mig möta saknaden som en självklar följeslagare i vardagen. Min pappa har aldrig funnits med i bilden ingen bitter historia, ingenting outsagt, han finns bara inte. Så när moster försvann insåg jag något så oerhört tydligt: nu är det bara jag och mormor kvar.
De första dagarna efter begravningen var märkliga. Mormor grät inte så ofta, men sorgen syntes i allting hur hon rörde sig långsammare, hur lamporna ibland förblev tända hela natten, hur hon kunde sitta tyst länge och stirra ut genom fönstret mot björkarna på gården. Jag sa till mig själv att jag skulle stanna några dagar. De dagarna blev till veckor, tills den dagen då jag vek in mina kläder i garderoben och förstod att jag egentligen redan bestämt mig för att inte åka hem.
De där åsikterna kom snabbt, förstås. Någon har alltid en synpunkt.
Vissa säger att jag gör helt rätt hur skulle jag kunna lämna en gammal kvinna som just förlorat sin dotter alldeles ensam? Andra menar att jag slösar bort min ungdom, att jag borde resa, festa, träffa någon och leva livet som tjugofemåring. De frågar om det inte känns tungt, om jag inte är rädd att fastna eller att bli ensam kvar till slut.
Men jag upplever det inte så.
Jag jobbar hemifrån, sparar ihop lite pengar, håller hemmet i ordning, följer med mormor på vårdcentralen, vi lagar mat tillsammans, ser på Allt för Sverige om kvällarna. Jag känner inte att jag offrar något. Jag känner att jag väljer trygghet, närvaro, och det där aktiva beslutet att inte upprepa en barndomsberättelse om övergivande som jag redan bär på.
Mormor är det enda jag har kvar av de närmaste. Ingen mamma, ingen moster, ingen pappa. Jag vill inte att hon ska tillbringa sina sista år i livet med känslan av att vara i vägen eller vara en börda. Jag vill inte att hon ska sitta ensam vid matbordet varje dag eller somna med känslan av ensamhet.
Det är möjligt att livet längre fram leder någon annanstans. Kanske ger jag mig ut och reser, kanske blir jag kär och flyttar hemifrån. Men just nu är min plats här. Inte av plikt. Inte för att jag känner skuld. Utan för att jag älskar min mormor, och för att jag gillar den person jag är tillsammans med henne.
Och ni vad skulle ni ha gjort?
