Jag minns hur det var. Jag var tjugofem år gammal när jag flyttade in hos mormor, och det har nu gått två månader sedan dess. Moster hennes enda kvarlevande dotter hade gått bort hastigt, så plötsligt. Fram till dess bodde mormor och moster tillsammans. De delade allt, vardagen, tystnaden, ljuset från köksfönstret. Jag besökte dem ofta vi åt kanelbullar och drack kaffe men var och en av oss levde sitt liv. Allt förändrades när mormor blev ensam kvar.
Förlust är inget främmande för mig. Min mamma gick bort när jag var nitton. Sedan dess har avsaknaden blivit en följeslagare, något som bara hör till vardagen. Jag har aldrig känt min far. Det finns ingen historia, inga hemligheter, bara ett tomrum där han skulle varit. Så när moster försvann insåg jag plötsligt det var bara jag och mormor kvar.
De där första dagarna efter begravningen var märkliga. Mormor grät inte mycket, men sorgen syntes i allt hon rörde sig långsammare, glömde släcka lamporna, satt tyst i soffan och stirrade ut genom fönstret mot björkarna. Jag sa att jag skulle stanna “några dagar”. Men dagarna blev till veckor. Så en eftermiddag, när jag lade mina kläder i mormors gamla linneskåp, förstod jag jag tänker inte flytta hem.
Det dröjde inte länge förrän folk började säga sitt. Det finns alltid någon som har en åsikt.
Vissa menar att jag gör rätt hur skulle jag kunna lämna en gammal kvinna, som just förlorat sin dotter, ensam? Andra tycker jag slösar bort min ungdom att en kvinna på tjugofem ska resa, gå ut, hitta en pojkvän, “leva livet”. De undrar om det inte känns tungt, om jag inte känner mig instängd, rädd för att bli ensam i framtiden.
Men för mig har det aldrig varit så.
Jag arbetar, sparar ihop till en liten buffert av kronor, tar hand om hemmet, följer mormor till vårdcentralen, vi lagar köttbullar tillsammans och ser på nyheterna varje kväll. Jag känner inte att jag ger upp något. Jag känner att jag gör ett val. Just nu har jag ingen partner, längtar inte efter barn eller efter att flytta utomlands. Jag vill ha stabilitet, närvaro, jag vill inte upprepa övergivenheten som förföljt min släktgeneration.
Mormor är det sista jag har kvar av min närmaste familj. Ingen mamma, ingen moster, ingen pappa. Jag vill inte att hon ska leva sina sista år med känslan av att vara till besvär eller ensam i sitt lilla hus. Jag vill inte att hon ska äta frukost ensam varje dag, eller somna med tanken att ingen finns där för henne.
Kanske tar livet en annan vändning framåt. Kanske reser jag en dag, kanske förälskar jag mig, kanske flyttar jag. Men just nu är det här min plats. Inte av plikt. Inte av skuldkänslor. Utan av kärlek för mormor, och för mig själv tillsammans med henne.
Vad skulle ni ha gjort?
