Jag var tjugofem år gammal då, och hade nyligen flyttat in hos min mormor. Två månader hade hon varit ensam, sedan min moster hennes enda kvarvarande dotter hastigt gått bort. Fram till dess bodde de båda tillsammans, delade samma gamla villa i utkanten av Uppsala, samma rutiner, samma tysta stunder. Jag brukade hälsa på dem ofta, men vi levde alla våra egna liv. Plötsligt förändrades allt när mormor stod kvar själv.
Jag var inte främmande för sorg. Min mamma gick bort när jag var nitton. Efter det lärde jag mig att leva med saknaden, som något dagligt. Min pappa har jag aldrig känt, han fanns liksom bara inte där. Ingen dramatik, inga gömda sanningar han var bara frånvarande. Så när moster försvann förstod jag tydligt: nu var det bara jag och mormor kvar.
De första dagarna efter begravningen var underliga. Mormor grät inte hela tiden, men sorgen syntes i små saker hon rörde sig långsammare, lämnade lampor tända, satte sig i köket och stirrade ut på höstregnet. Jag sa att jag skulle stanna “några dagar”. De dagarna blev till veckor. En morgon vek jag mina kläder prydligt i byrån och insåg att jag inte längre planerade att åka därifrån.
Sen kom kommentarerna, som de alltid gör. Vissa menade att jag gjorde rätt hur kunde jag lämna en gammal kvinna helt ensam efter en sådan förlust? Andra påstod att jag slösade bort min ungdom, att man vid tjugofem borde resa, gå ut, hitta en pojkvän, “leva livet”. De frågade om jag inte kände mig fast, instängd, om jag inte var rädd att förbli ensam.
Men jag ser det inte så. Jag jobbar, sparar lite pengar, håller ordning på huset, följer med mormor till vårdcentralen, vi lagar mat tillsammans och tittar på TV om kvällarna. Jag känner inte att jag ger upp något. Jag känner att jag väljer. Just nu har jag ingen partner, tänker inte på barn eller att flytta utomlands. Jag tänker på trygghet, närhet, på att bryta en ensamhetens historia som jag känner alltför väl.
Mormor är det enda jag har kvar av min närmsta familj. Ingen mamma, ingen moster, ingen pappa. Och jag vill inte att hon ska leva sina sista år med känslan att vara till besvär, eller känna sig i vägen. Jag vill inte att hon ska äta ensam varje kväll eller somna med tanken att ingen finns där för henne.
Kanske tar livet en annan väg senare. Kanske reser jag, kanske blir jag kär, kanske flyttar jag. Men just nu är detta min plats. Inte av plikt. Inte av skuld. Utan för att jag älskar min mormor, och för att jag trivs bredvid henne.
Vad skulle ni ha gjort?
