Jag är 25 år gammal och har bott hos min mormor i två månader nu. Min moster hennes enda överlevande dotter gick hastigt bort för två månader sedan. Fram till dess bodde min mormor tillsammans med henne. De delade vardag, hem, tystnader. Jag hälsade ofta på dem, men vi hade alla våra egna liv. Allt förändrades när mormor plötsligt blev ensam.
Förlust är inget nytt för mig. Min mamma dog precis när jag hade fyllt 19. Efter det har frånvaron blivit något vardagligt. Min pappa har jag aldrig känt. Det finns ingen okänd historia, inget dolt, han fanns bara inte där. När min moster dog blev det solklart för mig: nu var det bara mormor och jag kvar.
De första dagarna efter begravningen var märkliga. Mormor grät inte hela tiden, men sorgen syntes i de små sakerna hon rörde sig långsammare, glömde släcka lampor, satt bara och stirrade ut i tomma intet. Jag sa till mig själv att jag skulle stanna några dagar. Det blev till veckor. En dag när jag la in kläderna i garderoben insåg jag att jag inte längre planerade att ge mig av.
Det dröjde inte länge förrän andra hade åsikter. Det finns alltid folk som vet bäst.
Vissa tycker att jag gör rätt hur skulle jag kunna lämna en gammal kvinna, som precis förlorat sin dotter, helt ensam? Andra säger att jag slösar bort min ungdom, att jag vid 25 borde resa, träffa vänner, hitta en flickvän, leva livet. De frågar om jag tycker det är tungt, om jag känner mig fast, om jag är rädd för att en dag stå helt ensam kvar.
Sanningen är att jag inte upplever det så.
Jag jobbar, sparar pengar, håller ordning hemma, följer med mormor på läkarbesök, vi lagar mat ihop, ser på TV på kvällarna. Det känns inte som att jag försakar något. Jag känner att jag väljer. Just nu har jag ingen partner, jag tänker inte på barn eller att flytta utomlands. Jag tänker mest på trygghet, på att finnas där, att inte upprepa den övergivenhet jag själv känner så väl.
Mormor är det sista jag har kvar av min närmaste familj. Jag har ingen mamma, ingen moster, ingen pappa. Jag vill inte att hon ska känna sig som en belastning eller tro att hon är i vägen på ålderns höst. Jag vill inte att hon ska äta ensam varje dag eller somna med känslan av att hon inte har någon kvar.
Kanske kommer livet att ta en annan riktning för mig någon gång. Kanske reser jag mer, kanske förälskar jag mig, kanske flyttar jag vidare. Men just nu hör jag hemma här. Inte av plikt. Inte av dåligt samvete. Utan för att jag älskar min mormor och för att jag faktiskt trivs med mig själv tillsammans med henne.
Vad skulle du ha gjort i min sits?
