– Jag ansöker om skilsmässa, – meddelade Ingrid.
Jonas tittade intensivt på fotbollen och reagerade inte alls på sin frus ord.
Ingrid gick fram och stängde av TV:n.
– Vad gör du?! Har du blivit galen?! – skrek Jonas, men kom snabbt på sig själv och sa, lite vänligare:
– Förlåt. Det var bara ett viktigt ögonblick i matchen.
– Jag är säker på att det inte är viktigare än det jag sa.
– Vad sa du då? – undrade mannen generat, medveten om att han som vanligt hade ignorerat sin frus ord.
– Jag ansöker om skilsmässa.
Jonas stirrade med stora ögon:
– Hur menar du “skilsmässa”? Varför? Jag trodde allt var bra.
– Du trodde det.
– Vänta… Igår var vi på teater, dagen innan kom jag med blommor, förra veckan gick vi på bio. Det är precis som du gillar…
– Ja, men det har inte hänt förut under våra sju års äktenskap. Och jag vet precis varför.
– Varför då?! – Jonas började bli irriterad.
– För att jag började jobba, träna, gick till skönhetssalonger, bytte stil och skaffade nya vänner.
– Vad har det med saken att göra?
– Allting! Du insåg plötsligt att jag också kan vara intressant för andra, att män börjar uppmärksamma mig och att jag inte längre behöver dig som förut.
– Struntprat…
– Nej, Jonas, det är inte struntprat. Annars skulle du inte ha blivit orolig, inte gått runt mig för att behaga mig. Och vi behöver inte ens prata om bio och teater. Det är en stor sak för dig!
– Jag försökte… Ville göra dig glad… Vänta, jag förstår fortfarande inte, det här är varför du vill skiljas?
– Ja. Jag vill inte leva så här längre. Du låtsas vara en kärleksfull make just nu, men var var du när jag gick gravid, när jag födde våra barn och inte sov på nätterna? Du hjälpte mig aldrig med något! Du var bara en symbolisk figur i våra liv. Du kom, åt, sov. Jag kan räkna hur många gånger du bar barnen i dina armar!
– Jag jobbade! – sa Jonas upprört – för att försörja er!
– Jobbade, det säger jag inget om. Men du försörjde inte bara oss – utan också dig själv. Du hade helger, men föredrog att spendera dem med vänner.
– Jag har rätt till det!
– Jag hade inga helger, – fortsatte Ingrid obekymrat om sin mans ord, – även om barnen… de är också dina. Men det intresserade dig sist. Så det är dina ord jag minns: jag har gett dig pengar, vad mer vill du? Men jag ville… ville ha en pålitlig, älskad person bredvid mig. Någon som stöttade. Och inte bara materiellt utan även moraliskt. Någon som kunde bry sig om mig.
Men det var aldrig viktigt för dig. Du levde ditt liv där varken jag eller våra barn fanns…
– Du överdriver.
– Jag överdriver inte. Vet du vilken förskola de går i? Det tar oss fyrtio minuter att komma dit. På morgonen! Med kollektivtrafik! Och du kör ensam till jobbet i din bil som en kung. Och det tar dig bara tjugo minuter. Ändå har du aldrig erbjudit dig att köra barnen till förskolan.
– Du bad ju aldrig, – muttrade Jonas.
– Varför skulle jag behöva be? Vissa saker ber inte en kärleksfull make och pappa om. Det är självklart. Men tydligen inte i ditt fall, eftersom kärlek inte varit aktuellt. Aldrig varit…
– Du har gjort mig till ett monster…
– Nej, Jonas, du är inget monster. Du är bara en främling för mig nu. Eller kanske har du alltid varit det.
– Det är för dig, men vad ska du säga till barnen? Hur ska du förklara det?
– Åh, bespara mig detta! – skrattade Ingrid, – de har ju knappt börjat känna igen dig på gatan! Så det är inget problem för mig.
Jonas kunde inte svara. Delvis hade Ingrid rätt, men han var svår att förstå: han är man, hon är kvinna och bör veta sin plats, ta hand om hemmet och barnen. Det var alltid vad Jonas far sa. Och mamma höll med. Men Ingrid var ändå missnöjd…
– Och hur tror du att du ska leva på en lön med två barn? – försökte Jonas argumentera, – angående mig – jag kommer inte att ge en krona!
– Du kommer att ge, – svarade Ingrid lugnt, – underhållet kommer ingen undan. Och egendomen vi samlade under sju år kommer vi att dela upp i domstol. Även om det inte finns mycket att dela, men ändå. Kylskåpet, till exempel, det behöver vi mer. Och jag känner dig: du kommer att bita dig fast i det bara för att såra mig. Så allt – genom domstolen. Och tur är det, eftersom vi inte har några lägenheter. Förresten, du kan stanna här. Barnen och jag hyr en annan (när Ingrid sa detta gjorde hon en liten paus, i hemlighet hoppades hon att Jonas inte skulle instämma, att han skulle säga att han skulle hyra en annan lägenhet för sig själv och att hon och barnen kunde bo där de var vana vid… Men Jonas sa inget sånt), – … jag har redan hittat en lämplig plats nära förskolan.
– Gå då! – Jonas kunde inte längre lyssna lugnt på Ingrid, – Tror du att du är så speciell?! Har du tänkt på allt?! Har du inte glömt något?! Och bilen? Den ger jag dig inte!
– Jag har inte bett om den, – log Ingrid, – jag behöver den inte.
– Varför är du så generös?! – Jonas kunde inte stoppa sig själv, – du behöver inte bilen! Du åker nog redan runt i en annan, eller hur?! Erkänn att du har varit otrogen länge?!
– Inte förvånad, – Ingrid var helt lugn, – jag visste att jag skulle höra något liknande.
– Förstå då, till slut, – Jonas kom fram till Ingrid, greppade hennes axlar och skakade henne, – vem vill ha dig med två barn?! Låt oss bara… glömma allt du just sa? Vi kan leva tillsammans som förr. Jag lovar, jag kommer att ändra mig!
– Som förut? Nej tack, – svarade Ingrid bestämt, – det kommer inte att gå.
– Men varför?! – Jonas skrek nu, nästan desperat.
– För att jag inte älskar dig längre…
Jonas blev förvirrad, inre panik överväldigade honom och han kände plötsligt att fler ord var meningslösa, så han samtyckte:
– Om det är så, ansök om skilsmässa.
De blev skilda efter sex månader. Allt blev som Ingrid hade planerat.
Nu bor hon med barnen nära förskolan och hennes morgnar är mycket lugnare på vardagar.
Och på helgerna – hon är en fri kvinna! Allt tack vare att exmaken tar barnen till sig! Han tar dem runt i staden, har dem hemma hos sig, leker olika spel med dem. Till och med lagar mat själv!
Vem förstår sig på män?
När de är gifta – bryr de sig inte om vare sig fru eller barn. Tar dem för givet.
När de har skilt sig – hittar de plötsligt tid för barnen och blir nästan de bästa papporna i världen…
