Och när jag kommer hem vill jag se att lägenheten är städad! ropade Birgitta Nilsson innan hon smällde igen dörren med sådan kraft att rutorna i trapphuset skallrade.
Emma, som just då gick nerför trappan, rös också till och stannade upp. Hon hoppades att grannen inte skulle lägga märke till henne, men förgäves.
Nämen, god morgon Emma! utbrast Birgitta med skyndsam röst samtidigt som hon nonchalant ställde ner en kartong som det stått en riskokare i.
— God morgon, Birgitta, log Emma försiktigt. Är det barnen som har ställt till med något igen?
Ja, du förstår inte! Man får vara glad att man har hår kvar på huvudet svarade Birgitta, brottandes med sista knappen på kappan.
Samtidigt började kartongen röra på sig.
Emma hajade till, fastän hon stod på säkert avstånd. Hon var verkligen inte lättskrämd, men det var svårt att tänka sig att någon levande kunde gömma sig i den där lådan… Vad kunde det vara?
I tanken såg hon en riskokare med eget liv, som kanske spottar ut okokta morötter och därmed blivit dömd till sophögen.
Titta bara, sa Birgitta och lyfte kartongen.
Emma gick närmare, kika försiktigt ner i lådan och blev glatt överraskad. Där nere såg ett par nyfikna ögon tillbaka på henne. En liten kattunge.
Men åh, så söt! utbrast hon.
Äsch, du skulle bara veta, muttrade Birgitta och stängde kartongen igen.
Varifrån har du fått den?
Barnen släpade hem den Ångrar att jag lät dem behålla den! Katten har ställt till med mer sjå än vad som går att beskriva. Jag föll ju för hans stora ögon och söta lilla nos, men de säger ju att allt som glimmar inte är guld. En riktig raring till utseendet, men lynnet precis som mitt ex.
Den blir nog lugnare med tiden, Birgitta. Ska du ta honom till veterinären för vaccin?
Nej du… någon veterinär blir det inte tal om! Nu räcker det. Jag tänkte ta honom till sommarstugan istället. Låt honom bo där!
Emma såg chockerat på Birgitta, förhoppningsfull att det var ett skämt, men Birgitta såg varken road eller humoristisk ut. Inte för att det var första april heller, utan snarare mitten av november.
Till stugan? Så här sent på hösten?
Ska man behöva vänta till våren? Spelar ingen roll när, katten måste bort. Det här är inget kattliv, det är ett missförstånd.
Birgitta blev tyst några sekunder för att hämta andan och fortsatte sedan:
Skulle du sett vad den där lilla rackaren ställt till med! Jag har aldrig varit tvingad att ta så mycket lugnande ens när jag var ensam med två barn hemma. Nej, beslutet är taget. Han får bo på landet!
Men… vänta nu…
Visst, jag hade kunnat släppa ut honom på gården igen, där hittade ungarna honom också. Men då kommer barnen bara släpa upp honom igen och gömma honom i garderoben, och det orkar jag inte med. Nej, nu får det vara nog.
Birgitta fiskade upp mobilen ur fickan, kastade en blick på klockan och suckade.
Du fördröjer mig, Emma. Jag måste rusa, vill inte missa bussen.
Birgitta tog kartongen tätt intill sig, snurrade runt, och skyndade ner för trappan medan hon höll hårt i räcket.
Emma stod kvar och undrade hur någon kunde tänka sig att lämna en liten kattunge ensam ute på landet så här års. Han skulle ju inte klara sig!
Vänta, Birgitta! ropade hon.
Vad är det nu? Jag sa ju att jag har bråttom!
Lämna inte kattungen på landet, ge honom till mig istället så kan jag försöka hitta ett bra hem åt honom.
Birgitta stannade upp och vände sig långsamt mot Emma.
Bra hem? Vad menar du nu? Tycker du att mina händer är dåliga? blängde Birgitta. Med de här händerna har jag dragit upp två ungar!
Nej, inte alls så, sa Emma snabbt. Jag vill bara att kattungen ska få ett riktigt hem där han klarar sig.
Klarar han sig bra, klarar han sig inte då var det meningen! Livet är tufft.
Så behöver du inte säga.
Varför inte? Kattungar måste lära sig att uppföra sig hemma, men det har han inte gjort.
Han är ju bara ett barn. Det lär han sig väl! utbrast Emma. Du skulle väl aldrig lämna dina barn på landet, även om du skriker på dem ibland.
Mina barn är ändå mina! Men vill du ha honom ta då! Birgitta ställde ner kartongen.
Bara bra för mig: då slipper jag sitta på bussen, och spar pengar! Får se hur länge du orkar, nöjt smålog hon och gick in i sin lägenhet med en ny smällande dörr och ett barnskrik som ekade ut i trapphuset.
Emma hörde inte resten. Hon lyfte försiktigt upp kartongen, säker på att kattungen faktiskt fanns kvar där, och gick upp till sin egen våning.
Och så, helt oväntat, blev hon med en liten pälsboll och en låda där det en gång legat en riskokare.
Emma hade aldrig gått i tankar om att skaffa husdjur. Särskilt inte den här dagen Hon var ju bara på väg till ICA för att köpa kaffe vilket precis tagit slut och råkade befinna sig på helt fel plats vid fel tidpunkt. Hon hade aldrig varit en av dem som överöste katter och hundar med kärlek.
Men låta Birgitta lämna kattungen på landet kunde hon inte.
Likgiltighet är ju inte detsamma som att vara känslokall, nej! Och varför överge honom när någon annan kunde bli överlycklig för en sådan sötnos?
Med den där blicken skulle han säkert hitta ett hem i en blinkning. Allt som behövdes var några fina foton och ett inlägg på Blocket, så skulle folk köa utanför dörren hennes.
*****
Emma gick hem, fotograferade kattungen, la ut bilder på sociala medier och egnade annonser Bortskänkes till ett gott hem.
Sen gick hon till affären för att äntligen köpa kaffe… och kattmat (man måste ju mata den stackarn tills han flyttar).
Hon köpte också ett kattlåda med sand och allt visserligen oväntade utgifter, men vad gör man inte.
Allt det här lämnar jag bara över till nästa ägare, tänkte hon och log, för hon visste att goda gärningar är värda sina slantar.
Birgitta hade sagt att katten hette Frallan, men det brydde han sig inte om. Emma började pröva nya namn och när hon kom till det etthundratrettioandra förslaget bestämde hon sig:
Nu heter du Sigge! Vad säger du om det? frågade hon kattungen.
Mjau! svarade han och rusade genast ut i hallen för att brottas med tofflorna (som också var lurviga och konkurrenter om titeln fluffigast).
Emma skrattade när hon såg hans lek, och satte sig sedan vid datorn för att jobba.
Hon var frilansfotograf, gillade verkligen sitt jobb och tjänade hyggligt. Den här dagen hade hon bråttom med att redigera bilder från en fotografering.
Hon hann knappt börja innan Sigge satte igång med rallyt genom lägenheten.
Hördu, lillkillen! Emma snurrade på stolen och pekade varnande.
Sigge stannade mitt i rummet och blängde på henne. Typ: Vad vill du? Jag har fullt upp!.
Jag vet att du vill leka, men kom ihåg att du bara är här tillfälligt…
Mjau!
Inga protester. Var snäll nu medan jag jobbar, tack.
Det var förstås ingen idé. Sigge såg ledsen ut, så Emma kände sig genast elak.
Okej, du får leka, men försök vara tyst.
Kattungen pep av glädje och rusade vidare, snubblande in i möbler och väggar.
Ser bara målet, inte hindren, tänkte Emma och stoppade hörlurar i öronen för att stänga ute det lilla kaoset. Hon satte igång musiken och återgick till Photoshop.
Men knappt fem minuter senare for Sigge under bordet, drog ut sladden till datorn och försvann. Datorn dog och Emma suckade djupt.
Typiskt…
Sedan sprang hon runt efter honom en halvtimme till. Han försvann för det mesta, medan hon själv lyckades stöta tårna och knäet mot stolar och skrivbordsstol.
När datorn väl var igång igen, kollade Emma sina annonser på nätet. Massor av likes, men kommentarerna var mest: Så söt!, Vad kul att du har en sådan drömkatt!. Ingen hörde av sig om att hämta honom.
Hon lade till i varje annons: Jag kan leverera honom var som helst, ingen fara!
Folk kanske tycker det är för långt, nu borde någon höra av sig!, tänkte hon.
Sigge gav upp lekandet och la sig på soffan, visade sin mage, och Emma kliade honom tills han somnade. Själv somnade hon bredvid. Någon fotografering blev det inte den dagen.
*****
En vecka gick utan att någon ville ta kattungen. Kommentarer flödade in, men inget konkret hände.
Ytterligare några dagar senare började Emma fundera: Om ingen adopterar honom, vad händer då? Ska han stanna hos mig?
Just det som fattades… mumlade hon, och skällde direkt ut sig själv.
Sigge sov tätt intill hennes tangentbord och höll om datamusen. När Emma utbrast öppnade han ögat, jamade och blängde: Det är vilostund nu, fatta läget!
Emma suckade, tog upp mobilen och kollade sina inlägg igen. Samma sak: ingen ville ta över. Fler och fler gillade Sigge, men adoptionen uteblev.
Hon mindes sitt samtal hos psykologen, där hon försökt ta reda på vad hon saknade i livet. Hon hade jobbet hon älskade, ekonomin i ordning, och tack vare föräldrarna en egen etta i Hammarbyhöjden. Men känslan av att något saknades vägrade släppa.
Det handlade definitivt inte om killar där var det självvalda pausläge.
Så vad var det då som fattades?
Hon testade att prata med sitt inre jag som psykologen föreslagit, men det slutade alltid med ett glas vatten och huvudvärkstablett.
Psykologen hjälpte föga, så Emma rådfrågade väninnorna istället.
Du klagar bara för att du har det för bra, sa Linn, alltid lite avundsjuk på Emmas jobb och lägenhet.
Men jag sliter på som du, fem dagar i veckan, ibland mer. Vad klagar jag för egentligen?
Kanske är det just DET du saknar? sa Johanna, sittandes med en kanelbulle.
Vadå det?
Typ fett! Du är ju så tanig, kanske du behöver mer grädde i livet? skrattade Johanna.
Samtalen hjälpte föga, så Emma slutade älta. Tills nu. Kanske var det bara Sigge som fattats i hennes liv? Det får tiden utvisa, tänkte hon.
*****
En månad flög förbi efter att Emma tog in Sigge. Hon förstod nu varför ingen adopterat honom. Kanske därför att han redan hittat hem.
Under tiden hann de med så mycket att det kunde blivit fyra band av tegelsten. Men kort sagt:
Sigge var en kvick liten katt.
Han förstod Emma på ett halvt ord, även när han för tionde gången försökte klösa sönder soffan. Han testade på olika yrken: först inredare han fick Emma att byta gardiner fyra gånger. Till slut försvann gardinerna helt och hållet. Lägenheten blev ljusare.
Efter misslyckat inredande testade han kockyrket, men blev snabbt less på både inlagda rödbetor och kokt potatis. Maten i kattmatsburken var trots allt bäst.
Vad han däremot var expert på var att sprida glädje i hushållet.
För Emma var lyx att sova ut en morgon och få något gjort i lugn och ro. Men det fanns inte längre på kartan Sigge såg till att det alltid hände något.
Så snart hon satt eller la sig ner ville han kela eller ställa till full cirkus.
Emma började förstå grannen Birgitta, men kunna lämna kattungen på landet hade hon aldrig klarat. Inte ens nu när Sigge stundtals körde henne i botten av trötthet.
Fast det fanns också små segrar. Emma slutade grubbla över vad som saknades i livet den frågan löstes av sig själv. Hon blev dessutom skickligare på att städa snabbt som attan hann hon svabba innan Sigge vaknade.
Glädjestunderna var otaliga. Hon blev lycklig när Sigge lärde sig använda lådan själv. Tidigare fick hon snällt bära honom dit oavsett om klockan var ett, tre på natten eller vid gryningen. Ingen såg det, men Emma grät av lycka över två extra timmars sömn.
Dock dök det alltid upp nya utmaningar. Sigge roade sig t.ex. med sänglampan, tände och släckte tills Emma gömde den. Gardinerna låg redan undanstoppade.
Så blev hon van vid allting och vände sig snabbt vid det också.
En dag slog det Emma: det är egentligen inte Sigge som är min inneboende det är jag som får hälsa på honom. Han var den riktige värden. Han mötte henne när hon kom hem och såg henne gå till jobbet varje morgon.
Då förstod hon Sigge behövde inte bra händer. Hon var ju de där goda händerna själv en matte som klarade hans hyss och bus. Som kunde le mitt i natten när han väckte henne för att spela fotboll eller leka kurragömma.
Hon skulle aldrig byta bort honom mot alla kattlösa nätter i världen. Hon älskade honom, för det gick inte att låta bli. Och Sigge älskade henne tillbaka.
Nu lät han henne sova ut på morgonen, men hoppade alltid upp i sängen och väntade stillsamt tills hon vaknade. Ibland kunde hon ana i hans blick: Hur länge ska du sova egentligen, matte? Jag saknar dig ju…… men jag väntar. Och när hon öppnade ögonen och mötte hans nos, så visste Emma: Det fattades ingenting längre. Livet var trasigt på små, oväntade sätt och plötsligt precis helt, tack vare en liten kattunge i en riskokarkartong.
Ute hade hösten blivit vinter. Träden glittrade isigt bakom lägenhetsfönstren. Emma satt på golvet, drack sitt kaffe och såg Sigge göra ett luftsprång efter sin leksaksmus. Då ringde telefonen ännu en kommentar om annonsen. Emma såg på Sigge, som nu låg med svansen över tassen och framtid i blicken.
Hon raderade annonsen, log och strök honom över magen. Och i takt med att snön föll utanför och världen blev mjuk och tyst, hörde hon sitt eget hjärta slå så som hon trott att det aldrig skulle igen
hon var hemma, och Sigge också.
