Ändrade sig om giftermål
Arvid dröjde kvar sent på forskningsinstitutet, där han oupphörligt hällde mystiska vätskor mellan smala glasrör, medan märkliga dammpartiklar dansade ovanpå labbänken som snö över Norrland.
Han svävade mellan förväntan och besatthet, övertygad om att hans mödosamma arbete snart skulle bära frukt att han skulle ge världen sin upptäckt från rötterna av en märkvärdig, försvunnen växt.
Den fyrtioårige forskaren arbetade med sån glöd att han inte lade märke till unga städerskan Majas långa blickar, som alltid surrade omkring honom som flugor kring midsommarsillen. Hon hade börjat på institutet nyligen, svepande över korridoren med sin gamla mop men i Arvids arbetsrum stod hon ofta flera timmar, lutad mot skaftet, stirrande rakt in i hans ryggtavla.
Inte förrän en kväll vågade Maja till sist öppna munnen:
Arvid, oj, du har suttit på samma plats ända sedan imorse.
Vill du ha te? Jag råkade ta med min lilla vattenkokare hemifrån. Och jag har med mig hemrullad prinskorv.
När magiska ordet prinskorv kom på tal ryckte Arvid till och vände sig mot henne.
Te låter utmärkt. Sa du prinskorv? Sånt kan man ju inte tacka nej till.
Maja plockade snabbt upp sin ryggsäck och fick darrande fram både kokaren och en genomskinlig plastbytta med läckerheter.
Mamma skickade hem två kilo färs från gården igår. Jag körde ihop lite korv med sidfläsk och stoppade i ugnen.
Hon lyste av stolthet och placerade byttan på det gula Ikea-bordet.
Sådär, så, mumlade Arvid, rotade efter sina glasögon, som han just lagt bort, och satte på dem igen.
Medan vattenkokaren surrade undersökte Arvid försiktigt byttan. Han lyfte locket lite:
Hur länge har den här maten legat i din ryggsäck, om jag får fråga?
Maja svarade trevande, nästan viskande:
Eh, tja, sen imorse. Varför då?
Mm… Och locket var stängt såhär, eller hur?
Ja, sa Maja. Tror du det har blivit dåligt redan? Nej, nej. Ryggsäcken stod ju i omklädningsrummet. Där är ju svalt, det är ju fortfarande frost på fönstret och ingen värme på.
Arvid Glebsson tvivlade fortfarande:
Nåja. Då föreslår jag att vi dricker… bara te. Ta gärna med maten hem igen.
Maja, som kämpat ett helt kvällspass med prinskorvarna, drog ilsket åt sig matlådan.
Arvid förstod hennes sura min, och plötsligt ropade han:
Nej, öppna inte! Han flaxade med armarna och dansade bakåt, tryckte näsduken mot ansiktet.
Men Maja lyfte på locket, sniffade och sade torrt:
Men det luktar ju som det ska. Åh ni stockholmare, ni tror så mycket om er själva. Trygg i magen, jag äter själv!
Hon dängde lådan i bordet och började ösa upp te i muggar.
Arvid tog mod till sig och satte sig åter vid bordet.
Varmt te slingrade guldigt ner i magen och tinade upp hans tankar. Han kastade en blick på Maja, hon tuggade ivrigt korv.
Nöt? frågade han.
Mmm, nickade Maja utan att släppa maten.
Ser faktiskt gott ut. Luktar säkert också gott.
Arvid kände munnen fyllas med saliv. Kroppen är ju svår att argumentera med.
Han suckade och rabblade ut:
Enligt arbetsmiljöverkets föreskrifter får temperaturen i ett sådant omklädningsrum inte överstiga tjugotvå grader, så teoretiskt sett kan inga mikroorganismer…
Maja vände sig mot honom och frågade kort:
Vadå?
Arvid såg en fettdroppe glida längs hennes runda haka. Ytterligare en glittrade på nästippen.
Tankarna studsade orytmiskt i hans huvud:
Det doftar ju fantastiskt ändå. Synd att jag var så kategorisk…
Nej, Arvid, du vet ju vad som kan hända med mat som förvaras sådär. Hon ser inte ut att tänka så kritiskt, knappast har hon full koll på kylkedjan!
Han sörplade sitt te och magen knorrade olydigt.
Och plötsligt hände något absurt hans hand, driven av någon yttre kraft, grep tag i korven. Skinnet sprack mot tänderna, och smaken var makalös.
Fantastiskt. Vem har lagat det här?
Jag, sa Maja rodnande.
Arvid fortsatte äta, ögonen slutna i förtjusning.
Jag har inga ord.
Maja log, torkade munnen i ärmen och dämde en tår med samma rörelse.
Ser du! Och du sa att det syrat. Jag har gjort eget sedan jag var liten.
***
Som tack för måltiden erbjöd sig Arvid att följa Maja till busshållplatsen. De småpratade, och han lärde sig att hon just fyllt tjugotre.
Väldigt ung.
Man kunde nästan kalla honom far till henne. De frös tillsammans i tio minuter och väntade på bussen.
Vill du att jag bakar med mig småkakor imorgon? log Maja skyggt. Jag gör alltid själv, köper inte industri. Gillar du morotskakor eller vill du hellre ha kesakakor?
Allt gillar jag, svarade Arvid.
Då tar jag med två sorters!
Det var otroligt, men Arvid såg plötsligt framemot morgondagen.
Han glömde nästan sina formler och på natten drömde han den sällsammaste dröm: I drömmen klädde Maja långsamt av sig hennes blonda hår föll över axeln som av silke.
Han vaknade med blossande kinder.
Vad är det här? Fyrtio år har jag gått i livet och aldrig vikt blicken åt någon kvinna, och nu detta.
Del 2
Innan besöket hos blivande svärföräldrarna var Arvid förstås nervös. Taxin krängde på knaggliga grusvägar, och Arvid försökte med svettig hand täcka sina kala fläckar genom att kamma de tunna håren över hjässan.
Kvällen innan hade Maja, med Arvids huvud i knäet, plockat ut de grå hårstrån med pincett.
Arvid rakade sig noggrant, satte på kostym, slips och stänkte dyr parfym från NK.
Maja satte kinden mot hans och slöt ögonen som en spinnande katt.
Du kommer vinna mamma, försäkrade hon. Hon förstår. Och min styvfar håller alltid med henne.
Hur gammal är din mamma?
Fyrtiofem.
Jag är alltså bara fem år yngre. Tror du hon godkänner oss?
Vad spelar det för roll, är hon emot så skyller jag på att jag väntar barn.
Nej, du får inte börja så dramatiskt, skrämdes Arvid.
Till slut var de framme. En vind från Bottenhavet slet tag i hans mössa, och han klamrade fast den för att inte tappa bort sig själv i mörkret.
Snön låg i massiva drivor. Arvid stirrade på huset han hade bara sett såna i gamla böcker: En sned liten stuga med bucklig plåttak och en skorsten där en trasig kastrull prydde krönet.
Dörren knarrade dovt, golvbräderna jämrade sig under egensnickrade trasmattor, och väggarna var vita av kalk.
Herregud, vad är detta för koja? Hur lever folk här?
Han trodde inte det var Majas hem sånt kunde väl bara vara jaktstuga eller tillfällig koja?
Men när Maja viskade åt honom att ta av sig skorna, och ledde in honom i det enda lilla rummet, förstod han att hon menade allvar.
Mitt på trasmattan stod Majas mamma, klädd i sliten morgonrock.
Hej mamma, det här är Arvid, min fästman. Du vet ju, jag berättade om honom.
Kylan strålade från kvinnan.
Jaha, fräste hon och granskade Arvid från topp till tå.
Hennes ton krusade rummet till frost.
Skämtar du, flicka? Hur gammal är han?
Arvid snubblade på orden.
Jo, eh, jag heter Arvid. Jag och din dotter, Maja, vi är kollegor.
Jag frågade din ålder!
Fyrtio, svarade han.
Maja är tjugotre! Du är gammal nog att vara hennes pappa!
Jo, men jag älskar er dotter. Hon ska inte sakna något jag har bostadsrätt, jobb på universitetet, till och med sommarstuga i Dalarna!
Bil?
Nej, min syn är dålig, men… jag kan lära Maja köra om det betyder nåt för er!
Löjligt! dundrade mamman Ni försöker bara göra mitt barn till hushållerska! Kom inte här och tro att ni kan återinföra statarsystemet!
Nej, hör nu, pustade Arvid, jag vill gifta mig, vi vill fira bröllop, barn… Allt ska bli rättvist och uppriktigt.
Då gled styvpappan fram ur köket, leende som en hal godisbil: lång, vacker, med kolsvarta lockar och pojkaktiga kinder. Han slog ut händerna och sa:
Hej på dig, välkommen. Har hört mycket om dig.
Mamman fräste:
Stå inte där och fjäska, Anders. Jag lämnar inte min dotter i händerna på en gammal räv!
Maja utbrast:
Mamma! Så kan du inte säga om gäster! Jag flyttar annars!
Jag hindrar dig!
Scenen förvandlades till norrländsk tragedi. Allt spårade ur, och Arvid smög ur Majas hand, försökte fly ut.
Maja, förlåt. Om det är så här, då får vi skiljas åt. Jag kan inte gå mot din mammas vilja.
Men hon har haft älskare så unga att de kunnat vara hennes barn! Och hon säljer nästan ut mig!
Inte vara oförskämd mot din mor! röt Anders.
Håll käften! röt nu mamman högre.
Familjedramat brusade upp till slagstorm. Arvid smög iväg, men en pall for genom rummet.
Herre bevara oss! bad han, kastade sig ut genom dörren, förbi staketet och rundade flera radhusgator mellan snötäckta sparkcyklar allt i jakt på en taxi.
Stress och panik tryckte mot bröstet. Han förbannade den där idén om giftermål.
Jag kunde suttit kvar på min institution nu, i värmen, bland mina pipetter. Men jag skulle ju ut på det här äventyret!
Mobilen saknade täckning; det var ingen hjälp.
Till slut trött, återvände Arvid till huset kände igen det på svärtad kastrull på skorstenen.
Utanför var allt tyst. Han gick mot bron. Plötsligt gled Maja ut med packning.
Arvid, är du kvar? sade hon, mild som nysnö. Jag trodde du lämnat mig!
Jag ville bara ha luft, ljög han.
Om mamma inte välsignar oss, då drar jag, sade Maja.
Arvid stod tyst. Hans finskor passade illa i snön, tårna stelnade, och han började dansa för att få upp värmen. Fingrar blev till isbitar. Kärlek var bara ett ord.
Var Maja verkligen rätt? Hennes släkt var ju inte enkel.
Snart dök Majas mor upp igen, nu i päls och höga stövlar hon liknade en stolt friherrinna.
Om du inte vill stanna, Maja, får du gå. Han ansvarar för dig nu.
Maja nickade och sa:
Hellre det än att stanna här. Arvid är en bra man!
Taxi får du fixa själv. Räkna inte med mig längre, sa mamman och vände.
Maja buffade Arvid med näven:
Hjälp då.
Arvid hackade av kölden och sa med sista kraften:
Ingen täckning. Pröva hos grannen.
Han föll plötsligt ihop i snödrivan, kall och svag.
Vad händer!? gällaste Majas röst ekade över hela byn.
Snurrar bara, mumlade Arvid. Jag vill hem.
Näää! Maja ylade som en varg, och hela rummet kändes helvetiskt.
***
Arvid hade svårt att förstå något, men när landsbygdens sjuksköterska dök upp och tryckte in en spruta började han sakta återvända till verkligheten.
Han stirrade på det sneda, kalkade taket; försökte resa sig men föll tillbaka i soffan.
Ligg still, sa sjuksköterskan kort. Vila minst en halvtimme.
Vad har hänt? viskade Arvid.
Högt blodtryck. Du tål inte stress.
Jag har aldrig varit stressad förr…inte såhär…
I rummet dök svärmoderns ansikte upp:
Och han är sjuk också! förvrängdes hennes mun.
Mamma, gå! Maja trängde sig fram.
Hon pysslade om Arvid, gav honom te sked för sked.
Sjuksköterskan reste sig, och Arvid bad:
Kan du ta med mig bort härifrån?
Vart då?
Fick du inte hit med ambulans?
Nej, jag bor här.
Maja såg Arvid i ögonen:
Ska du resa? Inget behov. Mamma har förlåtit oss ändå.
Arvid ville inte se Maja i ögonen.
Ni kan tycka hur ni vill men om jag tar mig ut härifrån är det för gott. Aldrig mer kvinnor. Inte ens på behörigt avstånd!
***
Arvid avslutade sin arbetsdag. Han pratade till sin tekniker:
Sådär. Nu lämnar jag labbet, du också jag sade till för en halvtimme sedan. Dags att stänga.
Teknikern, en blyg kvinna på trettiotvå, rättade till glasögonen och rodnade.
Jag bakade en kaka, vill du ha te?
Nej! ropade Arvid. Man ska inte fika på jobbet. Här jobbar vi!
Arbetsdagen är ju slut, svarade hon.
Gå hem bara! Arvid nästan väste.
Hon samlade ihop sina saker och gick gråtande.
Galning, viskade hon.
Arvid låste och skyndade sig hem.
När han kom hem prick åtta, öppnade Maja.
God kväll, Arvid Glebsson.
Vad blir det till middag? frågade han utan att se på henne.
Tjock anka-soppa och palt.
Toppen skriv upp vad jag ska swisha dig för maten. Jag lägger till allt på lönen i slutet av månaden.
Han klädde av sig, tvättade händerna, satte sig vid köksbordet.
Maja tassade runt honom:
Är du fortfarande sur på mamma? Hon berättade ju för dig allt. Hon blev bara rädd att du, som forskare och snart professor, inte skulle vilja ha mig på allvar.
Därför spelade hon lite svårflirtad. Och jag älskar dig ändå!
Arvid rörde i soppan; något skavde i hans bröst.
Tyckte du vår familjebråk var för skrämmande? Tja, vi bråkar jämt, blir vänner igen. Det blev kanske lite häftigt men är det så illa?
Han reste sig, kramade Maja om axlarna och gick med henne ut i hallen, satte på henne ytterkläder och placerade hela hennes packning i händerna.
Det är sent. Gå hem. Imorgon behöver du inte komma, jag äter paltrester. Men i övermorgon väntar jag dig.
Han stängde dörren bakom den gråtande Maja, återvände till köket och åt i tystnad.
