Ångrade mig om giftermål
Arkadi stannade ofta sent kvar i laboratoriet, sysselsatt med att mäta vätskor och analysera pulvriga ämnen. Han var övertygad om att det mödosamma arbetet snart skulle bära frukt, och han längtade efter dagen då han skulle kunna presentera sitt verk ett extrakt från roten på en sällsynt växt för världen.
Engagemanget och drivkraften i den fyrtioårige vetenskapsmannens arbete gjorde att han inte märkte de blickar som en ung städerska vid namn Sigrid ständigt gav honom. Sigrid hade nyligen börjat arbeta vid universitetet.
Arkadi, uppslukad av sina försök och storögt hopp, noterade knappt hur Sigrid stod lutad mot sin mopp, länge och ofta, och bara betraktade hans rygg när hon egentligen borde ha städat.
En kväll tog Sigrid mod till sig.
Arkadi Birgersson, du har suttit på samma plats hela dagen. Ska vi ta en fika? Jag råkade ta med elvattenkokare och hembakade prinskorvar.
Vid ordet prinskorvar tittade han först förvånat upp från experimenten, reste sig och log.
Fika låter gott. Och prinskorvar säger du? Sådant säger man inte nej till.
Sigrid, märkbart nöjd, rotade i sin ryggsäck. Först fick hon fram vattenkokaren, sen en plastlåda med korvarna.
Mamma var upp igår från landet, hade med sig älgfärs. Jag gjorde prinskorvar med riktigt späck.
Hon ställde lådan på bordet och såg förväntansfull ut. Arkadi satte på sig läsglasögonen igen och synade pliktskyldigt maten.
Får jag fråga, hur länge har korvarna varit i ryggsäcken?
Sigrid ryckte osäkert på axlarna.
Tja, sedan i morse, varför då?
Och locket har varit så här tätt hela tiden?
Jo, det har det, blev hon orolig. Tror du det blivit dåligt? Skåpet i omklädningsrummet var kallt, värmen har ju inte slagits på än.
Arkadi tvekade.
Jaja, vi tar te. Bara te.
Påtagligt besviken snappade Sigrid åt sig lådan. Arkadi såg på hennes bisterhet, hopknipna ögonbryn.
Öppna inte! ropade han och höll för näsan med en näsduk.
Men Sigrid öppnade ändå, sniffade, och sa:
Det luktar bra. Ni storstadsfolk är så känsliga! Vill du inte ha så äter jag allt själv.
Hon slog ner lådan ljudligt på bordet och började skänka te i kopparna. Arkadi tvekade, men när han värmde sig med hett te och kände doften från princorvarna blev han plötsligt hungrig.
Nötkött? frågade han.
Mmmm, nickade Sigrid utan att sluta tugga.
Ser gott ut. Och luktar trevligt.
Saliven fyllde Arkadis mun. Han visste alla riskerna, men kroppen ville annat.
Han harklade sig och började prata om temperaturgränser och bakterier, men Sigrid avbröt honom.
Va? Vad säger du?
Arkadi såg att hon fått fett på både hakspets och näsa, och där vaknade en inre kamp: Det ser ju riktigt saftigt ut Men om jag blir sjuk? Men, nej, Sigrid verkar ju inte tänka på sånt
Han drack bara sitt te, men magen började kurra. Till slut räckte handen, nästan av sig själv, efter korven. Den var varm, saftig och smakade fantastiskt.
Vem har lagat detta?
Jag själv, mumlade Sigrid rodnande.
Arkadi åt så han blundade av belåtenhet. Sigrid torkade tårarna med ärmen och log.
Äntligen äter du något, istället för att gnälla över att det är surt. Man lär sig laga mat på landet.
***
Som tack för maten erbjöd Arkadi sig att följa Sigrid till busshållsplatsen. De började prata. Hon var blott tjugotre år. Knappt mer än barnet själv, jämfört med honom. Där väntade de nästan tio minuter utan att rätt buss dök upp.
Jag kan baka kakor åt dig i morgon, sade Sigrid och log generat. Gillar du morotskaka eller kvargkakor bäst?
Jag gillar allt.
Då tar jag med båda sorterna.
Otroligt nog såg Arkadi plötsligt fram emot nästa dag och plötsligt blev formler och extrakt mindre viktiga. På natten drömde han generat om att han såg Sigrid klä av sig tröjan i drömmen. Han vaknade med hettande kinder.
Sådan blir man visst efter fyrtio Man blir tokig, tänkte han.
Del 2
Inför mötet med Sigrids föräldrar var Arkadi naturligt nervös. På vägen i taxin satt han och rättade till sina tunna hårtestar för att dölja flinten. Dagen innan hade Sigrid lagt hans huvud i sitt knä och med pincett dragit bort alla grå hår.
Välrakad och i kostym klev han ur bilen. Sigrid strykte kinden mot hans, mjuk som en spinnande katt.
De kommer tycka om dig, peppade hon. Mamma är klok. Och min styvfar är alltid snäll, han håller alltid med.
Hur gammal är din mamma?
Fyrtiofem.
Jag är ändå bara fem år yngre Tror du hon godkänner oss?
Hon har inget val. Om inte, säger jag att jag väntar barn med dig.
Nej men, man ska väl inte börja med lögner, sa Arkadi oroligt.
De anlände och Arkadi fick hålla fast mössan så den inte blåste iväg. Vintervindarna var bitande och snön låg djup. Han hade aldrig sett så mycket snö förut.
Sigrid betalade taxin, lyfte alla väskor, till och med Arkadis, och styrde mot huset.
Det var ett litet, vindpinat, snett torp som Arkadi bara sett på bilder innan med buckligt plåttak, sned skorsten och en gammal gryta överst.
Dörren gnisslade, golvbrädorna knarrade och väggarna lutade, vitkalkade och ojämna.
Hur kan man leva såhär? tänkte Arkadi skräckslaget.
Men nej, Sigrid skojade inte. Hon bad honom ta av sig skorna och ledde in honom i det enda lilla rummet.
Mitt i stod en kvinna i flanellrock.
Hej mamma. Detta är Arkadi, min fästman, du vet jag pratat om honom.
Det var iskyla i kvinnans blick.
Jaha, sa hon kort och mätte honom från topp till tå. Hur gammal är du då?
Arkadi harklade sig.
Förlåt, mitt namn är Arkadi. Jag arbetar tillsammans med din dotter
Hur gammal? fyllde kvinnan i barskt.
Jag är fyrtio.
Och min dotter tjugotre! Du är ju gammal nog att vara hennes pappa!
Arkadi pep.
Ja, jag är äldre men jag älskar henne och kommer aldrig svika, jag har jobb, bostadsrätt i Stockholm, sommarstuga på Öland
Men ingen bil!
Jag ser lite dåligt, men kan köpa bil och lära Sigrid köra om det är så viktigt
Jasådå! gapskrattade mamman, ni vill göra min dotter till hushållerska! Glöm det!
Men snälla! Jag vill gifta mig, jag är ärlig, vi vill ha barn, kyrkobröllop
Då skred styvfadern in från köket glad, vacker, ung, med lockigt svart hår och öppen skjorta. Arkadi såg direkt hur snygg han var.
Hej, trevligt att äntligen träffas! log han.
Eric, sluta fjäska, sa mamman vasst. Jag släpper inte min unge till en gubbe!
Mamma! protesterade Sigrid. Jag går ändå!
Inte en chans!
Det blev gräl och Arkadi försökte diskret lösgöra Sigrids hand, mumlade att de kanske borde bryta här och nu.
Förlåt, Sigrid. Jag kan inte gå emot din mamma.
Men hon kan leva med en man som är ung nog att vara hennes son? Och jaga ut mig hemifrån så hon kan ha romans?
Sigrid, nu räcker det! vrålade Eric.
Kaos utbröt. Arkadi hukade sig och försökte ta sig ut. En pall flög förbi honom.
Rädda mig! tänkte han, rusade ut i kylan, sprang runt hela byn i jakt på taxi eller tågstation.
Pulsen dunkade, blodtrycket slog i taket, han svor tyst över hela bröllopet och längtade desperat tillbaka till laboratoriet.
Mobilen fungerade inte. Fick snällt återvända till huset med den svedda grytan som orienteringspunkt.
Vid dörren var det stilla. Sigrid kom ut med väskorna.
Arkadi, du är kvar? Hon grät. Jag var orolig att du stuckit.
Behövde bara luft, mumlade han.
Vill mamma inte välsigna oss så lämnar jag henne, sa hon bestämt.
Arkadi frös så han skakade, dansade för att hålla värmen. Fingrarna var is. Han började tveka. Ville han verkligen detta? Särskilt med så oförutsägbara släktingar?
***
Sigrids mamma trädde ut, ståtlig i päls och stövlar.
Om du inte längtar hit, Sigrid, så varsågod, gå han får ta ansvar nu.
Mycket hellre honom än dig, mamma, sa Sigrid, ring efter taxi åt oss.
Nix. Ni löser det själva nu.
Sigrid knuffade Arkadi i sidan.
Gör något, snälla!
Det är ingen mottagning, suckade Arkadi. Gå till grannen och be om hjälp.
Rädd och huttrande satte sig Arkadi ner. Pulsen rusade, han kände sig svimfärdig.
Vad händer?! skrek Sigrid. Arkadi viskade svagt:
Yr, jag vill bara hem
Nej! skrek Sigrid förtvivlat.
***
Arkadi återhämtade sig på soffan den lokala sjuksköterskan gav honom spruta och te. Han låg under filten och huttrade.
Rör dig inte, sa sjuksköterskan. Vila en halvtimme.
Vad har hänt?
Blodtrycksfall.
Stress har aldrig varit mitt problem förrän idag, viskade han.
Sigrids mamma syntes i dörren, lika kall som förut.
Och dessutom sjuk! snäste hon.
Mamma, gå! bad Sigrid.
När sjuksköterskan gick försökte Arkadi be om skjuts därifrån.
Ta mig härifrån, snälla.
Jag bor ju i byn och arbetar här, svarade hon.
Sigrid kom med te.
Ska du lämna mig, Arkadi? Det behövs inte. Vi har kommit överens, mamma och jag. Hon har förlåtit oss.
Arkadi undvek Sigrids blick.
Det må ni ha gjort, men jag har mitt eget huvud. Om jag överlever, så drar jag härifrån och håller mig borta från kvinnor resten av mitt liv.
***
Senare avslutade Arkadi ett arbetsdag på labbet.
Nu slutar vi, jag stänger labbet. Ni också, sa han till en labbtekniker.
Labbteknikern, en blyg kvinna vid namn Gunilla, rodnade bakom glasögonen.
Jag har med paj till fika, kanske du vill ha?
Nej! sa Arkadi snabbt. Vi fikar inte på jobbet. Vi jobbar här.
Men det är ju efter arbetstid, smålog Gunilla.
Gå hem nu, ropade han.
Gunilla samlade ihop sina saker och mumlade när hon gick: Dåre.
Arkadi låste och gick hemåt.
Hemma var klockan åtta. Sigrid öppnade.
God kväll, Arkadi Birgersson.
Vad blir det till middag? frågade han.
Mustig andgryta och palt.
Bra. Notera vad matvarorna kostar, jag lägger det till din lön vid månadsskiftet.
Han tog av sig ytterkläderna, tvättade händerna och satte sig till middagen. Sigrid stod bredvid.
Är du fortfarande arg på mamma? Hon har erkänt sin oro, du är professor snart och hon blev rädd att du inte ville gifta dig på riktigt. Hon försökte bara göra mig mer värdefull så att säga. Du vet tokiga mammor Men jag älskar dig fortfarande!
Arkadi lyssnade, rörde i soppan. Något gnagde i honom.
Eller är det bråket du är rädd för? Det är ingenting, vi bråkar jämt ändå Lite väl mycket denna gång bara.
Han reste sig, tog Sigrid om axlarna, skjutsade ut henne i hallen, tryckte hennes saker i famnen och stängde dörren.
Sent nu, gå hem. Kom inte i morgon, jag klarar mig med palt. Men på fredag är du välkommen igen.
Sen låste han dörren, satte sig vid middagsbordet och åt under tystnad.
Mitt personliga lärdom? Man måste lyssna på magkänslan. Och ibland betyder det att dra sig ur från både sällskap och familjedrama innan man tappar bort sig själv och sitt syfte.
