Ångrade sig om giftermål
Det har gått många år sedan Sigvard ständigt blev kvar till sent på kvällen i laboratoriet, sysselsatt med att hälla vätskor från provrör till provrör och analysera märkliga pulver. Han trodde helhjärtat att hans enträgna arbete snart skulle bära frukt, och såg framför sig hur han snart skulle få presentera sitt “verk” för vetenskapssamhället ett extrakt från roten av en mycket ovanlig växt.
40-årige Sigvard försvann så helhjärtat in i sitt forskande att han sällan lade märke till de nyfikna blickarna från den unga städerskan Viola, som nyligen börjat arbeta på institutet. Driven av drömmen om genombrottet såg han aldrig hur Viola med moppen under armen kunde bli stående och bara stirra på hans rygg i timmar.
Slutligen vågade hon sig en sen kväll fram och sa:
Sigvard Henriksson, du sitter där på samma plats från morgon till kväll. Ska vi ta en kopp te? Jag råkade ha med min vattenkokare. Och lite hemlagad korv.
Orden om korven fick Sigvard att slita sig från sitt arbete och stiga upp.
Te säger du? Och med korv? Sådant får man inte tacka nej till.
Glad över gensvaret famlade Viola efter sin ryggsäck och plockade upp vattenkokaren och sedan en matlåda full av godsaker.
Mor skickade hem färs från landet igår, så jag gjorde lite korv med sidfläsk och ugnsstekte dem, log hon och ställde matlådan på bordet.
Jaså, jaha, mumlade Sigvard och satte på sig glasögonen igen för att detaljgranska lådan.
Medan vattnet kokade frågade han:
Hur länge har du haft lådan i väskan?
Viola såg osäker ut:
Tja, sedan i morse men varför undrar du?
Har locket suttit ordentligt?
Jo Hon blev nervös. Tror du de blivit sura? Nej, det var kallt i personalrummet, värmen har ju inte slagits på än.
Sigvard kämpade med sina betänkligheter.
Nå, vi kan väl ta te. Enbart te. Ta gärna hem maten igen.
Viola, som lagt hela gårdagskvällen på korvstoppningen, tog nu argt tillbaka lådan.
Han kunde genast avläsa hennes upprördhet i de hopdragna ögonbrynen.
Nej, öppna inte! hojtade Sigvard och backade undan, med näsduken tryckt mot ansiktet.
Viola drog av locket, sniffade och sa:
Den luktar alldeles utmärkt. Stadtjejer tror alltid de vet bäst Vill du inte smaka så tar jag den själv.
Hon ställde lådan med en smäll på bordet, hällde upp te i kopparna och började äta.
Sigvard tog sig närmare. Den heta drycken gjorde honom varm. Han sneglade på Viola, som tuggar njutningsfullt på korven.
Är det nötkött? frågade han.
Mmm, nickade Viola med munnen full.
Ser aptitligt ut luktar gott dessutom.
Sigvards mun fylldes med saliv. Det är inte så lätt att förklara saker för sin kropp.
Han suckade och sa formellt:
Enligt hälsoreglerna bör det aldrig vara över 22 grader i personalutrymmet, det borde förhindra tillväxt av
Viola avbröt:
Vad säger du?
Han såg att en droppe fett rann över hennes runda haka och att nästippen glänste av fett.
Sigvard försökte övertyga sig själv:
Sluta, Sigvard. Du vet vad det kan innebära att äta mat förvarad så där. Och ärligt talat, hennes intelligens verkar lite… tveksam. Hon lär knappast bry sig om varför man kyler livsmedel
Med dessa tankar drack han sitt te utan någonting till, medan magen började kurra.
Men så hände något oförklarligt. Plötsligt: ett svart hål av begär! Hans hand sträckte sig mot korven, tänderna bet igenom det tunna skinnet och han stönade av lycka.
Helt fantastiskt. Vem har lagat det här?
Jag, rodnade Viola.
Sigvard åt och åt med slutna ögon av förtjusning.
Viola blev överlycklig, torkade tårarna och fettet från kinden.
Tänk, du uppskattar maten! Och du som oroade dig för att den var sur Jag kan det här, har lagat mat sedan barnsben.
***
Som tack för middagen följde Sigvard sedan Viola till busshållplatsen. De småpratade. Han fick veta att hon bara var 23 år mycket ung i hans ögon. Nästan som en dotter. De väntade länge på rätt buss.
Ska jag ta med hembakta kakor imorgon? log Viola blygt. Jag bakar alltid själv, köper sällan i butik. Gillar du morotskakor eller kvargkakor bäst?
Jag tycker om båda, svarade han.
Då bakar jag två sorter!
Tänk att Sigvard nu plötsligt längtade till nästa dag, och nästan glömde bort alla sina formler och beräkningar. Till och med den dröm han fick skamset, om hur lilla Viola klädde av sig i hans drömmar satte väldig fart på hans kinder.
Jösses! Jag har levt i 40 år utan att ens snegla på kvinnor, och så blir det såhär, mumlade han när han vaknat.
Del 2
Inför mötet med de blivande svärföräldrarna var Sigvard förstås nervös. När taxin körde dem över guppiga landsvägar satt han och försökte kamma över det glesa håret för att dölja flinten på hjässan. Bara igår hade Viola, med Sigvards huvud i sitt knä, försiktigt plockat ut alla grå hårstrån med pincett.
Han rakade sig omsorgsfullt, tog på sig sin finaste kostym, valde slips och rakvatten.
Viola gosade mot hans kind som en spinnande katt.
Mamma kommer att tycka om dig, försökte hon trösta honom. Hon är förståndig. Och min styvfar är alltid snäll och sams med alla.
Hur gammal är din mor? undrade Sigvard.
Fyrtiofem.
Jag är redan fyrtio. Tror du hon kommer godkänna mig?
Såklart, annars säger jag att jag redan är gravid.
Vi ska nog helst inte börja vårt liv tillsammans på den visen, skrämdes Sigvard.
De anlände. Sigvard hoppade ur bilen och höll krampaktigt fast vid sin mössa, som höll på att ryckas bort av vinden.
Det var vinter, och aldrig hade Sigvard sett sådana snödrivor hemma i Stockholm.
Viola betalade för taxin, tog alla kassar och steg i förväg mot huset.
Huset var som från en gammal folksaga ranglig, låg, sned skorsten med en svart kittel på toppen, och trasmattor på golven. De sista stegen, innan Viola viskade att han skulle ta av sig skorna, var Som i en annan värld.
Herregud, hur överlever folk sådär? tänkte Sigvard skräckslaget.
Men väl inne förstod han att det var här Viola bodde.
En kvinna i blommig frotté-morgonrock stod i mitten av rummet.
Hej mamma, det här är Sigvard, min fästman. Han jag berättade om när vi pratade senast.
Från kvinnan strålade kyla.
Godda, sa hon kort och granskade Sigvard från topp till tå.
Skämtar du, flicka lilla? Hur gammal är han?
Sigvard presenterade sig nervöst men modern avbröt:
Hur gammal?!
Jag är fyrtio.
Och min dotter är tjugotre! Du är ju mer än gammal nog att vara hennes far!
Hör här, jag älskar Viola. Jag har bra jobb, lägenhet i Stockholm och ett torp utanför staden.
Men ingen bil!
Nej, jag ser lite dåligt. Men det går att åtgärda Viola kan jag lära köra om det är viktigt.
Jaha! Nu fattar jag, ni vill ha en piga! Kom inte här vi har inte livegenskap längre!
Åh, snälla, jag vill gifta mig med Viola, försäkrade Sigvard. Gifta oss i kyrkan, skaffa barn, göra allt ordentligt och värdigt!
Från köket dök en leende man upp, kanske trettio. Det var Violas styvfar. Han var slank, vacker och ungdomligt stilig.
Trevligt att mötas, log han.
Andréas, fjäska inte! Jag ger inte bort min dotter till den här gamle räven! skrek Violas mamma.
Mamma, hur kan du? Sade Viola. Jag flyttar härifrån!
Nej, jag lämnar dig inte!
En alldeles för stark familjescen bröt ut. Sigvard försökte diskret lösgöra sin hand från Violas och backade ut.
Förlåt Viola. Jag kan inte gå emot din mor. Vi får skiljas.
Men mamma bryr sig inte om mig! Hon har sin unga älskare! skrek Viola.
Håll käft, fräste Andréas.
Du ska tiga, skrek Violas mamma tillbaka.
Det blev skrik, bråk och saker som kastades. En pall ven förbi Sigvard på väg ut genom dörren.
Gud hjälpe mig, hann han tänka när han sprang ut genom den snöiga lilla byn, i jakt på taxi eller tågstation.
Pulsen dundrade, blodtrycket var skyhögt.
Vilken idé att jag gick med på det här, snäste han inombords. Kunde suttit trygg i mitt labb istället för detta elände.
Mobilen fick ingen täckning. Efter en stund vankade han tillbaka mot huset känt på avstånd på den svartbrända grytan på skorstenen.
Allt var tyst därinne.
Dörren öppnades där stod Viola med packade kassar.
Sigvard, du gick inte? Kära älskade, jag var så rädd.
Jag behövde bara lite luft, ljög han.
Om mamma inte vill ge mig sitt godkännande, flyttar jag ändå, sade Viola bestämt.
Sigvard stod tyst. Vinterstövlarna värmde inte. Fötterna förfrös nästan, och han dansade otåligt för att hålla sig varm. Någon kärlek tänkte han verkligen inte på längre.
Och var det egentligen värt det? Särskilt med sådan släkt?
Violas mamma trädde ut på trappan, kungligt värdig i pälsjacka och filtstövlar.
Du respekterar inte min vilja. Då får du och han klara er själva. Han får ta hand om dig nu.
Viola höll huvudet högt:
Hellre honom än dig, mamma. Sigvard är god. Men snälla, kan du inte ringa oss en taxi?
Glöm det. Från och med nu är ni på egna ben.
Viola puffade på Sigvard:
Hjälp mig, gör något!
Sigvard, halvt förfrusen och krispig i benen av kölden, samlade sig och sade:
Här finns ingen täckning. Försök hos grannen, kanske kan de ringa.
Aldrig förr hade Sigvard varit i en så konstig sits. Benen vek sig av rädsla och kyla, och han sjönk ihop.
Vad händer? skrek Viola över nejden. Sigvard lyckades mumla:
Yrsel. Tänk att jag kanske dör här. Vill hem.
Neeej! ylade Viola.
***
Halvmedvetslös låg han där. Plötsligt dök en distriktssköterska upp, stack honom med spruta och hjälpte honom återfå medvetandet.
Ingen mirakelresa blev det det var samma gamla lutade väggar och trasmattor när han slog upp ögonen.
Ligg still, sa sjuksköterskan. Vila åtminstone i en halvtimme.
Vad hände? stönade Sigvard.
Hypertonikris. Du måste ta det lugnt.
Jaha, har aldrig känt så här förut
Och där dök svärmoderns bistra ansikte upp. Och sjuk också! skrek hennes min.
Mamma, låt honom vara! blandade sig Viola in.
Viola kom med varmt te och matade honom ömt med sked.
Sjuksköterskan skulle gå. Sigvard bad:
Ta mig med när du går?
Vart då?
Kommer du inte med ambulans?
Nej, jag bor och jobbar i byn.
Viola ställde bort tekoppen och såg honom i ögonen.
Försöker du fly nu? Det behövs inte nu har mamma gått med på allt. Hon har förlåtit oss.
Sigvard, som redan hade börjat ångra sig och kände sig färdig med hela äktenskapstanken, vågade inte möta Violas blick.
“Det där har ni beslutat mellan er. Om jag överlever härifrån, rymmer jag. Och går aldrig inom hagelgevärshåll från en kvinna igen.”
***
Efter det var Sigvard tillbaka i sitt vanliga liv på labbet. En eftermiddag, efter arbetsdagens slut, sa han till labbassistenten:
Jag är klar nu, stäng ner du också, jag sade det för en halvtimme sen. Jag låser och går hem.
Labbassistenten, en anspråkslös kvinna på 32 år, rodnade och rättade till glasögonen.
Jag hade med en äppelkaka. Vi kan väl ha lite fika?
Nej! Var sak på sin plats! Här arbetar vi, inte fikar, röt Sigvard.
Men arbetsdagen är ju över log hon.
Gå hem! sköt han ifrån sig.
Assistenten reste sig och packade ner sina saker. På vägen ut snäste hon:
Galning.
Sigvard pustade ut och låste.
Väl hemma, lagom till åtta, öppnade Viola.
God kväll, Sigvard Henriksson.
Vad blir det för mat? frågade han utan att se på henne.
Ankgryta och potatisdumplings.
Bra. Skriv upp vad jag är skyldig för ingredienserna, det kommer på din lön.
Han hängde av sig och satte sig i köket där middagen stod redo. Viola hovrade vid hans sida:
Är du fortfarande arg på min mamma? Hon erkände sin rädsla. Hon trodde väl aldrig att en så framgångsrik forskare som du skulle vilja gifta sig med mig på allvar. Hon ville bara liksom ge mig högre status. Men jag älskar dig fortfarande.
Men Sigvard fick ingen smak på maten, trots att Viola pratade på.
Eller är det grälet som skrämmer dig? Sådant händer i alla familjer. Vi har grälat och försonats hundra gånger om
Då reste sig Sigvard, tog Viola om axlarna och ledde henne ut i hallen, tryckte hennes saker i famnen och stängde dörren.
Det är sent nu. Gå hem. Kom inte imorgon, jag tar dumplings till middag. Men om två dagar vill jag att du kommer.
Han stängde dörren om den gråtande Viola och gick tillbaka till köket för att återgå till sin måltid.
