Jag älskar honom, men jag vill inte att barnet ska växa upp utan sin far.
Hej. Jag heter Elin, och just nu står jag vid en vägskäl som inte bara påverkar mitt liv, utan också två andra människors. Jag är tjugonio år, bor i Göteborg och jobbar på ett litet juristföretag. Jag har vänner, familj men mitt hjärta tillhör en man som jag inte kan vara öppen med. Det här är ingen vanlig kärleksdrama. Det är ett årslångt lidande.
Med Viktor var jag tillsammans i tre år. Unga, förälskade, bekymmerslösa. Vi bråkade, försonades, planerade framtiden. Jag trodde att han var den rätte, och han sa att han inte kunde leva utan mig. Vi var lyckliga tills vi en dag grälade över något fånigt. Båda blev arga, båda gick iväg med stolt rygg, ingen tog första steget. Vi var för envisa och för unga.
Några månader gick. Jag saknade honom. Stirrade på telefonen och hoppades på ett meddelande. Skrev inte, ringde inte för stolt. Sen fick jag veta att han träffade någon annan. En tjej från grannkontoret, blyg och tyst och efter bara några månader var hon gravid. Det kändes som om hjärtat slitits ur mig. Jag minns att jag stod vid fönstret och kände en tomhet inombords, som om en iskall vind blåste genom mig.
När hans dotter föddes samlade jag mod och ringde bara för att gratulera. Han blev tyst en stund, sen sa han:
*Du anar inte hur glad jag är att höra din röst. Ska vi ses?*
Jag vet inte varför jag sa ja. Jag ville bara se honom i ögonen. När vi träffades pratade vi knappt. Vi bara såg på varandra, tysta, och i den tystnaden fanns allt kärlek, smärta, ånger. Han höll min hand medan jag grät.
Från den dagen började vi ses. Ojämnt, försiktigt, som om vi var rädda för oss själva. Ett år träffades vi så i hemlighet, men sanningen är att vi aldrig var intimMen varje gång jag tänkte på hans lilla dotter, Freja, som väntade på honom hemma, kändes det som om mitt hjärta skulle sluta slå, för jag ville inte vara den som tog hennes pappa ifrån henne.
