“Jag älskar dig så mycket, mamma!” brukade jag säga vid frukosten när jag var 14. “Jaså?” log mamma tillbaka. “Då kan du ju skala potatis till jag kommer hem från jobbet – då känner jag din kärlek utan ord.” “Jag avgudar min katt!” gosade jag kind mot hans varma, mjuka päls. “Kan du då byta sanden åt honom?” frågade pappa. “Han vill ju inte gå i en blöt låda…” Jag minns hur jag som liten flicka låg på sjukhus utanför stan – med stränga besökstider och bara ett vinkande mamma nere från sjukhusparken. Två gånger om dagen kom hon med nygjord keso, varm kompott, lite gröt och hemmagjorda köttbullar – men också, hoprullat i tidningspapper, några teckningar på kläder till min pappersdocka. Jag hade aldrig bett om det. Men det var hennes sätt att säga: “Jag älskar dig”. Vi underskattar ofta de små sakerna i vardagens kärlek. Vackra ord, dikter och dramatiska gester är fina – men den sanna kärleken syns i handling: att smyga på tå när någon sover för att rätta till kudden, servera sitt bästa kaffe och bygga tågbanor av ostskivor, lyssna när vänner behöver prata, hitta på presenter och överraska, köpa mediciner för sista slanten, sprätta upp favoritpärlhalsbandet för att sy snöflingeklänning åt lilla dansaren. Jag minns hur mamma och mormor alltid mötte pappa och morfar i hallen när de kom hem från jobbet – mannen i huset skulle känna att han var efterlängtad. Numera sitter jag runt orden på datorskärmen, hör nyckeln i dörren och säger: “Jag är klar om några minuter, sen blir det middag.” Plötsligt står en kopp te mittemot mig, två smörgåsar och till och med chokladbitar ur pappret, diskret serverade av någon som vill säga utan ord: “Jag älskar dig.” Det är viktigt att kunna säga “jag älskar dig” – utan att säga det. Genom en spontan resa, rykande potatis, en nystruken skjorta, ballonger, en efterlängtad docka, en full kattlåda, en filt över benen, ett öppnat paraply eller pannkakor med kaninöron. Det spelar ingen roll om du lyssnar på problem om samhällsbyggnad eller ett missat mål i landslaget – bara hur du lyssnar. Det spelar ingen roll om du dricker champagne ur kristall eller presskaffe ur pappersmugg – utan vem du delar den med. Vi måste komma ihåg: “Jag älskar dig” betyder inte mycket om det inte speglas i handling och omsorg. Kärlek mäts inte bara i ord – i allt det lilla vi gör för varandra bor de stora känslorna, varje dag.

Jag älskar dig så mycket, mamma, sa jag vid frukostbordet när jag var runt fjorton år.
Jaså?, svarade mamma med ett leende. Då kan du väl skala potatisen till middagen nästa gång, så känner jag det utan att du säger något.
Jag älskar min katt!, sa jag och tryckte kinden mot den varma, mjuka pälsen.
Kan du byta sanden i kattlådan då? frågade pappa. Katten kämpar verkligen, vill inte sätta sig när det är blött…

Jag minns att jag betraktade mina föräldrar med både förundran och förvåning: jag pratar ju om kärlek! Vad har potatis och kattlådor med det att göra?
Jag kommer ihåg en gång när jag var en liten tjej, kanske sju år. Jag fick ligga på sjukhus i några veckor, långt utanför stan och med stenhårda regler. Föräldrar fick bara lämna saker i vissa tider, och barnen fick synas från en park utanför om man ställde sig vid det öppna fönstret tur att det var september och inte för kallt ute.
Och mamma kom till mig två gånger varje dag. Morgon och kväll ställde sköterskan en liten påse på mitt sängbord: färsk keso, fortfarande varm hemgjord saft, bovetegröt och en ångad köttbulle. Bara lagom mycket, så att det räckte precis åt mig, eftersom mamma snart skulle komma med nytt. Och där i påsen, prydligt inlindat i tidningspapper så det inte krossades, låg 3-4 ritade kläder till min pappersdocka ni vet sådana där man kan vika in flärpar på ärmarna och axlarna. Jag älskade att färglägga och klippa ut de där klänningarna, och mamma hann på något magiskt vis alltid rita nya klänningar, kjolar, jackor, pyjamas med rosetter och prickar och hela baletten.
Jag hade aldrig bett henne om det. Det var varken medicin, blåbärssoppa eller buljong. Hon bara visste hur mycket det betydde för mig att pyssla med det där.
Så visade hon sin kärlek. Jag förstod och uppskattade det fullt ut först långt senare, men jag minns det för livet.
Vi underskattar ofta de små sakerna

Visst är vackra ord, bekräftelser och dikter viktiga. Vi kvinnor vi älskar med öronen och behöver få höra jag älskar dig om och om igen. Men om vi inte ser handlingar bakom orden förlorar de sin betydelse, blir bara tomt ljud. Ja, man kan säga jag älskar dig med en diamantring eller en ballongfärd det är inte fel, tvärtom!
Men man kan uttrycka sin kärlek så mycket enklare, och varje dag ger oss chansen bara vi släpper fram känslorna.

Våra vänner fick sin tax förlamad. En rar liten vovve som förlorade känseln i bakbenen. Men nu har det gått tre år, och hunden lever fortfarande för matten och husse byggde en rullvagn åt henne, av kärlek, så att hon kan gå sina promenader varje dag.
Man hade kunnat bära henne ut, eller dra henne i en barnvagn. Men hunden ville gå själv så då fick hon chansen, bara för att hon är så älskad.
När riktig kärlek styr oss, hittar vi alltid sätt att visa det. Det går av sig själv, utan att vi tänker på det.
Vi smyger förbi det sovande barnet, drar försiktigt upp täcket om fötterna, rättar till kudden. Tar telefonen ur handen på någon som slumrar, så inte ett oväntat samtal stör kvällen.

Vi blir mästare på kaffe, kokar bästa morgonkaffet, bygger kreativa osttåg och blommande landskap av tomat och ägg på barnetallriken.
Lyssnar i timmar när vänner behöver stöd, ordnar presenter och överraskningar, höjer stämningen på grå dagar.
Vi ger utan betänklighet bort sista hundralappen på medicin.
Vi klipper och syr om pärlhalsbanden till dräkten av en liten snöflinga.
Och livet är långt och ändå så kort
Och de små handlingarna minns man längst. Ett hjärta som älskar hör när stunden kräver ett extra tydligt jag älskar dig.

Så länge jag kan minnas, gick både mamma och mormor alltid ut i hallen när pappa eller morfar kom hem från jobbet för en man måste känna att han förväntas och välkomnas. Jag försöker också hålla fast vid den gesten.

Sitter vid datorn, försöker lösa tankeknutar till något begripligt, hör nyckeln vridas i låset och tänker: nu ska jag resa mig bara jag virkar färdigt raden så jag inte tappar tråden.
Kastar ett leende över axeln och säger: Ge mig två minuter, så fixar jag middag.
Och så fastnar jag ändå i min virvlande ordsnurr.
Men plötsligt utan ett ljud för att inte störa mina språkliga tankebanor står en kopp starkt te på bordet och bredvid en liten tallrik: två smörgåsar och två inslagna smågodisbitar, redan utplockade ur pappersomslagen. Jag ser på smörgåsarna allt som fanns i kylskåpet: skinka, ost, salami, tomat och ett par oliver. Ser på godiset, redan utpackat (så jag inte ens behöver lossa pappret!) och hör, i tystnaden, mängder av viktiga, ordlösa budskap.
Det finns inget starkare sätt att säga jag älskar dig än just så.

Det är så viktigt att kunna säga jag älskar dig utan ord.
Genom en resa och kokt färskpotatis, genom en nymanglad skjorta eller ballongfest, genom den där drömda dockan och en påfylld matskål åt katten, en passionerad kyss och en filt över axlarna när kylan tränger på, ett paraply när regnet öser eller pannkakor formade till kaninöron, genom hjärtan och gillamarkeringar, leenden och blickar.
Det spelar ingen roll om du lyssnar till prat om bostadsbidrag eller senaste förlusten i Allsvenskan allt handlar om hur du lyssnar.
Det spelar ingen roll om du dricker Champagne från kristallglas eller höstkaffe ur pappmugg det är känslan som räknas.
Det spelar ingen roll om du promenerar genom Stockholms gator en kylig oktobernatt, eller längs ett fält med raps den du går med är det viktiga.
Vi måste komma ihåg att Jag älskar dig, hur vackra och skinande de än sägs, snabbt mister sin kraft om de inte har något att vila mot i våra handlingar.

Det får vi aldrig glömma.
Kärlek mäts aldrig bara i ord.