“Jag älskar dig så mycket, mamma” – brukade jag säga vid frukostbordet när jag var 14 år. “Mhm? Då kan du väl skala lite potatis tills jag kommer hem från jobbet nästa gång, så känner jag din kärlek även utan ord,” log mamma tillbaka. “Jag älskar vår katt!” – gosade jag med den varma, mjuka pälsen. “Kanske du kan byta sandlådan åt honom då?” frågade pappa. Jag förundrades över mina föräldrars svar: Pratar jag om kärlek – och ni om potatis och kattlådor? Minns när jag var sju och låg på Astrid Lindgrens barnsjukhus utanför Stockholm, där besök bara var tillåtna vissa tider och mamma stod i regnigt septemberväder och vinkade från parken. Hon kom morgon och kväll, lämnade en tygpåse med nykokt mannagrynsgröt, varm blåbärssoppa, köttbullar och ett par ark där hon ritat nya kläder till mina pappersdockor – fantastiska små klänningar och kappor med band och volanger. Jag hade aldrig bett om det där, men mamma visste att jag älskade att klippa och färglägga. Det var hennes sätt att säga “Jag älskar dig”. Det tog mig åratal att förstå, men jag har burit det med mig hela livet. Vi underskattar ofta de små sakerna… Vackra ord är viktiga, ja, men utan handling förlorar de sitt värde. Det är kärlek att brygga riktigt gott kaffe till någon, göra osttåget på barnets frukosttallrik, springa ut med paraplyet när höstregnet öser ner, sitta uppe om natten med vännen i telefon, snöra en ny skridskor, sy om favoritnallen, vänta i hallen när någon kommer hem från jobbet. Kärlek kan vara en välstruken skjorta, ett par oöppnade godisar bredvid datorskärmen, en bräda till taxen som fått rullstol när bakbenen slutat fungera. Kärlek är att alltid vara den som lyssnar, som finns kvar, som försöker. “Lär dig säga ‘Jag älskar dig’ – utan ord.” Med blommor eller punschrullar, en skjorta på galge eller favoritleksaken lagad. En utflykt till skärgården, en färdig middag, ett värmande täcke kring fötter som sparkar av sig det om natten. För det spelar mindre roll om du dricker prosecco på Djurgården eller svart kaffe på perrongen – det viktiga är känslan och sällskapet. Orden “Jag älskar dig” behöver handling för att lysa starkt och sluta vara tomma. Kärlek mäts inte bara i ord.

Jag älskar dig så mycket, mamma, säger jag över frukostbordet när jag är fjorton år gammal.
Jaså? ler mamma tillbaka, då kanske du bara kan skala lite potatis till ikväll tills jag kommer hem från jobbet. Då känner jag det utan att du behöver säga något.
Jag älskar min katt så mycket! säger jag och gnider kinden mot den varma, mjuka pälsen.
Kanske byter du sanden då? föreslår pappa. Kissen gillar inte att gå på lådan när den är blöt
Jag lyssnar på mina föräldrar och förundras: jag pratar ju om kärlek! Vad har potatis eller kattsand med det att göra?

Jag minns när jag var en liten flicka, kanske sju år och låg inlagd på sjukhus några veckor utanför Uppsala. Reglerna var strikta; föräldrar fick lämna paket vid särskilda tider, och bara titta på oss barn genom fönstret ut mot sjukhusparken. Tur att det var september, när luften var mild.

Två gånger om dagen kom mamma. Varje gång satte sköterskan ner en påse på mitt nattygsbord nygjord keso, fortfarande varm lingondricka, gröt på korn och en liten ångkokt köttbulle. Alltid precis lagom mycket mamma visste att om några timmar skulle hon ändå komma igen med nytt. Under allting i påsen, i tidningspapper så att de inte blev skrynkliga, låg trefyra papper med handritade kläder till min pappersdocka: klänningar med små kragar, kappor, pyjamas och kjolar, alla med små flikar att vika över axlarna. Jag älskade att rita och klippa ut dessa, och mamma, hur hittade hon tiden, ritade ständigt nya! Alltid olika modeller, med rosetter, prickar, och små bollar på hattarna.

Jag hade aldrig bett henne om det. Det var ju inte medicin, mineralvatten eller varm buljong. Hon bara visste att jag älskade det här. Det var hennes sätt att säga: Jag älskar dig… Jag förstod det, innerst inne, först långt senare. Men minnet har jag burit med mig hela livet.

Vi glömmer så lätt de små vardagliga sakerna

Självklart vackra ord, kärleksförklaringar, poesi är betydelsefulla. Vi kvinnor älskar ju med öronen och suktar efter jag älskar dig. Men om vi inte märker dessa känslor i vardagen blir orden snart bara ljud. Ja, du kan säga Jag älskar dig med en ring från Guldfynd eller ett fång rosor, brunch på lyxhotell eller luftballongsfärd visst, det är härligt.

Men oftast visar vi vår kärlek på mycket enklare sätt, varje dag bara vi älskar.

Våra vänner har en liten tax som blivit förlamad i bakbenen. Men i tre år nu har matte och husse byggt en vagn på hjul så hon ändå får komma ut varje dag. Visst, de kunde ha burit henne eller skjutsat i barnvagn, men det räckte inte. Hunden vill själv röra sig, och det får hon, för de älskar henne så mycket.

När vi verkligen älskar, hittar vi alltid sätt att visa det, och vi gör det utan att tänka.

Stegar tyst in till den sovande på tå för att inte störa, rätar till kudden så ryggen inte domnar, breder över med filten så små fötter håller sig varma, eller plockar varsamt bort mobilen ur trötta händer så att ingen samtal avbryter vilan.

Vi blir mästerkockar om så bara för att koka perfekt morgonkaffe och skapa ett tåg av ost på barnets tallrik, ångande mot en blomma av tomat och kokt ägg.

Vi lyssnar timme efter timme på vänners bekymmer, planerar presenter, överraskar, skapar glädje.

Vi ger utan att tveka bort sista slanten till medicin och repar gärna upp våra älsklingspärlhalsband för att sy på små snöflingors klänningar.

Livet är samtidigt långt och förfärande kort
Och små saker minns man så, så länge. Ett älskande hjärta känner direkt när just ett jag älskar dig behövs.

Så länge jag kan minnas ställde sig mamma och mormor alltid i hallen när pappa eller morfar kom hem från jobbet för en man ska märka att han är väntad hemma. Det gör jag också nu.

Jag sitter framför datorn, fingrarna virkar tankegarn över tangenterna, försöker få någon sort tråd i orden. Då hör jag nyckeln i låset, tänker: Nu reser jag mig så fort jag stickat färdigt den här raden, så maskorna inte faller. Jag kastar en blick över axeln, ser den öppna dörren, ler och säger: Ge mig ett par minuter bara, så blir det middag. Sedan dyker jag ner bland boksidor och tangenter igen.

Plötsligt ställs tyst, nästan osynligt (för att inte störa mitt ordpyssel), en kopp starkt te och en tallrik med två smörgåsar och två uppackade chokladbitar bredvid. På brödskivorna finns allt han hittade i kylen julskinka, ost, tomat, oliver. Jag ser de upplagda chokladbitarna (så att jag inte ens ska behöva anstränga mig för att öppna papper) och hör i tystnaden mängder av kärleksfulla ord.

Just där och då känns det som det allra starkaste sättet att säga Jag älskar dig.

Det är så viktigt att kunna säga jag älskar dig utan ord.
Med en liten resa eller en perfekt kokt potatis, en nypressad skjorta eller heliumballonger, med en önskad docka eller fyllt kattfat, med en passionerad kyss eller en filt över axlarna, med ett uppfällt paraply eller pannkakor med kaninöron, ett gillande på Instagram eller en blick, ett leende.

Det spelar ingen roll om ni lyssnar på en lång utläggning om samhällsomvandlingen eller om den missade straffen i Allsvenskan frågan är hur ni lyssnar.
Det har ingen betydelse om det är champagne i kristallglas eller höstkaffe i pappmugg viktigare är vad ni känner när ni dricker.

Det gör inget om promenaden leder genom Stockholmskvällen eller över ett sommarfält i Västergötland viktigast är vem som går bredvid.

Vi måste bara minnas: de där lysande, efterlängtade orden Jag älskar dig, utan handling, tappar snabbt sin kraft.

Vi får aldrig låta det hända.
Kärlek kan inte mätas i ord ensamKanske är det just därför vi minns en varm hand som smeker pannan genom nattens feber, doften av nytvättade lakan, eller någon som sparar det sista hallonet på tårtan till oss. Kanske för att kärlek, till slut, är någonting vi gör om och om igen, tills det blir så självklart att vi nästan inte märker att vi ger och får.

Men ibland, i exakt rätt ögonblick, faller allt på plats. Vi stannar upp, bara för att lägga märke till den där överbredda smörgåsen, katten som spinner för att vi faktiskt bytte sanden, eller stegen i hallen när någon kommer hem och vi känner värmen av hur våra dagars allra minsta handlingar, stilla och envisa, har flätat ett helt liv av omtanke och närhet kring oss.

Det är då vi verkligen förstår: orden behövs, men själva kärleken finns redan där i allt det vi gör för varandra, varje dag.