Dagbok, en höstdag
Vet du, jag älskade aldrig min man.
Hur länge var ni gifta då?
Tja Ja, vi gifte oss sjuttioett.
Men hur kunde du leva utan kärlek?
Två kvinnor satt på en parkbänk vid ett gravfält på Skogskyrkogården. De städade vid sina familjegravar och råkade börja prata.
Din man? frågade en kvinna i grå basker och nickade mot gravstenen.
Ja, min man. Ett år har gått Jag kan inte vänja mig vid att han är borta, saknar honom fruktansvärt. Jag älskade honom verkligen, svarade den andra, och drog sjalkanten tätare kring sig.
De satt tysta en stund, sedan sa kvinnan i baskern:
Jag älskade aldrig min man.
Den andra vände sig nyfiket mot henne:
Hur länge var ni tillsammans?
Jaa Vi gifte oss sjuttioett.
Hur kunde du leva med någon så länge och inte älska honom?
Åh, jag gifte mig av trots. Jag var kär i en kille, men han gick till min väninna, så jag tänkte då gifter jag mig före dem! Och så dök Jörgen upp lite tafatt men rar. Han gick efter mig jämt, beundrade mig. Ja, och så blev det så.
Så?
Ärligt talat, jag ville springa ifrån mitt eget bröllop. Hela byn festade, men jag grät. Kände att ungdomen var slut. Och Jörgen liten, tunnhårig och med utstående öron, kostymen satt på honom som på en ko. Han var så stolt och lycklig, log bara mot mig, släppte mig inte ur blicken Usch, tänkte jag, men det var mitt eget fel.
Sen då?
Vi flyttade hem till hans föräldrar. De smekte mig medhårs, gjorde allt för mig. Jag var attraktiv då, mörkblå ögon, lång fläta, byst. Alla såg att vi inte riktigt passade ihop. På morgonen var mina skor putsade, svärmor såg till det. Jag kunde vara ohövlig och styra och ställa, mest för att jag tyckte synd om mig själv. Inte blir man omtyckt av sånt…
Så en dag säger Jörgen: Vi drar till Norrland och jobbar lite, så får vi kanske en egen lägenhet. Och för mig spelade det ingen roll vart! Jag ville bara bort. På den tiden skickade de unga över hela landet, vi hamnade i Kiruna först, sen ännu längre norrut.
Vi fick åka i olika vagnar på tåget kvinnor för sig, män för sig. Jörgen blev utan mat, jag hade all proviant, men brydde mig knappt. Jag blev snabbt vän med andra tjejer, festen tog aldrig slut. Allt bjöd vi på, delade på. Jörgen dök upp på en perrong och frågade om mat, jag blev generad och sa att allt var slut. Han bara log och sa att han också hade klarat sig bra. Men jag visste att han ljög han tog aldrig emot något av främmande.
När vi till slut kom fram, delade vi rum i en barack trettiofem tjejer på rad, männen i en annan. Vi skulle få parrum så småningom, men det bekymrade mig inte. Jag undvek Jörgen, låtsades jämt ha bråttom. Till och med tjejerna frågade varför jag undvek honom. Han stod ofta utanför fönstret i regn och rusk, men jag låtsades som om inget.
Jag bestämde mig för att skiljas. Efter två barnlösa år där ingen kärlek fanns. Några gånger sov jag hos honom mest av dåligt samvete.
Sen kom Gunnar stor, mörkhårig, självsäker. Trots allt slit, vi låg uttröttade om kvällarna efter jobbet som betongarbetare, hade vi roligt. Maten och livet var bättre än hemma dansk öl och apelsiner, precis som aldrig förr.
Vi träffades på en fest, tjejerna var redan förtjusta i honom, men han såg bara mig. Jag blev förälskad. Helt uppslukad.
Jörgen försökte prata, skämde ut sig, men det hjälpte inte. Jag blånekade. Skulle skilja mig.
Samtidigt fick vi eget rum i baracken men det blev inget av. Ändå fanns Jörgen alltid i bakgrunden. Gick jag med Gunnar, kunde jag känna Jörgens ögon i ryggen. Men jag brydde mig inte kär var jag.
Kvinnan i svart sjal lyssnade spänt.
Hur stod han ut?
Han gjorde det, han älskade väl. Men Gunnar svek mig, började vara med en annan Karin, revisorn. När jag berättade att jag var gravid ja, då försvann han. Började prata illa om mig, att jag klängt på honom för min man var vek.
Det nådde Jörgen goda människor såg till det. Han var så sårad att han till och med slogs med Gunnar en natt bakom tågstationen. Det var först när de ringde att han låg på sjukhus som jag förstod vidden. Han låg där, blåslagen, benet i paket.
Varför slogs du? frågade jag.
För din skull
Samtidigt var jag själv förtvivlad. Det här med att föda barn på fel premisser, i en by där alla vet allt hur skulle jag kunna berätta att barnet kanske inte var Jörgens?
Trots bristen på kärlek gick jag till sjukhuset med paket och mat. Inte av kärlek, utan av ansvar.
Minns första gången han kunde stödja sig på kryckorna, hur han stod i fönstret i sjukhuspyjamasen, askgrå av sorg:
Skilj dig inte, vi åker härifrån och börjar om. Mitt barn, inget annat.
Varför? frågade jag.
Jag älskar dig, svarade han.
Jag ryckte bara på axlarna och vände mig om, och det sved i magen tänk att slippa åka hem ensam, att ändå vara två med ett barn.
Vi flyttade till Gävle. Jörgen var tystlåten, men duktig. Utbildningen i maskinteknik kom till användning, han blev förman på företaget, reste runt. Hem hade han alltid något gott allt till mig. Min fru är gravid, sa han stolt. Jag skämdes och gömde blicken. Vi fick ett litet rum, jag började på kontor.
När sonen kom mörkhårig, det syntes ju vems han var sa Jörgen inget. Han log bara när han hämtade oss från BB, tårögd.
Mats, vår pojke Han var sjuk och krävande från början. Jörgen slet ut sig, sov knappt. Och aldrig ett ont ord till mig.
Ett år senare fick vi Maja, Jörgens barn. Vi döpte henne efter hans mor. Inte för att jag älskade honom snarare en tyst ursäkt till svärmor.
Jag kände inget alls för Jörgen då. Varken kärlek eller hat. Med två små barn fanns ingen ork för annat än att överleva. Jag förväntade mig bara hjälp, och Jörgen gjorde allt. Tvättade, lagade mat, lät mig sova. Till och med när han ville tvätta mina kläder själv, blev jag arg vad skulle folk säga? Men han sa bara: Det är kallt vatten, bättre att du håller dig frisk. Jag blev frustrerad över hur snäll han var.
Mats blev strulig under tonåren, hamnade i bråk, polisen blandades in. Det var då jag träffade Lars, polisen som hade hand om ungdomarna. Han var snäll, ogift och kom överens med Mats. Jörgen nådde honom aldrig. “Ska du lämna honom, så gör det”, sa Lars. Men jag visste inte själv.
Kvinnan som lyssnade tystnade, sopade löv från bordet.
Och du?
Jag funderade och funderade Då fick jag ett brev av Jörgen. Har fortfarande kvar det, ingen vet. Han skrev att han förstod, att jag aldrig älskat honom, att han ville låta mig gå, men alltid skicka halva lönen till oss. Han skrev att han önskade mig all lycka. Inget ont alls. Så mycket godhet, så lite klagan. All smärta höll han för sig själv.
De gula björklöven föll omkring oss. Hösten var mild och ljusblå. Jag såg att kvinnan mitt emot grät.
Varför gråter du? frågade jag.
Livet är så konstigt, ibland måste man gråta när man minns, svarade hon. Men gick du till polisen då?
Vet du, jag sov inte på nätterna. Mats blev värre, jag blev vimsig i huvudet. Och brevet Jag jobbade ihop med en kvinna på fabriken, äldre, klok: Du är dum, Lisa. Sådana män finns det inte många av.
Så en morgon vaknade jag och det var som om isen inom mig smälte. Jag såg allting han gjort: följt efter, hjälpt, gett mig allt. När jag var allvarligt sjuk och de trodde det var slut, var det Jörgen som sov i fåtöljen på sjukhuset, ordnade med mediciner, fixade extrahjälp. Om inte han…
En annan gång råkade vi få fel paket från kommunen med helikopter när vi märkte det, trots snöstorm, trampade han iväg och lämnade det till rätt folk i nästa by. Han frös om kinderna, blev sjuk, men kom hem ändå.
Då förstod jag det finns ingen annan jag vill ha än honom.
Skriva brev? Kan man det efter så många år av kalla ord? Han hade redan bestämt sig för att lämna, det märkte jag.
Det var höst, precis som nu. Barnen ordnade, jobbet fixat så tog jag tåget till honom i Stockholm. Tåget gick så långsamt, jag satt och längtade. Innan jag kom fram, såg jag hans bild framför ögonen den lågmälde, trygga mannen jag till sist älskade. Ja, och hans tunnhårighet, öron och mage allt.
På kursboendet talade de om att han var på föreläsning. Jag åkte med tunnelbanan, letade efter honom bland folk. Ingen släppte in mig så jag väntade i korridoren. När han dök upp med sin klass, rak i ryggen och med portfölj, kände jag först inte igen honom. Sen var jag stel av kärlek.
De gick förbi, jag ropade hans namn till slut. Han stannade, stirrade på mig, tvekade, som om han inte trodde det var sant. Vi stod stilla, utan att kunna säga ett ord, medan löven föll runt oss.
Hans kurskamrater skrattade: Det där är kärlek! Efter alla dessa år! Vi stod bara och höll om varandra.
Kvinnan i svart sjal grät öppet nu.
Så ni fick uppleva kärleken till slut?
Slutet?
Jag menar Är det hans grav?
Nej nej, det är Mats, vår son. Han dog tidigt, blev aldrig gammal. Fick problem med livet, satt till och med inne en tid. Vi har kämpat, Jörgen och jag Sen började Mats dricka, så
Så Jörgen lever?
Ja, tack och lov! Han skjutsade mig hit, hjälper vår dotter i stan, glömmer aldrig att fråga hur det är. Där kommer han nu också.
En äldre, bastant man i svart jacka och skinnkeps kom fram. Han var vänlig och rund, hälsade glatt.
Trött, Jörgen? Har du sprungit hela morgonen? frågade jag och borstade löv från hans axel.
Han tog sakerna från graven, men jag tog soporna själv var ju rädd om hans rygg.
Vi gick arm i arm mellan gravarna under gula björkar.
Vid vändplatsen vinkade kvinnan i basker åt oss, vi vinkade tillbaka.
Och när jag såg bort mot gravstenen och Jörgens bild där han log så varmt, tänkte jag bara på en sak: Lyckan har man inte, man tar emot den i sitt hjärta. Och den ser alltid likadan ut att få älska och bli älskad.
