Jag har aldrig älskat min fru och jag har sagt det till henne många gånger. Det var inte hennes fel vi levde hyfsat bra tillsammans.
Jag heter Erik Andersson och bor i Uppsala, där minnena av svåra tider fortfarande sitter kvar i våra hjärtan. Jag har aldrig älskat min fru, Elin, och jag har sagt det till henne som en bitter sanning jag knappt står ut med. Hon förtjänade inte det hon gjorde aldrig dramatik, skällde aldrig på mig, var alltid öm, omtänksam, nästan som en helgon. Ändå förblev mitt hjärta kallt, som isen på Fyrisån vintern. Det fanns ingen kärlek, och det gnagde inuti mig.
Varje morgon vaknade jag med samma tanke: att lämna. Jag drömde om att hitta en kvinna som tände en eld i mig, som fick mig att tappa andan. Men ödet spelade mig ett grymt spratt och vände allt upp och ner, lämnade mig vilsen. Elin var bekväm som en gammal fåtölj. Hon skötte hemmet perfekt, hade ett utseende som fick män att vända sig om, och vännerna frågade mig: “Var hittade du henne, lyckans ost?” Jag visste inte ens varför jag förtjänade hennes lojalitet. En helt vanlig man, inget speciellt, och hon älskade mig som om jag var hennes hela värld. Hur var det ens möjligt?
Hennes kärlek kvävde mig. Ännu värre var tanken på att om jag lämnade skulle hon bli förälskad i en annan. Någon mer framgångsrik, snyggare, rikare någon som uppskattade det jag inte såg. När jag föreställde mig henne i en annan mans famn svaldes jag av blind ilska. Hon var min även om jag aldrig älskat henne. Den här känslan av ägande var starkare än jag, starkare än förnuftet. Men kan man leva ett helt liv bredvid någon som inte får hjärtat att slå snabbare? Jag trodde det, men jag hade fel en storm växte inuti mig som jag inte kunde hålla tillbaka.
“Jag ska berätta allt imorgon,” bestämde jag mig inför sängen. På morgonen, vid frukosten, samlade jag det lilla mod jag hade. “Elin, sätt dig, vi måste prata,” började jag och såg henne i de lugna ögonen. “Givetvis, älskling, vad är det?” svarade hon med vanlig ömhet. “Tänk om vi skiljer oss. Jag flyttar, vi bor var för sig…” Hon skrattade, som om jag skämtat: “Vilka konstiga tankar! Är det här något slags spel?” “Lyssna, jag menar säPlötsligt insåg jag att det enda jag ville höra var hennes skratt en gång till, men nu var det för sent.
