Jag reste på en märklig pensionärsresa genom Sverige en färd som började i Växjö och skulle slingra sig mot Stockholm. Jag förväntade mig inget särskilt några dagars sightseeing, några bilder för albumet, små presenter åt barnbarnen. Jag ville komma bort från vardagen och den där sega ensamheten som så tyst men envist tagit plats i mitt liv.
Tänkte att Gamla stan, Djurgården eller kanske Uppsala skulle bli ännu några kontrollpunkter på min turistiska karta. Men där, i skuggan av Stockholms Stadion, mötte jag en man som fick mig att känna mig ung igen, som om våren nyss kommit fast träden redan var gröna.
Jag stod under de höga valven vid Stadion, betagen av byggnadens kraft. Guiden pratade om forna OS-hjältar, men mitt huvud flöt bort bland moln av tankar. Plötsligt hördes en röst vid min sida: Undrar om idrottarna klagade på värmen lika mycket som vi gör. Det ekade konstigt drömskt.
Jag vände mig om och såg honom lång, lite grånad, ett gåtfullt leende under en solvarm keps. En vanlig skjorta, en enkel stämma, men blicken hans gled över till min som om vi var ensamma kvar i staden mellan fjärran kyrktorn och blinkande lyktstolpar.
Han hette Svante, visade det sig, änkling, pensionär sedan några år. Jag tänkte att livet nog aldrig får ett bättre tillfälle för Stockholm än nu, sa han och skakade lite på axlarna nästan tillbakablickande.
Våra samtal blev lätta och skrattfyllda, som om vi redan kände varandra väl från gången tid. Där under Stadionfågelns vingar drack vi kaffe och bytte tankar, och plötsligt märkte jag att ingen lyssnat på mina berättelser på så länge. Hans ögon följde mina ord som vaggas av mjuka vågor från Mälaren.
Resten av resan bytte färg. Vi satt bredvid varandra i bussen längs E4:an, åt tillsammans i små restauranger, irrade i folkmassorna vid Sergels torg bara för att hitta varandras blick igen. Det var någonting oskyldigt, men samtidigt pirrigt som att gå barfota över midsommardagg.
Om kvällarna, när gruppen slumrade till ett kvällsnytt eller spelade kort, stod vi ute på hotellbalkongen med Arlanda-planen som små vassa ljus i fjärran. Vi talade om barn, om förlorade tidsåldrar och om att plötsligt känna hjärtat springa, fastän man sedan länge borde veta bättre.
Jag smyckade mig, sminkade mig, skrattade ljudligare. De andra damerna tittade med mjuka blickar vissa av vänskap, andra med smått avund. Jag fann tillbaka den där delen av mig själv som jag trodde avstängd tillsammans med gamla vanor och tilltagande ensamhet.
Men desto närmare vi nådde resans slut, desto oftare gnagde undran vad händer nu? Han bodde vid kusten, jag i Småland. Våra liv gick sida vid sida, men ändå långt ifrån. Ett undantag i tiden, några dagar utanför verklighetens gränser. Fanns det något mer att bygga på?
Sista dagen gick vi genom Kungsträdgårdens blommande allé bara vi, ingen grupp. Vi åt glass på trappan till Nordiska museet och satt tysta, medan sommarnatten föll långsamt. Till slut sa han: Jag har inte känt mig så levande på länge. Men jag är rädd att allting blåser bort när vardagen kallar. Du har ditt, jag mitt. Kanske var det bara en dröm under sommarnatten?
Jag visste inte vad jag skulle säga. Inuti drog två känslor åt olika håll: längtan efter att våga tro att detta var början på något verkligt och rädsla för att allt var ett övergående rus ur ögonblicket.
På Arlanda kramades vi längre än man borde. Blicken sa både farväl och ett tyst löfte. Vi bytte telefonnummer, men ingen av oss uttalade orden: Vi ses igen.
Idag, när jag minns resan, är den som en dröm stark, vacker men porös. Kanske hade han rätt, kanske var det bara en illusion. Eller så krävs feghet för att inte våga ta reda på om ödet faktiskt sträckt ut sin hand.
Så jag undrar är det värt att riskera ett ordnat men slumrande liv för känslor som slår till så oväntat? Var det bara en vårdröm bland körsbärsträd, eller fröet till något större? Hjärtat slår snabbare när jag tänker på honom, men huvudet varnar för galenskapen i att hoppas.
Kanske berättar jag detta för att fråga: Får man öppna sig för nya berättelser när man passerat femtio, sextio kanske sjuttio? Eller bör man låta minnet bli ett tryggt men ömt avtryck? Vem vet om det finns ytterligare ett kapitel, eller om lycka bara är en saga vi berättar oss själva när vi vaknar ur drömmen.
