Jag bestämde mig för att hälsa på min bror till jul och det visade sig att han inte ens bjudit in mig, för hans fru vill inte ha sådana som jag i sitt hem.
Jag är 41 år, min bror 38. Vi har alltid stått varandra extremt nära uppvuxna som två sillar i samma burk, delade rum, hemligheter, extrajobb, och till och med de där mindre smickrande stunderna. Men sedan han gifte sig, har något förändrats hos honom, även om jag vägrat inse det.
Redan i början av december förra året började det kännas konstigt: inte ett pip om julmiddagen från min bror. Och vi har ALLTID firat tillsammans. Verkligen alltid.
En kväll fick jag nog. Tänkte:
Bjuder han inte in mig, bjuder jag minsann in mig själv.
Det är ju ändå min bror, inte någon främling på tunnelbanan.
Så på julafton, runt sexsnåret, sms:ade jag och frågade när han tänkte hämta upp mig. Inget svar. Ringde mobilen var avstängd. Något knöt sig i magen. Jag tog en taxi och hoppade av utanför hans villa i Sollentuna.
Det var glitter i fönstren, julmusik, skratt, barn som sprang omkring Julbordet var dukat till fest. Jag blev nästan generad över att ringa på, för man såg ju helt klart att det var full rulle. Men ah, jag knackade på.
Min bror öppnade. Helt vit i ansiktet. Gav mig en hastig kram men såg minst sagt nervös ut.
Han sa:
Oj Agnes du kunde ju ha sagt att du skulle komma?
Jag svarade:
Ja, fast du har ju inte sagt nåt alls. Så därför dök jag upp. Vad är det som händer?
Innan han bjöd in, kastade han blicken bakåt studerade läget liksom.
Jag klev in och höll nästan på att sätta saffransbullen i halsen.
Vid bordet satt hela hans frus familj: kusiner, morbröder, mostrar och till och med en granne eller två. Alla samlade.
Utom jag.
Hans fru gav mig världens mest ansträngda leende, försvann tillbaka till köket och fortsatte som om jag vore luft.
Jag slog mig ner på soffan, flackande, som en statist i fel film. Och det var då, i det där obemärkt tysta, jag hörde min brors fru säga till sin mamma övertygad om att jag inte hörde:
Jag sa ju att hon skulle komma och sabba kvällen. Jag vill inte ha sådana som henne här.
Sådana som mig?
Vad sjutton betyder det? Vad har jag gjort?
Jag satt där och började nästan hyperventilera för att inte stortjuta inför hela sällskapet.
Och min bror hörde förstås också. Man såg hur hela hans ansikte sjönk ihop. Han gick fram till mig och viskade:
Agnes, ta inte åt dig. Hon är sådan bara.
Jag tittade på honom:
Sådan hur då? Och vad har jag gjort henne? Hur kan jag komma hem till min egen bror och känna mig som nån sorts inkräktare?
Då erkände han allt:
Hon ville inte att jag skulle bjuda dig. Tycker du är för bestämd, har för många åsikter, att du jämt vill hjälpa till eller lägga dig i. Och jag ville inte att julen skulle sluta i gräl.
Jag blev mållös.
Min egen bror hade alltså hellre låtit bli att bjuda mig än att riskera dålig stämning med frun.
Jag ställde inte till med någon scen. Sa inget.
Jag reste mig bara och sa:
Ingen fara. Jag går hem nu.
Han försökte övertala mig att stanna, men jag vägrade. Ville inte vara den där extra stolen ingen behöver.
Jag gick runt hörnet, med en klump i halsen som om jag råkat svälja hela julskinkan.
Hemma värmde jag lite kyckling och ris i mikron, åt ensam och scrollade igenom gamla julfoton på mig och min bror. Och kände, hur något faktiskt brast där inne för att han inte orkade stå upp för min plats vid hans sida, för vår relation, för vår historia.
Vi har inte pratat om det sen dess. Han tjatar om att vi borde ses nån dag men jag har fortfarande ingen aning om jag vill svara eller bara låta allting rulla vidare i sina egna spår.
En sak är klar: Den här julen blir inte med dem.
