Jack, räkna inte skatorna! I flera dagar har Jack vägrat äta det som Ludmila gett honom: – Men lilla vän, det är ju precis samma köttbullar som Gunnar brukade köpa till dig. Han kommer inte än… Vänta inte, – Ludmila ryckte på axlarna… En märklig syn… På den långa gula hållplatsen stod alla fabriksarbetare samlade i ena änden, medan den andra änden var tom, om man inte räknar med den rufsiga röda hunden som nonchalant sträckte ut sig framför bänken… Jack hade fyllt tre och började närma sig sitt fjärde år, och han kände till livet vid studenthemmet och fabriken intill som sina fyra tassar. Ingenting nytt – fälten bakom fabriken hade han redan utforskat, flera gånger om. Hur han blev Jack mindes han inte ens själv. Det var några unga kvinnor från studenthemmet som kallade honom det, och som av medkänsla med hans tuffa hundliv brukade ge honom mat. De flesta människor undvek dock Jack. Jack såg ingen anledning att titta på dig med ledsna ögon eller vifta glatt på svansen… Sådan var inte Jack. Med sina tre fulla år var han som en butter gammal gubbe, missnöjd med precis allt. Hans burdusa stil skrämde bort folk. Vad fanns det att berätta gott om människor? Inte mycket! De två unga kvinnor som matade honom undantogs dock nådigt från hans allmänna dom. Jack gillade inte människor, inte kråkor heller, och såg med avsmak på de kvittrande och plaskande sparvarna. Valpens naiva tro att alla människor vill klappa och gosa försvinner alltid – även för Jack. Människor, liksom kråkor, lät lika hemskt. Gräl på hållplatsen, knuffar, folk driver bort hundar som stör. Varför skulle han tycka om dem? Kråkor var en annan femma – de fräckaste stjäl hans enda godbitar som kvinnorna på studenthemmet lämnar efter sig. Jack jagar bort de svartklädda – men de ger sig inte utan strid. Dagarna blev så, med slagsmål mot kråkorna, räkning av dessa odågor – och skall mot tvåbenta varelser… På den gula hållplatsen var ändå livet hyggligt. Ingen lyx, men det gick att gömma svansen för både vind och regn. Skugga fanns heta dagar, men ibland kanske lite för mycket folk… – Hörrudu, där ligger du som en kung! Släpp fram mig till bänken! – en sko avbröt Jacks tupplur. Jack öppnade ögonen. Skon ville kliva över Jacks tassar, men hållplatsens ägare bestämde annorlunda: ”Ska du slåss nu? Vänta du bara!” Jack hoppade direkt upp. Skon kämpade för sitt liv, men så rullade dess ägare iväg med bussen. Jack hatade när folk försvann i sina bussar. Flera oförrätter hade försvunnit så. Skon blev kvar, ensam och livlös. ”Rätt åt dig!” konstaterade Jack belåtet och gnagde på sin nya trofé innan han drog den till papperskorgen. – Tanja, håll dig borta från den där galna hunden, – en ljushårig dam drog med sig väninnan bort. – Galen hund, man kan inte få bukt med den där, – höll en man med cigarett med. Fimpen missade knappt Jack, som då började gälla. Mannen gick svärande till andra änden av hållplatsen… ***** Nästa dag träffade Jack på skons ägare igen. Med sig hade han en kollega. – Där! – skons ägare pekade ilsket på Jack men höll sig på avstånd. – Den där aggressiva hunden! Gör något åt den! – Vad då? – kollegan ryckte på axlarna. – Ni är inte den första. Men här i vår småstad finns ingen djuruppfångning. ”Skon” sänkte fingret och började vifta, som en skata. Jack lyssnade vaksamt. Till slut började den andre mannen också klaga. Jack såg nöjd ut. Vilken syn – människor som grälar! – Men du är väl ordningsvakt! – utbrast skon. Jack rörde knappt en min. Heh, folk ryter åt varandra! Mycket roligare än något kråkslagsmål. Ägarens inbillning: ett självgott flin blixtrade över hundens nos? Nej, sådant händer inte… – Jag vaktar studenthemmet, inte hållplatsen! – vakten återvände till sitt jobb. Han vände sig om: – Släng åt honom ett köttben, då slipper du bli bortkörd. Vakten menade väl. – Jaså, jag kanske ska börja släpa hit halva matsalens köttbullar också? – snäste skon. – Och du, jycke, varför tiger du? Kan du inte ens morra? Usch, monster! ”Monsterhunden” hjälpte skon fly till bussen så snabbt att man kunde tro på hundkapplöpning. Jack skällde efter bussen, och den förbittrade Gunnar – så hette alltså skon – svor bakom sin immiga fönsterruta… Undvika nästa möte gick inte. Gunnar hade precis blivit vice produktionschef på fabriken. Allt var nytt, och nu hade han oturen med denna skabbiga jycke… och otur med bilen – den stod på verkstan. Så varje morgon stod hunden där, skällde som en galning. Varför hade just han fastnat för Gunnar?! Nu tycktes alla andra lika betydelselösa för Jack. Han väntade otåligt på bussen och att Gunnars fot äntrade hållplatsen! Till slut följde Gunnar vakten och köpte en köttbulle åt Jack i matsalen. – Ät, – han slängde matbiten och betraktade Jack. Jack gjorde sig redo att åter skälla ut ”skon”, men lukten var för frestande… Köttbullen försvann blixtsnabbt. Asfalten doftade förföriskt… Jack slickade sig om nosen och tittade förväntansfullt på Gunnar. – Ser man på! Fler ska du ha? Jaså! Jag har ju ingen fru, kan inte laga köttbullar och tänker inte släpa hit dig mat jämt! ***** Nästa morgon höjde Gunnar ögonbrynen. – Har han slutat gilla dig, Gunnar? Ser du, han skäller inte ens! – log rosiga sekreteraren Ludmila. – Jodå, Ludmila, han respekterar mig nu, – svarade Gunnar och sneglade på Jack. Nu började den röda, ensamma hunden förlika sig med dagliga godbitar i samband med Gunnars ankomst. Måhända är inte alla människor lika dumma som Jack trott? Kanske bättre än kråkorna, som hela morgonen bråkar om ett glänsande lock? Kylan kom smygande… Vintern nalkades. Så en morgon låg ett mjukt vitt täcke över hållplatsen. Första snön, och vinden blåste kall. Gunnar la fram köttbullar och andra godsaker. Den darrande hunden sträckte sig mot maten. Som alltid försvann köttbullen på ett ögonblick. Bara dammig asfalt doftade ljuvligt. – Bussen, Gunnar, – Ludmila drog honom i armen, men han viftade bort henne. – Äh! – utbrast Gunnar och gick tillbaka mot fabriken. Lite senare gled en hand i svart skinnhandske varsamt över Jacks päls. – Fryser du, din luffare? Lägg dig på kartongen, det blir lite varmare… Och här är en till köttbulle… ***** På lördagen var Gunnar hemma. Rabatterna framför huset – som han köpt efter flytten till utkanten – låg gömda under snö. Vinden yrde gnistrande flingor. Gunnar stekte ägg med korv till frukost, gick ut och skottade. Tankarna flög långt bort… Han stannade, tittade på snöflingorna och kastade plötsligt ifrån sig spaden, sprang ut genom grinden… Vid hållplatsen fanns inga människor. Jack visste: vissa dagar dök knappt någon upp. Ändå öppnas dörrarna, bara några kliver av. Dessa dagar kurrade magen extra högt. Inga kvinnor från studenthemmet sågs till… Jack visste att han måste ta sig till affärerna och husen en bra bit bort; där kunde man få smulor om ingen mat fanns på hållplatsen. Han var på väg ut från sitt gömställe när bussen åter stannade framför honom. – Vart ska du? Vill du gå vilse i snövädret? Gunnar la fram massor av varmkorv från flera paket. Jack åt glupskt så korvarna verkade försvinna sekunden efter att de lagts ner. – Inga köttbullar idag, matsalen är stängd, – ursäktade sig Gunnar. – Men du får det här… Snart stod en stor låda med en gammal filt vid hållplatsen. – Jag kom inte på nåt bättre. Lägg dig där. Lite varmare i alla fall… Plötsligt försvann både snö och kyla. Något varmt fyllde Jack inifrån. Ingen hade någonsin gett honom något sådant förut… ***** I flera dagar hade Jack nu vägrat äta Ludmilas mat. – Men snälla, det är samma köttbullar som Gunnar köpte… Han kommer inte, är jätteförkyld… Vänta inte, – Ludmila slog ut med armarna. Jack slokade med öronen och stirrade på henne. Varje gång dörren till bussen gick upp, varje gång någon kom ut från fabriken, hoppades han – men inget. Jack rullade ihop sig på sin filt i lådan. Kråkorna slogs om en bit bröd bakom hållplatsen. Varje ville gömma godbiten i sitt hemliga gömställe. Jack tittade dystert på dem. Voff! Dumma fåglar! Han hade sitt eget hemliga gömställe – ett hål vid hållplatsen, bakom papperskorgen. Han sprang till sitt hemliga ställe – där fanns skon. En gång hatade han den skon – nu… Vad var det för känsla som slet i honom? Han tog fram skon. Var fanns Gunnar? Nu förstod Jack vad de andra kallade hans människa – ”hans människa”… Men var han vän nog? Kunde man ens kalla sig hund om man slarvar bort sin människa? Jack morrade gick på kråkorna. Det vaknade något nytt inom honom. Nu fick det vara nog! Inte sitta här mer! – Gunnar! Gunnar! Jack spetsade öronen och tittade hoppfullt på tjejen med mobilen. – Dålig täckning… Vänta, går på bussen. Har pärmen med alla papper till dig, Gunnar… Ludmila klev på bussen, märkte inte ens att en röd svans slank med… ***** Hunden och Hoppet tittade på tjejen som ännu en gång ropade ”hans människas” namn. Ludmila virade sjalen tätare runt halsen, hoppade av bussen. Jack – efter. Skon i munnen. Jack var på gott humör. Hur kunde han tyckt att snön var kall och motbjudande? Nu knastrade den så trevligt under Ludmilas stövlar. Ludmila tryckte på dörrklockan. Snart hördes en bekant röst vid porten. Jack svarade med ett ljudligt skall. Ludmila, som struntat i sin följeslagare hela vägen, halkade till. Pärmen med dokument dalade glatt ner i snön… – Gunnar, kanske du ska hjälpa mig upp innan du kramar hunden? Gunnars ögon glimmade. Var det tårar? – Kom du till mig? Du kom till mig? Och så har du present med dig också, va? – han kramade hunden och skon om vartannat. Ludmila blev uppdragen och fick varmt te. – Jag förstår bara inte, Gunnar, – sa Ludmila och såg hur hunden rörde sig på köksgolvet, – varför tog du aldrig med dig hunden hem förut? Du har ju villa, plats så det räcker… – Jag vågade inte, – suckade Gunnar. – Länge var jag själv… En hund är ansvar, en liten familj… Nu släpper jag honom inte! Bara jag blir frisk och lär mig laga köttbullar… – Så ni måste forceras? – skrattade Ludmila. – Tur att Jack själv kom då. Och Ludmila försökte dölja sitt leende bakom tekoppen…

Erik, räkna inte skatorna!

I flera dagar nu hade Erik vägrat äta det som Linnea gav honom:
Men snälla du, det är ju samma köttbullar som Ingmar brukade köpa till dig. Han kommer nog inte än, han har blivit riktigt förkyld… Vänta inte på honom, suckade Linnea och slog ut med armarna.

Det såg ganska märkligt ut… På den långa gula hållplatsen hade fabriksarbetarna som väntade på bussen samlats i en klunga på ena sidan.
Den andra sidan var tom, om man inte räknar med en rostfärgad rufsig hund med tovigt hår, som brett ut sig framför bänken…
Erik var på sitt fjärde år nu, och kände livet som sin egen fyra tassar. Alla dagar tillbringade han på busshållplatsen vid vandrarhemmet. Bakom vandrarhemmet låg fabriken, och därefter ett stort fält. Inte särskilt spännande Erik hade varit där flera gånger.
Hur han kom att kallas Erik, det minns han knappt själv. Några unga kvinnor från vandrarhemmet började kalla honom så. De gav honom lite mat då och då av medlidande för hans svåra liv. Men de flesta höll sig på avstånd.
Erik tittade aldrig på en människa med sorgsen blick eller viftade glatt på svansen…
Sådan var inte Erik. Fyrtio månader gammal, men redan vresig som en gammal farbror, missnöjd med allt och alla. Folk blev ofta rädda för honom, eftersom han var så butter och ovänlig.
Människor… Vad kan man säga om dom? Om de allra flesta? Jo, de två tjejerna som gav honom mat räknade han nådigtvis inte till majoriteten.
Erik tyckte inte om folk, inte heller skator och de kvittrande, badande sparvarna såg han på med avsmak.
Den där tiden när man är valp och tror att varje människa vill klappa en, den är alltid över snabbt. Så var det för Erik också.
Helt ärligt tyckte han att människor, precis som skator, lät likadant, lika störande. Ja, när de började bråka där vid hållplatsen knuffades, snästes och körde iväg honom för att han var i vägen.
Varför ska man gilla dom? Det är inte värt att ens tänka på…
Men med skatorna var det något speciellt. De skamlösa varelserna hade minsann börjat stjäla de få godsaker Erik fick från vandrarhemmets folk.
Erik kastade sig mot de svartvita fåglarna, men skatorna flög bort, konfererade ett slag, och gav sig inte utan vidare.
Så gick dagarna. Han bråkade med skatorna, räknade ovännerna hur många av dem skulle våga sig på honom idag, skällde ut tvåbenta…
Trots allt levde han inte så pjåkigt på den gula hållplatsen. Inget slott, kanske, men man kunde alltid skydda svansen mot vind och regn. Och på de hetaste dagarna fanns där skugga. Bara lite för mycket folk ibland…
Ser man på, där du ligger och breder ut dig! Släpp mig fram till bänken! Någon trampade till och störde hundens slummer.
Erik öppnade ögonen. Skon försökte stiga över honom, men hållplatsmästaren ville annat:
Börjar du bråka, så var så god, men kom inte och ångra dig!
Erik reste sig direkt. Skon kämpade för att komma undan, men då svängde bussen in.
Det Erik gillade minst var när folk hoppade in i sina bussar, efter att ha småpratat stående på hållplatsen. Så hade många av hans ovänner smitit undan.
Skon blev dock kvar denna gång, ensam och övergiven vid bänken.
Så går det! tänkte Erik nöjt och smakade lite på sin erövrade trofé tuggade lite här och där på skon innan han stolt släpade iväg den och lade den bakom papperskorgen.
Elin, håll dig borta från den där galna hunden, en ljushårig kvinna drog med sig sin väninna.
Rabiat jycke, man kan inte ha ordning på honom, höll en man med cigarett med.
Fimpen slängdes bredvid papperskorgen och landade nästan på Erik. Han började skälla igen, och cigarettmannen gick muttrande iväg till andra änden av hållplatsen…

*****
Nästa dag träffade Erik åter skons ägare, nu i sällskap med en annan man.
Där! pekade skon ilsket på Erik, men ägaren höll sig på så stort avstånd som möjligt. Det är den där aggressiva hunden! Kan du inte göra nåt åt saken?
Och vad då? undrade den andre mannen. Du är inte den första som klagar. Men i vår lilla stad har vi ingen djurkontroll.
Skon tog bort handen och började vifta båda armarna, pratade snabbt, som en skata. Erik höjde på huvudet och lyssnade noga.
Till slut började även den andre mannen lägga sig i. Erik följde nöjt det mänskliga grälet. Det här var mer underhållande än skatbråk om en glänsande kapsyl.
Det kanske bara var inbillning, men skons ägare tyckte sig se ett litet självgott leende i Eriks bruna ansikte. Nej, sånt existerar inte!
Jag vaktar vandrarhemmet, inte hållplatsen! sa väktaren och gick iväg till sitt jobb. Han vände sig om och ropade: Släng honom en köttbulle ibland, han låter dig vara ifred då.
Väktaren ville väl denna gång.
Tack så mycket då! Ska jag kanske släpa med mig hälften av min lunch direkt hit också? muttrade skons ägare sarkastiskt och sneglade på Erik. Och du, vovve, varför säger du inget? Orkar du inte ryta till? Usch, vilket monster!
Monstret, som om han förstod, hjälpte till att få iväg skons missnöjde ägare på nästa buss i all hast.
Erik skällde efter bussen, och röd i ansiktet satt Ingmar det var så han hette, skons husse frenetiskt svärandes bakom den immiga rutan…
Undvika nästa möte gick förstås inte. Ingmar hade nyss blivit produktionschef på fabriken, nytt jobb, nya ansikten. Och så detta missöde med den rufsiga hunden vid hållplatsen. Hans bil var på verkstan så han var tvungen att ta bussen. Varje morgon möttes han av fientligt skällande. Hade denna loppiga varelse fått för sig att hata just honom?
Erik verkade från den dagen ha fått upp ögonen just för Ingmar. Alla andra tvåbenta liksom försvann för honom.
Erik väntade spänt på just den där bussen, och på att Ingmars sko skulle landa på hållplatsen.
Till sist bestämde sig Ingmar för att lyssna på väktarens råd (han stod inte ut med hånleenden från fabriksfolket längre), och köpte en köttbulle från matsalen åt Erik.
Varsågod, sa han och skakade ur bullen ur plastpåsen på hållplatsen, betraktade förväntansfullt Erik.
Erik var först redo att jaga bort skon i bussen, men doften från köttbullen var för lockande… Han smög sig fram, nosade och åt.
Bullen försvann så fort, nästan som om den aldrig funnits. Kvar fanns bara doften i dammet på asfalten. Slickandes såg Erik upp på mannen.
Nämen, hördu! Räcker det inte? Jaså! Jag har ingen fru och kan inte laga köttbullar själv. Ska jag gå hit med matsalsmat varje gång ja, då spricker väl det där bistra ansiktet!
*****
Nästa morgon blev Ingmar rätt förvånad.
Jaså, har Erik slutat gilla dig, Ingmar? Han skäller inte ens! skrattade Linnea, den rödrosiga sekreteraren.
Ja du, Linnea. Han har nog börjat respektera mig, sa Ingmar stolt, men sneglade ändå fundersamt mot Erik.
Från och med nu blev den rostbruna ensamma hunden van vid att få en köttbulle tillsammans med Ingmar varje dag.
Ja ja, tänkte Erik. Kanske var inte alla människor så simpla som han trodde? Kanske var de ändå inte som skator, som bråkar om en glittrande kapsyl?
Vintern kom smygande. Och en morgon täcktes den gula hållplatsen av ett tunt lager snö. En isande vind svepte från fälten.
Ingmar, enligt sin nya sed, la fram köttbullar och annat gott till Erik.
Den huttrande hunden nosade, och på ett ögonblick var maten försvunnen. Så märkligt någon slags magisk köttbulle!
Ingmar stod länge och betraktade Eriks skakande sida.
Bussen, Ingmar, sade Linnea och drog honom i ärmen, men han bara viftade bort henne.
Äsch! utbrast Ingmar plötsligt och vände och gick mot fabriken igen.
En kort stund senare smög en hand, klädd i svart läderhandske, varsamt över Eriks rufsig päls. Han såg upp på mannen.
Frusit, va? Nu är du inte så tuff längre. Kom och lägg dig på kartongen här. Lite varmare. Här får du en köttbulle till…
*****
På lördagen var Ingmar hemma. Rabatterna utanför hans villa, som han nyss köpt vid stadens utkant, var täckta av tjock snö. Den kalla vinden virvlade runt snöflingorna.
Ingmar stekte ägg och korv till frukost. Sen gick han till garaget och tog fram snöskyffeln. Musklerna gjorde sitt, snön sprutade åt sidorna men tankarna var någon helt annanstans…
Han stannade och betraktade snön som snurrade i vinden. Han mumlade något, släppte skyffeln och rusade ut från gården…
Vid hållplatsen var det tomt på folk. Erik visste vissa dagar var det nästan inga människor, men bussen öppnade ändå och några få kliver av.
På sådana dagar kurrar magen extra högt. Kvinnorna från vandrarhemmet visade sig inte heller idag…
Erik reste sig upp. Han visste att han kunde behöva springa riktigt långt för att komma fram till butiken och några hus där han ibland kunde få något litet att Smaka på om ingen gett honom något vid hållplatsen.
Erik var redo att lämna sitt skydd, när bussen stannade igen precis framför honom.
Vart tänkte du springa? Vill du försvinna i snöyran?
Ingmar ställde fram ett par paket prinskorvar åt Erik. Hunden åt så snabbt att det såg ut som om korvarna kunde försvinna vilken sekund som helst.
Inga köttbullar idag, matsalen är stängd, ursäktade sig Ingmar. Här är nåt mer…
En stor kartong dök upp på hållplatsen, med en gammal filt inuti.
Kunde inte komma på något bättre. Gå in, det är lite bättre så här…
Plötsligt försvann både snö och kyla för Erik. Inombords spreds en värme, märkligt behaglig och underlig.
Erik tänkte bara en sak: Ingen har någonsin gett mig en sådan sak förut…
*****
I flera dagar vägrade Erik äta det som Linnea gav honom.
Men snälla, det är ju samma köttbullar som Ingmar köpte till dig. Han är sjuk, kommer inte förrän han piggnar till… Vänta inte, Linnea suckade.
Med svansen mellan benen tittade Erik på henne.
Han hoppade upp varje gång bussdörren öppnades, eller någon kom ut från fabriksporten. Men det var aldrig han…
Erik lade sig sorgset på sin filt i kartongen. Skatorna bråkade om en brödbit bakom hållplatsen, varje ville gömma den på sitt ställe.
Han betraktade dem dystert. Voff! Korkade fåglar! Han hade också ett gömställe ett hål under hållplatsen, precis bakom soptunnan.
Han hoppade ut ur kartongen och gick dit. Han var minsann inte som dessa högljudda skator som glömmer sina skatter. Och där låg den skon. Han kom ihåg den förstås. Förr hatade han den. Nu…
Vad var det för känsla han hade inombords? Han drog fram skon. Var är Ingmar? Nu förstod Erik vilket smeknamn folk hade gett hans människa. Hans människa…
Var han ens en riktig kompis? Var han en riktig hund om han hade en människa, och ändå lyckades tappa bort honom?
Erik morrade åt skatorna. Något nytt vaknade i honom. Nog nu! Jag har fått nog av det här!
Ingmar! Ingmar!
Erik spetsade öronen och tittade hoppfullt på tjejen med mobilen.
Dålig täckning… kliver på bussen nu. Tog med mappen till dig, ska ha underskrift…
Linnea slog sig ner på sätet och såg inte ens den rufsiga svansen smita in efter henne…
*****
Hunden blickade drömmande på henne, varje gång hon upprepade hans människas namn högt och tydligt.
När Linnea rättade till halsduken och klev av bussen, smet Erik ut efter henne. I munnen höll han skon hårt.
Eriks humör var på topp. Hur hade han kunnat tycka att det där vita snötäcket var så hemskt? Vad festligt det knarrade under Linneas stövlar!
Linnea ringde på grinden och snart hörde de en bekant röst. Erik började genast skälla. Linnea, som inte lagt märke till sin följeslagare, halkade till av förvåning. En pärm föll glatt ner i snön…
Ingmar, ska du kanske hjälpa mig upp innan du kramar hunden?
Ingmars ögon såg ut som om de tittade genom frostat glas. Var kom tårarna ifrån?
Har du kommit till mig? Har du verkligen kommit hit? Och vad har du med dig, va? frågade han om och om igen, medan han höll om hunden med ena armen och skon med den andra.
Naturligtvis hjälpte han Linnea upp. Och bjöd på en kopp het kaffe.
Säg mig en sak, Ingmar, sa Linnea och såg på hunden som nu snurrade runt i köket, varför tog du aldrig hem hunden innan? Du bor i villa, här finns ju plats…
Jag var rädd, erkände Ingmar, det är ett stort steg. En hund är ansvar. Lite som ett litet extra hem… Men nu får han aldrig gå igen. När jag blir frisk, ska jag lära mig laga köttbullar…
Ska du erövras med storm, alltså? skrattade Linnea. Då var det ju tur att Erik tog saken i egna tassar.
Och Linnea försökte dölja sitt leende, medan hon höjde kaffekoppen mot sina läppar.

Det var då jag förstod ibland är det enklaste den största vinsten: att få komma hem och känna att man äntligen hör ihop med någon annan.