Jack, räkna inte kråkorna! I flera dagar har Jack vägrat maten som Ludmila erbjuder honom: – Men snälla du, det är ju samma köttbullar som Lars-Göran brukade köpa åt dig. Han kommer inte tillbaka på ett tag… Vänta inte på honom, sa Ludmila och slog ut med händerna… En märklig syn… Vid den långa gula hållplatsen hade fabriksarbetarna samlats i en klunga på ena sidan i väntan på bussen. Den andra sidan var tom, om man inte räknar med den rufsiga röda hunden som latade sig framför bänken… Jack var nu på sitt fjärde år och kände livet lika väl som sina fyra tassar. Han tillbringade dagarna vid busshållplatsen nära fabriksbostaden. Bakom den låg fabriken, och därefter åkrar. Inget speciellt – Jack hade redan varit där, flera gånger. Jack mindes inte ens hur han blev kallad Jack. Några unga kvinnor från bostaden började kalla honom så av medlidande för hans hårda öde – de gav honom ofta mat. De flesta andra människor höll sig dock undan från Jack. Han mötte er aldrig med sorgsna ögon. Svansade inte glatt… Nej, Jack var inte sådan. Med sina tre år var han som en butter gammal gubbe, missnöjd med allt. Hans dåliga humör skrämde ofta folk. Människor… Vad finns det egentligen gott att säga om dem, tänkte Jack? Om de flesta? Egentligen ingenting! De två tjejerna som gav honom mat var de enda han såg som annorlunda. Han gillade varken folk eller kråkor och han avskydde när sparvarna kvittrade och badade i vattenpölarna. Valptiden, då man tror att varje människa vill klappa och gosa, den går över – så även för Jack. Folk, liksom kråkor, lät ungefär lika illa. Och när folk började bråka vid hållplatsen eller sparkade bort honom… Varför skulle han gilla dem? Kråkorna var ännu värre – de försökte ta de små godsaker som kvinnorna gett Jack. Han jagade efter de svarta fåglarna. De flög undan, diskuterade, och bestämde sig för att inte ge upp så lätt. Så gick dagarna. Bråk med kråkor, räknande av de fräckaste, lite skall på tvåbenta… Egentligen var livet vid den gula hållplatsen inte så dumt. Inga palats, men skydd för vind och regn fanns det – och lite skugga varma dagar. – Nämen se på den där! Ligger och latar sig! Flytta på dig så jag kan sätta mig! utbrast någon och trampade till nära Jack. Jack öppnade ögonen. Skon försökte kliva över hans tassar, men Jack tänkte minsann inte ge sig: ”Vill du slåss? Vänta bara du!” Jack hoppade genast upp. Skon kämpade, men ägaren fick bråttom till bussen. Jack avskydde mest när folk hoppade på sina bussar och slapp undan honom. Men skon blev kvar – ensam och övergiven. ”Rätt åt dig!” log Jack nöjt och släpade den bort till soptunnan för att njuta av sin seger. – Kliv undan från den där galna hunden, sa en blond kvinna åt sin väninna. – Rabiat hund, ingen gör något åt den, muttrade en man med cigarett. Fimpen hamnade nära Jack, som fick lov att skälla igen. Mannen svor och gick till andra änden av hållplatsen… ***** Nästa dag återvände skons ägare med en säkerhetsvakt. – Där är den! Den där aggressiva hunden! Gör något åt den! – Vad då? svarade vakten. Ni är inte den första. Men vi har ingen djurfångst här i stan. Ägaren gestikulerade vilt samtidigt som Jack lyssnade intresserat. Till slut började även vakten skrika tillbaka. – Men du är ju vakt! klagade mannen. Jack gapade inte ens. Att se folk ryka ihop var ju nästan roligare än kråkbråk. – Jag vaktar bostaden, inte hållplatsen, sa vakten och gick. Du får kasta honom ett ben, då låter han dig vara. – Jaså! Ska jag släpa hit halva matsalen också? snäste mannen, och vände sig till Jack: – Men du då, monster! Varför skäller du inte nu? ”Monstret” hjälpte snabbt mannen ombord på bussen. Jack skällde efter, medan Lars-Görans svettiga ansikte fortsatte gnälla bakom den immiga rutan… Nästa möte blev ofrånkomligt. Lars-Göran hade nyss blivit produktionschef på fabriken. Allt kändes nytt – också mötet med denna luggslitna hund. Bilen var dessutom på verkstan, så varje morgon möttes han av Jacks vilda skall. Från och med den dagen verkade Jack ogilla just Lars-Göran. Alla andra blev osynliga för honom. Han tålmodigt väntade på den bekanta bussen och den välkända skon som klev av! För att slippa de spydiga blickarna bestämde sig Lars-Göran att köpa en köttbulle åt Jack från matsalen. – Här! sa han och lassade fram köttbullen intill hållplatsen, och blängde på hunden. Jack var redo att jaga iväg ”skon” till bussen, men doften från köttbullen lockade honom. Den försvann så fort – som om den aldrig fanns. Bara damm och doft blev kvar. Jack slickade sig om nosen och tittade förväntansfullt. – Titta på honom! Nöjer du dig inte? Nåväl, har ju ingen fru, kan inte laga köttbullar själv… ***** Morgonen därpå blev Lars-Göran förvånad. – Har Jack slutat skälla på dig? skojade den rosa kindade sekreteraren Ludmila. – Ja, Ludmila, nu respekterar han mig, skröt Lars-Göran, men kastade ett undrande öga på Jack. Nu blev Jacks liv bättre – med dagliga köttbullar från Lars-Göran. Kanske är inte alla människor så dumma, tänkte Jack. Kanske är de ändå inte som kråkorna… Det blev kallare… Snart låg snön som ett mjukt täcke över den gula hållplatsen, och vinden ven från åkern. Varje morgon la Lars-Göran ut en köttbulle och annat gott till Jack. Den darrande hunden nosade på maten. Lika fort var köttbullen borta – någon magisk köttbulle! Lars-Göran såg på den darrande rödbruna kroppen. – Bussen, Lars-Göran! sa Ludmila, men mannen slog bort hennes arm. – Äsch! suckade Lars-Göran och vände sig tillbaka. Han la försiktigt en kartong med gammalt täcke åt Jack intill hållplatsen. – Kom, lägg dig här! Det är lite varmare… Här har du mer mat… ***** På lördagen var Lars-Göran hemma i huset han köpt ute i förorten. Ute virvlade snön omkring. Han åt frukost, skottade snö, men tankarna var långt borta… Plötsligt slängde han ifrån sig spaden och sprang… Vid hållplatsen var det folktomt. Jack kände till sådana dagar – då folk knappt kom. Magen kurrade extra högt när kvinnorna från bostaden inte kom… Jack reste sig. Snart måste han springa långt, tills han kom till de välbekanta butikerna och husen för att kanske hitta något litet. Men innan han hann iväg stannade en buss framför honom. – Vart ska du? Tänker du försvinna i snöyran? Lars-Göran plockade fram korv från flera paket. Jack åt som om korven snart skulle försvinna. – Finns inga köttbullar idag, matsalen är stängd, sa Lars-Göran. Men här är något annat också… Han ställde ut en stor flyttkartong med en gammal filt i. – Det var allt jag kunde komma på. Kryp in, så blir det lite bättre… Plötsligt försvann både snö och kyla för Jack. Han kände något varmt och märkligt inombords. Ingen hade någonsin gett honom något sådant tidigare… ***** I flera dagar har Jack vägrat maten som Ludmila gav honom. – Men snälla, det är ju samma köttbullar som Lars-Göran brukade köpa. Han kommer inte tillbaka än, är sjuk… Vänta inte, sa Ludmila och ryckte på axlarna. Jack vek sorgset öronen. Han hoppade upp varje gång bussen kom eller någon kom ut genom fabriksporten. Men inte han… Jack la sig dystert på filten i sin kartong. Kråkorna slogs om en brödbit bakom hållplatsen, var och en ville gömma bytet på sitt hemliga ställe. Jack såg sorgset på dem. GAV! Knäppa fåglar! Han hade också ett hemligt gömställe – ett hål under hållplatsen, precis bakom soptunnan. Han rusade ut till sitt gömställe. Han var inte som de gläfsande kråkorna som alltid glömde sina skatter. Där låg snyggt nog skon! Han mindes så väl… Förut hatade han skon. Men nu… Vad var det för känsla som slet i honom? Han drog fram skon. Var var Lars-Göran? Nu förstod Jack vilket smeknamn folk gett hans människa. Hans människa… Men är han verkligen en vän? Är man en riktig hund om man fått en människa men ändå lyckas förlora honom? Jack röt åt kråkorna. Något nytt vaknade inom honom. Nu fick det vara nog! Han ville inte vara kvar här! – Lars-Göran! Lars-Göran! Jack spetsade öronen när tjejen med telefonen höjde rösten. – Hör dåligt… Jag går på bussen nu. Tog dina papper för signatur… Ludmila klev på och märkte inte ens att en röd svans smet in efter henne… ***** Hunden såg hoppfull på tjejen när hon återupprepade hans människas namn några gånger till. Ludmila drog åt halsduken och hoppade av bussen. Jack – efter. I munnen höll han skon. Jack var på ovanligt gott humör. Tänk att han tyckt snön var kall och trist! Nu gnisslade den glatt under Ludmilas stövlar. Ludmila ringde på porten och snart hördes en bekant röst. Hunden skällde högt. Ludmila, som inte alls sett sin följeslagare på vägen, blev så förvånad att hon halkade. Mapp med papper damp ned i snön… – Lars-Göran, kan du hjälpa mig upp först istället för att krama hunden? Lars-Görans ögon såg suddigt ut som genom imma. Var det tårar? – Har du kommit till mig? På riktigt? Och har present med dig? sa han och drog Jack nära sig och höll skon hårt i andra handen. Ludmila fick hjälp upp och blev bjuden på te. – Men Lars-Göran, varför tog du inte hem hunden tidigare? Fristående hus, plats finns ju… – Jag var rädd, suckade Lars-Göran. Jag har varit ensam så länge, förstår du. En hund är ansvar. Det är nästan som en liten familj. Men nu släpper jag honom aldrig mer. Ska bannemej lära mig laga köttbullar… – Då får man väl storma huset, skrattade Ludmila. Bra att Jack kom hit själv, då. Och Ludmila dolde sitt leende bakom tekoppen…

Fredagen, 8:e november

Det har gått flera dagar nu Jack vägrar fortfarande att äta den mat som jag, Lovisa, lägger åt honom.

Men snälla du, det är ju samma köttbullar som Bengt brukade köpa åt dig. Han kommer inte ännu Du behöver inte vänta, jag suckade och ryckte på axlarna.

Det känns märkligt ibland. Vid den långa gula busskuren samlas vi som jobbar på fabriken i en klunga på ena sidan. Resten av hållplatsen står tom om man inte räknar den toviga, röda hunden som brett ut sig framför bänken som om platsen tillhör honom.

Jack har börjat sitt fjärde år nu, och han känner till livet vid hållplatsen lika väl som sina fyra tassar. Varje dag vaktar han sin plats vid busshållplatsen utanför vårt gamla personalboende. Bakom oss har vi fabriken, och därbakom ligger fälten som han redan har nosat sig igenom mer än en gång.

Hur han fick sitt namn minns ingen riktigt. Det var några kvinnor i huset däribland jag och min väninna Ingrid som började kalla honom Jack. Vi tyckte synd om honom och gav honom ibland smakbitar. De flesta andra höll sig undan.

Men man får ingen sorglig blick från Jack. Han viftar inte på svansen för att bli vän. Han är annorlunda, som en vresig gammal farbror redan vid tre års ålder. Det har nog varit lättare att tycka illa om människor då, liksom om skatorna och de högljudda småfåglarna i vattenpölarna.

En tid, när man var valp, kunde man inbilla sig att alla människor ville klappa eller ge en något gott. Men den tiden försvann för Jack för länge sedan.

Och, ärligt talat ibland tycker Jack människor låter lika jobbigt som skatorna. Det blir alltid tjafs vid hållplatsen någon knuffas, någon skäller ut honom för att han är i vägen. Vad är det att älska?

Men skatorna, nej, de var tjuvar. De norpade åt sig hans rester som Ingrid och jag lagt ut. Jack rusade mot dem men de var snabbt borta, och så samlade de sig, de också, för att smida planer.

Så sliter en dagsig hund: tjafsar med skator, räknar dem, håller ordning på vilka som har hela stjärtfjädrar kvar skäller på några tvåbenta, lägger sig i solen eller skuggan, och får ändå plats vid bänken.

Hörrudu, flytta dig, vi måste sitta! En sko avbryter Jacks slummer.

Jack öppnar ögonen. Skon försöker smyga förbi, men Jack, kungen av hållplatsen, reser sig i försvar.

Vill du slåss? Vänta bara!

Skon hoppar undan, och samtidigt stannar bussen. Personens fot förflyttar sig till bussen, men skon blir liggandes kvar på marken, ensam.

Rätt åt dig, tänker Jack och slickar sig om munnen så stolt över sin seger att han tuggar grundligt på sitt trofébyte, och släpar det sedan bakom soptunnan.

Linda, kom bort från den där galna hunden, ropar Ingrid och drar bort sin vän ifrån Jack.

Den hunden är inte riktigt klok, instämmer en man med cigarett. Fimpen flyger nära Jack. Naturligtvis brast Jack ut i ett skall, tills mannen gick därifrån.

***

Dagen därpå är skon tillbaka, den här gången med sin ägare och en annan man.

Där! Skons ägare pekar mot Jack, men håller sig långt borta. Den där galna hunden! Gör nåt åt honom!

Vad ska jag göra? Den andra mannen, vaktmästaren, rycker på axlarna. Du är inte den förste som klagar. Men vi har ingen hundfångare här i Bergsholm.

Skons ägare fäktar med armarna och pratar högt som en skata, Jack spetsar öronen.

Sedan börjar även vakten gräla tillbaka. Jack kisar nöjt är det inte underhållning att se folk skälla på varandra?

Du är ju ordningsvakt här! Skons ägare är riktigt arg nu.

Jack gäspar. Tja, människorna grälar värre än fåglarna. Vaktmästaren vänder sig till mannen:

Kasta ett ben till honom nästa gång, då är han snäll nog.

Skons ägare fnös.

Jaha, och ska jag släpa halva lunchbrickan hit också kanske? sa han ironiskt, och såg på Jack. Du där, skulle du inte morra? Vilket odjur!

Jack hjälpte, som om han förstått skymfen, till genom att ilsket skälla bort mannen in i bussen. Skons ägare vars namn jag hört: Bengt Svensson fortsatte muttra bakom den immiga rutan när bussen rullade iväg.

Snart därefter blev Bengt befordrad på fabriken vice produktionschef. Allt var nytt för honom och nu dessutom en ilsken hund varje morgon och kväll när han saknade bil och måste ta bussen. Varför hade just denne pälsiga djävul fått för sig att hata just honom?

Det blev en ritual. Jack väntade ivrigt på att den där bussen skulle komma, och Bengt kliva ut för att ge honom en omgång skall.

Bengt tröttnade på folks kommentarer och bestämde sig för att testa vaktmästarens råd. En dag köpte han en köttbulle till Jack i matsalen.

Varsågod, släppte han ner den vid hållplatsen och såg väntande på Jack.

Jack övervägde om han skulle skälla på Bengt, men lukten av köttbullar var övertygande. På ett ögonblick var den borta. Endast dammet på asfalten luktade kvar. Jack slickade sig om nosen och såg på Bengt, som om han väntade på mer.

Inte nog, du vill ha mer? Jag har ingen fru och kan inte laga egna köttbullar. Kan ju inte springa hit med det varje dag heller, muttrade Bengt.

***

Nästa morgon förundrades Bengt.

Har Jack slutat hata dig, Bengt? Ser du, han skäller inte längre! flinade sekreteraren, Lovisa.

Tydligen har han börjat respektera mig, skrattade Bengt, även om han själv sneglade förvånat på hunden.

Efter det blev den röda hunden allt mer van vid det dagliga lilla godiset: köttbullarna följde med Bengt varje morgon.

Kanske är inte alla människor som skatorna ändå?, tänkte Jack när han jämförde människor med skatornas eviga gräl om glänsande kapsyler.

Vintern smög sig på, vitt snöfall klädde busshållplatsen. Bengt fortsatte lägga fram köttbullar och annat gott. Den darriga hunden sänkte nosen, åt snabbt, och dammet på asfalten luktade hemtamt och tryggt.

Bengt tog inte bussen den morgonen. Istället böjde han sig ner, strök den skakande röda pälsen.

Fryser du, luffare? Nu är du inte så farlig längre. Kryp ihop på kartongen här, så blir det lite varmare Här får du en till köttbulle också.

***

På lördagen var Bengt hemma. Hans lilla hus i utkanten av Bergsholm låg inbäddat i snö, vinden for runt huset med isande korn. Han stekte ägg och prinskorv, åt, hämtade snöskyffeln i garaget och började skotta.

Men tankarna fanns någon annanstans. Plötsligt stannade han, mumlade, kastade ifrån sig skyffeln, och lämnade trädgården i rusande fart.

Vid hållplatsen var det tomt på folk. Jack, som hörde till de dagar då ingen kom, visste att han var tvungen att springa långt, kanske ända bort till matbutiken för att hitta nåt att äta. Inga kvinnor syntes till idag heller

Jack tog sats att lämna sitt skydd men så stannade en buss. Ut kliver Bengt.

Ska du ut och irra i snöyran?

Bengt hade med sig slangkorv från butiken och lät Jack sluka dem de försvann nästan innan de landat på marken.

Inga köttbullar idag, matsalen är stängd, urskuldade sig Bengt. Men här har du ändå…

Vid hållplatsen stod nu en stor kartong, med en sliten filt inuti.

Det var det enda jag kunde komma på. Kliv in, där är det varmare

Plötsligt märkte Jack knappt snön eller vinden. Han kände bara en ovanlig värme i bröstet.

Aldrig tidigare hade någon gjort något sådant för honom

***

Flera dagar gick och Jack fortsatte vägra maten jag, Lovisa, gav honom.

Men Jack, det är dina vanliga köttbullar. Bengt är förkyld nu, han kommer snart

Jack spetsade öronen vid varje bussdörr eller när någon kom ut från fabriken. Men Bengt kom inte.

Jack lade sig på sin filt i lådan. Skatorna bråkade om brödskalken utanför. Alla ville ha godbiten för sig själva. Jack iakttog dem och muttrade fåniga fåglar! Själv hade han sitt gömställe hålet under busskuren, bakom soptunnan.

Han travade dit, letade efter skatten han gömt. Skon. Förr avskydde han den passionerat nu kändes det annorlunda. Vad var det som slet inom honom? Var fanns Bengt? Han hade förstått nu de andra kallade Bengt för sin människa.

Men kan man kalla sig hund om man tappat bort sin människa?

Jack morrade åt skatorna. Något började förändras inom honom. Nog nu. Han fick nog. Han tänkte inte stanna kvar med skräniga fåglar.

Bengt! Bengt!

Jack spetsade öronen och såg förväntansfullt på mig när jag pratade i telefon.

Dåligt ljud jag sätter mig på bussen. Tog med din pärm för påskrift

Jag hoppade upp på sätet och anade inte att röda Jack smet med, som en skugga bakom mig.

***

Jack och jag satt tillsammans på bussen. Återigen hörde han namnet på sin människa ekas. Vid ändhållplatsen svepte jag min halsduk tätare och klev av Jack snabbt efter. Han bar skon i munnen.

Fastän snön knarrade, kändes allt lättare. Hur kunde han nånsin tycka snön var kall och eländig söder om fötterna? Det var festligt, när den knarrade under mina stövlar.

Jag tryckte på ringklockan, och snart hördes Bengts välbekanta röst genom grinden. Jack började genast skälla. Förvånad halkade jag till i snön och mina dokument föll i en hög.

Bengt, kanske du hjälper mig upp först innan du kramar hunden? skämtade jag.

Bengts ögon var blanka. Hade de blivit tårfyllda? Han släppte aldrig blicken från Jack, som hoppade upp och la skon framför honom.

Kom du till mig? Hörde du att jag saknade dig? Och så har du present med? sa han lågt, och höll hunden nära sig.

Själv blev jag bjuden på te inne i värmen medan Bengt och Jack var oskiljaktiga i köket. Jag kunde inte låta bli att le.

Men varför tog du aldrig hem hunden direkt, Bengt? Du har ju plats så det räcker, frågade jag.

Jag var rädd, Lovisa. Man är ensam så länge. En hund det blir ansvar, nästan familj. Men nu släpper jag honom aldrig mer. Bara jag blir frisk, ska jag lära mig göra köttbullar också!

Så kanske man får ta er båda med storm? log jag, och gömde mitt leende bakom tekoppen, medan Jack nosade runt i sitt nya hem.