Alla som jobbar förstår nog den där glädjen man känner när dörrklockan ringer på morgonen under den enda lediga dagen man har.
Innan jag ens hunnit vakna ordentligt, av någon anledning, var första tanken som slog mig att det blivit något fel med rören och att jag kanske dränkt någon av grannarna. Badrummet och köket var dock torra, så det var inte som för ett halvår sedan när jag råkat översvämma de på bottenvåningen.
Dörrklockan gav sig inte. Halvsovande gick jag för att öppna, och såg direkt några resväskor och ett par personer som stod bakom dem.
Oj, dig hade jag aldrig känt igen på gatan! sa en äldre kvinna på ett märkligt sätt som väl var menat som en komplimang.
Försöker desperat minnas vem det är
Bredvid henne står en glad kvinna som ler stort och sträcker fram handen. Bakom dem ser jag ytterligare ett huvud sticka fram en ung kille, som tack och lov håller sig tyst till skillnad från damerna. Men kvinnan fortsätter: Ja men, stå inte bara där och glänta, släpp in oss! Förlåt hur menar du släpp in?
Nämen, kände du inte igen din morbror? Jag tog ju hand om dig när du var mindre! Hon pekar på pojken. Och det där är din kusin, du kommer väl ihåg honom? Han har just kommit in på universitetet här i Stockholm och har ingenstans att bo. Så vi bestämde att han kunde bo hos dig. Vi köper någon extra säng lite senare, det ordnar sig. Vi har dessutom lite presenter till dig! Har inte din pappa ringt?
Nej, han har inte hört av sig Han glömde säkert, men vi löser det! Vadå löser? Ska han alltså bo här?
Javisst, du får hjälpa honom nu när han är ny i stan! Jag tänker inte vara barnvakt åt någon. Min fästmö är ofta här också, det finns verkligen inte plats. Det här måste vi kunna ordna Jag vill inte höra talas om ordna. Det finns studentkorridorer, jag har bott så själv. Nej, det går inte för sig!
Nu började släkten bli riktigt irriterad och försökte dra in sina väskor i min hall, men jag blockerade vägen. Jag fattade att om väskorna kom förbi tröskeln, skulle jag aldrig bli av med dem igen. Jag bad dem vänta fem minuter och gick med dem till studenthemmet där min kusin faktiskt fått plats.
De svarade med anklagelser om att jag var självisk, logen försvann, och efter ett tag var både släktingarna och väskorna borta. Jag ringde mamma och frågade: Vad hände nu egentligen?
När hon hörde vad som hänt blev hon också sur på mig och kallade mig osolidarisk, inte direkt familjekär.
I slutändan lärde jag mig att ibland får man faktiskt sätta gränser särskilt när någon tror att fika och släktskap räcker för att tränga sig in med bagaget på ens enda lediga dag.
