Alla som jobbar förstår min känsla när dörrklockan ringer på min enda lediga morgon.
Innan jag hinner vakna ordentligt tänker jag, av någon anledning, först på om något rörmokeri har gått fel och springer förvirrat bort för att kolla så jag inte orsakat någon översvämning. Toaletten och köket är torra alltså inte grannarna på bottenvåningen, de där jag orsakat vattenskada för ett halvår sedan.
Dörrklockan fortsätter att skrälla, envist. Jag släpar mig lydigt till dörren och öppnar. Där står ett par väskor på rad, och bakom dem skymtar några personer.
Nämen, aldrig hade jag känt igen dig ute på gatan! säger en äldre kvinna med ett tvivelaktigt beröm som går genom mjölkig morgonluft.
Mitt minne famlar. Vem i hela friden är hon?
Jag stirrar sömnigt på kvinnans följeslagare, som glatt ler och räcker fram en hand. Bakom dem sticker huvudet fram på någon lång kille, tack och lov säger han inget som gör allt konstigare. Men kvinnan fortsätter: Ja, men vad står du där för? Släpp in oss nu!
Ursäkta, oss? Vad menar du egentligen?
Men har du inte träffat din morbror? Jag har ju sett efter dig när du var liten! Och det där (hon nickar mot pojken), han är ju din kusin, nu ska han läsa i Stockholm och har ingenstans att bo. Så vi tänkte att det blir bäst om han bor här hos dig. Sängen köper vi sedan, det löser sig. Vi tog med lite presenter till dig också! Pratade inte din pappa med dig igår?
Nej, han ringde inte alls… Skönt, vi fixar allt ändå! Så ni har tänkt att? Han ska alltså bo hos mig?
Just det, du tar hand om honom lite, man vill ju inte släppa ut honom ensam i en främmande stad! Jag tänker inte ta hand om någon, min fästman är här jämnt dessutom. Det finns inte plats. Vi får väl försöka ordna det på nåt vis…
Nej, tack, det går inte på nåt vis. Det finns studenthem i Stockholm, jag har också bott där. Nej men det är inte aktuellt!
Släktingarna började bli irriterade, försökte baxa in väskorna i hallen, men jag blockerade dörren. Inne i min drömmiga hjärna insåg jag att om väskorna väl kom över tröskeln, skulle det bli omöjligt att få ut dem igen. Jag ber släktingarna vänta fem minuter och promenerar mot studenthemmet min kusin blivit antagen till.
Svaret blev ilskna anklagelser om egoism och dålig moral, leendena var puts väck och efter en stunds förhandlande försvann både släktingar och väskor.
Jag ringer mina föräldrar och undrar i drömmen: Vad är det här för tok?
När mamma hör vad som hänt, låter hon besviken och anklagar mig för att inte vara en riktig familjemänniska.
