Ja, hundar är verkligen lojala! Men de är lojala mot dem som älskar dem och de förlåter inte svekare
Linn springer efter bilen, hon vill inte bli lämnad ensam på en okänd plats. Hon vill inte bli övergiven och bortglömd.
Hon springer efter den hon älskar, den hon har trott på till det yttersta. Efter en människa hon själv aldrig skulle kunna svika, för hon kan inte svika
Saga, det här är Linn! säger Adam med ett brett leende när han presenterar sin hund för den unga kvinnan på tjugotvå, som står på trappan i blänkande högklackat, och är nästan ett huvud längre än honom.
Hon är snäll och lydig, så jag tror ni kommer komma överens. Egentligen, varför tro jag är säker!
Linn snurrar glatt kring Adams ben, men ser misstänksamt på Saga.
Det är väl normalt att hundar är försiktiga mot främlingar. Men här var det något annat.
Linn känner tydligt att kvinnan luktar något obehagligt, nästan äckligt.
Det handlar inte om de där tunga parfymerna, som påminner om ett brott mot kemikaliekonventionen. Hundar har bara den där förmågan att känna av människor med dåliga avsikter!
Och Linn har just det, och hennes känsla sviker aldrig.
När de mötte sådana människor på gatan drog Linn helst med sig Adam därifrån även om han själv inte ville. För hon älskade sin matte och ville hans bästa.
Men vad skulle hon göra i en liten tvåa i Sundbyberg? Dessutom verkade Adam verkligen tycka om Saga.
Han kramar och kysser henne
När Saga upptäcker Linns skeptiska blick tar hon Adam i handen, leder honom in i köket och säger viskande bakom stängd dörr:
Varför sa du inte att du har hund?
Det kom liksom aldrig upp, viskar Adam tillbaka. Har du något emot det?
Ja! Jag gillar inte hundar och vill inte bo ihop med Vad hette hon nu?
Linn.
Linn.
Vad ska jag göra? Lämna henne på gatan? Vi har varit ihop fyra eller fem år. Jag minns knappt. Men länge!
Adam Saga ser på honom med en blick som säger allt hon har bestämt sig. Så länge den där hunden bor här kommer jag inte flytta in till dig, och inget bröllop blir det.
Jag tål inte hundar, förstår du? Klarar dem inte. Välj nu vem som är viktigast för dig jag eller hunden.
Regnet öser ner över Stockholm. Vindrutetorkarna piskar bort de stora dropparna, Adam kör snabbt genom stadens nattgrå tomhet, och hans ansikte är bisterare än molnen utanför.
Och inombords går en svallvåg av skam, som om någon tömt en hink avloppsvatten rakt in i hans själ. Det känns som att ha tvingats göra något djupt motbjudande.
Men han älskar Saga, planerade till och med frieri. Eller älskade, han orkar inte tänka på det nu.
Viktigare var att Sagas pappa lovat hjälpa honom ur problemen med byggfirman Adams Bygg AB, och han är en man man litar på. Han sa att han skulle hjälpa då blir det så.
Det är en verklig möjlighet. Att ta sig vidare, växa, bli något. Det vore vansinne att säga nej till det.
Adam kör ut ur stan, trycker gasen i botten. Regnet slår hårdare, vinden med.
Regndropparna bankar mot taket, rutan, motorhuven, som om de försöker stoppa Adam. Tänk efter! slår de mot plåten.
Linn ligger på baksätet och ser ut genom fönstret. Hon visste att något inte var rätt. Efter att den nya kvinnan kommit in i Adams liv har han blivit kall, som höstregnet utanför. Han pratar inte längre med henne, klappar henne inte. Han blir främmande.
Adam stannar längs kanten och tänder en cigarett. Tobaksdoften sprider sig i kupén.
Ute i regnet drar han på sig huvan. Linn väntar oroligt vad händer nu?
Allt följer manus bakdörren slits upp. En pust rök försvinner ut i regnluften. Adam tar tag i halsbandet, drar ut henne. Linn gnäller.
Två smällar. Först bakdörren, sen framdörren slår igen.
Bilen rivstartar, vänder tillbaka mot staden. Regnet hamrar vidare mot taket.
Linn står kvar ensam mitt på vägen, förstår ingenting. Regnet slår skoningslöst mot hennes torra päls och så snart den möter håret suger den åt sig allt vatten den kan.
Så rusar Linn iväg. Hon springer efter bilen, vill inte stanna kvar ensam. Hon springer efter den hon älskar, den hon har litat på det finns ingen annan väg.
För hon kan inte svika. Men med en bil som rusar i 100 kilometer i timmen, är det omöjligt att hänga med. Man ska vara gepard, men Linn är bara en helt vanlig hund.
Och pälsen har blivit blytung av regn, det går inte att springa som hon brukar.
De röda bakljusen har försvunnit sedan länge, men Linn springer ändå, kan inte sluta.
Ibland, när man måste sluta men inte klarar det själv, griper ödet in. Inte för att det är grymt utan för att det inte finns någon mening att jaga det förflutna.
Plötsligt hörs ett bromsande, sedan en dov smäll. Bilföraren hoppar ur och stannar med händerna på huvudet.
På våt asfalt ligger en hund. Han närmar sig försiktigt och tittar henne i ögonen.
Ögon som ännu tror, men där hoppet försvagas för varje sekund.
Tack och lov, du lever! tänker Henrik.
Han öppnar dörren, lägger sin jacka på sätet och lyfter försiktigt upp hunden på den.
Det är sent, bara en jouröppen veterinärklinik finns i hela Uppsala. Dit far han. Han kastar en orolig blick bak, där hunden sparkar till ibland, som om hon fortfarande försöker springa.
Veterinären tar emot dem utan att fråga efter pengar för det första omhändertagandet, och när Henrik förklarar, förstår doktorn genast vad som hänt.
Hon har blivit dumpad, inget ovanligt tyvärr.
Som tur var fanns bara ytliga blessyrer. Ingen fara för livet. Sval gel och kyla rekommenderas mot svullnaden.
Henrik bär upp hunden i sin lägenhet, breder ut jackan på golvet och lägger henne på den.
Bara tillfälligt, säger han ursäktande till Linn.
Efter tio dagar börjar hunden ta sig. Hon går lite snett, men går i alla fall. Det blir bättre.
Blev du dumpad? säger Henrik, när han sitter bredvid Linn på sängen.
Han har aldrig haft hund. Få vänner, inga med hund. I själva verket knappt några vänner alls längre. Han blev besviken på dem.
En stal hans flickvän fräckt, en annan blåste honom på firman. Den tredje drog in honom i en affär som höll på att förstöra allt.
Till sist var han tvungen att lämna Göteborg och börja om på nytt.
Så allt om hundar måste han fråga veterinären om, som dessutom ger honom sitt visitkort och säger att det bara är att ringa om det behövs.
Med råd från veterinären lyckas Henrik bada hunden ordentligt och tvätta bort all smuts. Han väntade sig strid, men Linn står snällt ut.
Sen får han råd om foder och åker både en och två gånger till veterinären, bara för att vara säker.
Det stör honom att Linn är så nedstämd. Hon äter knappt, ligger mest och vill knappt veta av honom.
Så kan det vara, förklarar doktorn.
Magnus Johansson, som han heter, råder honom att ta många och långa promenader.
Kräv inget av henne, gå bara ut mycket. Hon vänjer sig, och kanske med tiden blir ni vänner.
Så blir det. Såren, både de synliga och osynliga, läks, och en och en halv månad efter den natten möts de i parken som gamla kamrater.
Kanske är de inte bästa vänner än, men det finns förtroende. Och nu är hon dessutom inte Linn längre, utan Siri.
Ett nytt liv, ett nytt namn. Siri vänjer sig snabbt, det är likt det gamla. Kanske passade det ändå bättre.
Varje dag, oavsett väder, promenerar de. Och det är bra att vara två.
Men när regnet faller blir Siris ögon sorgsna och våta. Inte av regnet, utan av minnen.
Det går inte att glömma. Hunden är ingen människa, men känslorna är ändå lika. De som tror något annat har aldrig haft hund.
En dag springer Siri ifrån Henrik i Vasaparken när han står vid kaffevagnen. Det är november, kallt, varmt kaffe värmer gott. När Henrik vänder sig om, är hunden borta.
Han slänger kaffet, rusar efter, vet inte åt vilket håll. Men springa det vet han att han måste.
Under tiden skäller Siri på en katt högt uppe i trädet, driver på och vill att jakten ska fortsätta.
En svart Volvo XC60 bromsar in samtidigt, och ut kliver Adam.
Han skulle bara till butik, men fryser till när han ser framåt.
Linn!
Hunden reagerar först inte. Men när hon hör sitt gamla namn igen, och känner igen stämman, vänder hon sig långsamt.
Linn, kom då! ropar Adam, sätter sig på huk med ett vänligt leende.
Hon vill kasta sig i hans armar, men något håller henne tillbaka. Vad tänker hundar i sådana ögonblick? Ingen vet. Men de tänker.
Han övergav henne! Eller? Har hon förstått fel? Har han letat hela tiden?
Svansen rör sig, osäkert. Av glädje? Av stress? Vem vet.
När Adam förstår tvekan hoppar han snabbt över häcken och kommer mot henne, sträcker ut handen.
Linn! Lilla vän! Så skönt att hitta dig! Kom nu.
Han smeker henne, vill krama in henne, och hon gör inget motstånd. Men någon glädje finns inte hon snurrar inte runt, viftar inte på svansen.
Något håller henne tillbaka.
Just då ser Henrik hur en man drar Siri i halsbandet mot bilen.
Vad gör du? slår han fast och rusar fram.
Han griper Adam om axeln, vänder honom mot sig.
Vad gör du? Det här är min hund!
Allvarligt?
Vad är allvarligt? Siri, kom hit!
Siri försöker gå till Henrik, men Adam håller fast.
Vem är Siri? Det här är Linn! Jag har haft henne sen valp, och sen
Och sen vad? frågar Henrik, som nu börjar se sambandet.
Det angår inte dig! Det är min hund, fattar du?
Nej. Det här är min hund, och hon stannar hos mig. Punkt slut. Och blanda inte in problem här.
Vad?!
Adams ögon blir röda, ansiktet rodnar. Han höjer handen, men hunden som nyss varit passiv morrar plötsligt djupt, sliter sig fri och vänder sig mot Adam med blottade tänder.
Adam stelnar till.
Mest av chock än rädsla. Aldrig förr har Linn gjort så mot honom. Aldrig har hon morrat eller sett honom så i ögonen: som om hon var beredd att gå till sista striden. Att bita om det krävs. Han sänker handen, backar.
Siri, det räcker. Kom nu, viskar Henrik.
Hunden går intill honom, trycker nosen mot hans ben och böjer ned huvudet för att få på kopplet.
De går längs allén, täckt av blöta löv, utan att se sig om. Och Adam ser efter dem, knyter nävarna i maktlös ilska.
Med Saga blev det inget bröllop. Hennes pappa hjälpte honom aldrig, Adam tvingades sälja firman och betala av skulder. Han kan aldrig förlåta det han gjorde den där natten.
Och han kan inte ändra det heller.
Ja, hundar är otroligt lojala! Men de är lojala mot den som ger dem kärlek, men svekaren förlåter de aldrig
Skriv gärna vad du tycker i kommentarerna och klicka på gilla!
