Johan hade stekt potatis och öppnat en burk inlagda gurkor. Idag var det precis ett år sedan hans Elina gick bort. Plötsligt knackade det på dörren.
Du kom, log mannen när han såg grannkvinnan Vera på tröskeln och bjöd in henne till bordet. Tillsammans satt de tysta, mindes Elina. Plötsligt tog Johan fram ett kuvert ur fickan.
Vera, det här kuvertet gav Elina mig innan hon gick bort, förklarade Johan och räckte kuvertet till Vera.
Men det där är väl till dig? utbrast Vera förvånat.
Läs bara, så förstår du, svarade Johan lågt.
Vera öppnade kuvertet, läste innehållet och drog efter andan.
Svägerskan hade lovat komma och hämta Vera Svensson på lördag morgon. Det var lite sorgligt att lämna stugan, men nu var det ju ändå slutet av oktober. Vattnet var avstängt och dags att åka hem.
Ve-e-ra! Vera Svensson, är du kvar?, ropade grannen Johan Pettersson och knackade på dörren.
Kom in, Johan, jag är här. Håller på att packa lite, svärsonen kommer och hämtar mig i övermorgon. Han kommer väl gnälla som vanligt att jag samlat på mig alldeles för många kassar. Men vad ska man göra, det är ju mest skörd jag bär hem. Jag har torkat äpplen, det var ett riktigt äppelår. Gurkor, inläggningar, sylt Jag kan ju inte lämna det här. Det är ju för barnens och barnbarnens skull, för dem har jag gjort det. Inte behöver jag så mycket själv.
Ja du, Vera, jag gör samma sak. Tänkte stanna här lite längre bara, njuta av hösten. Elina älskade ju verkligen hösten. Men du, minns du hur vi alltid brukade avsluta säsongen tillsammans här på lotten? När din Stig levde, vi var unga och barnen små. Trädgården var prydlig, äppelträden nya och små, då trodde man inte de skulle bli så stora. Men idag är allting annorlunda. Det är precis ett år sedan Elina gick bort, och jag vill gärna minnas henne tillsammans med någon. Kanske kan du komma in till mig en stund, jag har stekt potatis. Vi kan äta och prata om Elina. Dessutom har jag en sak att diskutera med dig. Kommer du?
Självklart, Johan. Ta med dig några av mina inlagda gurkor under tiden. Jag kommer om en halvtimme, måste bara plocka ihop det sista.
De hade varit vänner i många år, hjälpt varandra att bygga stugor och plantera träd. Alla somrars födelsedagar firades tillsammans ute på lotterna. Sommaren var som ett eget litet liv. Nu på äldre dar bodde Veras barnbarn ofta hos henne om sommaren, så ensam var hon sällan. Men Stig hade varit borta i sju år nu. Ändå var Johan och Elina fortsatt hennes trogna vänner. Eller, ja hade varit, tills Elina gick bort förra hösten. Hon hade varit så stolt att hon gått ner i vikt och blivit så pigg, och plötsligt var hon borta. Johan verkade sedan rotlös, höll på i trädgården, men utan Elina blev det inte mycket planterat. Hennes barnbarn var sällan på landet den sommaren, åkte till läger och reste med sina föräldrar. Vera visste knappt själv för vem hon odlade allting längre, men det gav ändå sysselsättning.
Hon suckade, bytte om och gick till Johan som hon lovat.
Johan väntade på henne. Bordet var dukat med stekt potatis, tomater och några av Veras inlagda gurkor öppnade och klara.
Sätt dig ner, Vera. Imorgon kommer barnen till mig, men idag kan vi minnas Elina tillsammans. Titta, jag hittade gamla bilder på oss allihop. Här planterar Stig ett körsbärsträd med dig. Här har vi plockat svamp i skogen ser du all svamp? Och här grillar vi. Där vid elden kisar Elina mot röken.
Johan hällde upp varsin nubbe låt oss skåla för våra kära. För min Elina och för din Stig.
De satt tysta en stund, tuggade gurka. Så tog Johan fram ett kuvert ur fickan:
Vera, bli inte förvånad, men lyssna på mig. Du vet att Elina gick bort förra hösten, bara sådär. Vi åkte hem från stugan i augusti och ändå var hon så tapper, höll humöret uppe. Vi tittade mycket på gamla filmer tillsammans, pratade om livet. Och helt plötsligt sa hon en kväll:
Johan, lova mig att du gör som jag ber dig, oavsett vad. Jag ber dig, men säg inget emot, vi förstår ju ändå båda.
Sen gav hon mig det här brevet. Kan du tänka dig, hon skrev det själv, för hon visste att jag inte skulle kasta det. Läs, snälla, sa Johan och räckte fram kuvertet.
Men det är ju adresserat till dig
Läs du, du förstår.
Vera öppnade kuvertet och tog fram ett handskrivet brev från Elina.
Johan, min älskade. Jag går före dig, men livet fortsätter och du måste leva för oss båda! Du lovar att försöka vara lycklig. Det betyder inte att du ska glömma mig, men tanken på att du skulle vara olycklig får mig att må dåligt, även där jag är. Vi har ju älskat livet tillsammans och jag vill att du hittar någon att dela det med, om du vågar. Om det skulle bli Vera, så önskar jag det. Hon har alltid varit snäll mot dig och jag tror ni skulle passa bra ihop. Be henne flytta ihop med dig, det skulle bli fint för er båda. Vi har aldrig gett upp, du och jag. Försök leva, även när det är svårt. Din Elina.
Vera läste brevet flera gånger, såg på Johan.
Jag lovade Elina att göra som hon önskade. Så nu berättar jag, men beslutet är ditt, sa Johan nervöst. Vera, låt oss försöka. Vi har en fin vänskap och det är mycket värt. Ingen kan döma oss för att vi hittar glädje tillsammans. Att leva och glädjas över varje dag är en gåva vänd inte livet ryggen. Vill du bli min fru, Vera? Jag lovar, du kommer inte ångra dig.
Det var överraskande och Vera visste inte genast vad hon skulle säga. Hon såg på Johan och kände att orden kändes rätt:
Johan, jag lovar inget idag. Jag ska fundera. Jag säger till svärsonen att jag dröjer kvar någon vecka till.
Så var beslutet taget och Johan följde Vera tillbaka till hennes stuga.
Den natten kunde Vera inte sova. Det var inget lätt beslut hela livet hade hon framför ögonen. Framåt gryningen drömde hon om Stig, hennes man. Han log och sa: “Vad funderar du på? Tillsammans är livet lättare. Säg ja till Johan. Jag är inte emot, tvärtom glad att du slipper vara ensam.”
Nästa sommar tog Vera och Johan bort staketet mellan deras stugor. Nu hade de dubbelt så många barnbarn springande mellan husen. Johan satte upp gungor och grävde nya land. Vera planterade allt möjligt, det räckte för hela den stora familjen. Barnbarnen fick egna små odlingar, alla hjälptes åt. De vuxna barnen kom och hälsade på på helgerna, glada för att deras föräldrar hade sällskap och stöd.
Kanske finns de som dömer dem, men Elina och Stig blickar ner från ovan och ler. Deras sista vilja att vara lyckliga hade blivit verklighet. Och livet, mot alla odds, gick vidare.
Det viktiga, insåg de till slut, är inte att hålla fast vid det förflutna, utan att våga glädjas över varje ny dag tillsammans.
