Erik och Märta
Det var länge sedan, i en liten by bland Sveriges skogar och sjöar, där Erik växte upp och aldrig hade en tanke på att flytta till någon stor stad. Han älskade vidderna, åkrarna och ängarna, den porlande ån och den tysta barrskogen. Erik trivdes bland byborna och fann ro i det enkla livet. Han hade bestämt sig för att satsa på gården, föda upp grisar, sälja kött till slakteriet i Jönköping, och om det gick bra, kanske utöka verksamheten. Om natten drömde han om att bygga ett stort, vackert trähus på släktens mark. Hans bil var gammal och rostig, men räckte för vardagen. Pengarna han fick efter att ha sålt mormors lilla faluröda hus investerade han direkt i gården.
Men drömmen som låg honom allra varmast om hjärtat var att få gifta sig med Märta och låta henne bli den självklara matmodern i sitt framtida stora hem. De hade redan träffats en tid. Märta visste att Eriks företag gick trögt. Han hade varken mycket pengar eller hus det enda som fanns var grunden till drömmar.
Märta var en sådan där bygdens skönhet, som inte ens funderade över att jobba sig till något själv.
Vad har jag fått min skönhet till? Låt min man försörja mig, bara jag hittar någon som vill ta hand om mig och allt mitt. Någon som förstår att skönhet har sitt pris, brukade hon säga till sina väninnor.
Erik bygger ju ändå hus och har bil. Men du måste nog vänta lite, det tar tid innan han kommer igång, sa kompisen Lovisa.
Men jag vill ha allt och det genast! Erik får minsann snabba på. Han har inga pengar, muttrade Märta och drog demonstrativt med läpparna.
Erik älskade Märta, men anade att hennes känslor för honom aldrig riktigt var så starka som han önskat. Han levde på hoppet. Allt hade kanske ordnat sig, om inte Oskar kommit till byn den där sommaren.
Oskar, som var stockholmare och son till en känd politiker, hade åkt till landet tillsammans med en vän för att hälsa på farmor på semester. Han såg på tjejerna i bygdegården med viss skepsis och hade tråkigt tills Märta dök upp och fick ljusen att tändas.
Märta brydde sig först inte om honom, men när hon fick höra att Oskar kom från rik familj och hans pappa var stadsdirektör i Stockholm, styrdes hennes uppmärksamhet dit. Oskar, äldre och världsvan, behärskade konsten att charma. Han köpte rosor till Märta, stora buketter som inte gick att finna på lanthandeln hon förstod att han beställde dem från stan och uppskattade gesten.
Erik såg hur hon tog emot blommorna och blev svartsjuk.
Ta inte emot hans blommor, Märta. Du vet att det gör mig ledsen.
Äh, Erik det är ju bara blommor, vad spelar det för roll? skrattade hon tillbaka.
Till slut gick Erik fram till Oskar på dansbanan och sa:
Lämna Märta ifred. Hon är min flicka, jag har mina planer!
Men Oskar brydde sig inte, och ett gruff utbröt. Vännerna fick skilja dem åt, men efter det gled Märta och Erik isär. Hon undvek honom, och han blev sårad. Märta visste att Oskar bara var på semester, efter några veckor skulle han åka tillbaka till Stockholm.
Jag måste hitta ett sätt att haka fast honom, så att jag får följa med till stan. I byn finns inget för mig. Men jag måste skynda mig, tänkte hon.
Det var inte svårt att locka Oskar till sitt hem. Föräldrarna hade rest till marknaden i Linköping. Märta såg till att de kom hem medan hon och Oskar låg i sängen, båda rufsiga och yrvakna. Oskar hann knappt få på sig byxorna innan föräldrarna stod i dörren.
Vad händer här? frågade pappan, bister och bestämd.
Märta såg ner. Oskar stod och trampade.
Så här kan vi inte ha det. Oskar, du får stå för vad du gjort. Du får gifta dig med min dotter, annars blir det problem, sa fadern och visade in honom i rummet.
Ingen vet vad som sades där inne, men nästa dag åkte de för att anmäla giftermål på Folkets Hus. Fadern skjutsade, medan Märtas mor packade för den snabbflyttade resan till Stockholm. Hela byn visste snart vad som hade hänt. Erik gjorde sitt bästa för att inte visa sorgen utåt.
Oskar, å sin sida, klandrade sig själv.
Varför skulle jag hit? Lockad av landet och flickor och hon snärjde mig ordentligt, ja, jäklar vilken räv.
Men Märta var fylld av förväntan. “Jag ska se till att han blir lycklig med mig, vi får barn, han kommer tacka mig.”
Hemma hos Oskars föräldrar, som var trötta på alla stadstjejer han drog hem, togs Märta emot med glädje. En rejäl flicka från landet, duktig i köket och ordningsam det gladde särskilt Oskars mamma, Ingeborg.
Kom in Märta, gör dig hemmastadd, sa Ingeborg vänligt. Fadern, Gösta, hejade också leende.
Märta försökte verkligen leva upp till att vara en god husmor. Den stora lägenheten med fyra rum gjorde det lättare, och hon trivdes med föräldrarna. Oskar började också uppskatta henne, och märkte att Märta inte alls var så beräknande som han först trott.
Jo, nog snärjde hon mig snabbt med bröllopet men jag tror faktiskt hon vill oss väl, tänkte han, även om han själv inte riktigt trodde på ett varaktigt äktenskap.
Oskar planerade ändå för festande efter bröllopet han hade många väninnor kvar i stan. Men en kväll när de satt vid middagen kom Märta med en överraskning:
Jag är med barn, Oskar. Vi ska få en liten.
Grattis Märta, och tack, vi har längtat efter barnbarn, sa Ingeborg glatt. Oskar förstod att det inte var någon idé att dra upp att tiden inte var rätt.
Bröllop hölls, familjen skänkte dem en modern, möblerad lägenhet i Stockholm. Märta märkte snart att Oskar inte var nöjd över att bli pappa.
Det ordnar sig, tänkte Märta. När barnet är fött kommer Oskar förstå vad lycka är. Hon skulle bara veta vilken oro Oskar dolde.
Oskar började tillbringa mycket tid borta hemifrån och skyllde på jobbet: “Jag måste ofta på tjänsteresor.” Märta trodde honom, ställde aldrig några frågor. Hon höll fint hemma, vände ut och in på sig för att laga mat och ta hand om barnet, men kände längtan till byn till mamma, väninnorna och inte minst Erik.
Nu började hon tvivla på om hon gjort rätt, och när hon frågade om Oskar älskade henne, blev svaret alltid undvikande. Ingeborg märkte att Märta var bedrövad och förstod att sonen inte var nån mönsterman.
När sonen föddes blev det ändå glädje för hela familjen. Till och med Oskar blev rörd men inte mer än så. Gråten och vaknätterna tröttade snabbt ut honom. Märta hann inte längre pyssla med fina middagar Oskar längtade ut.
Han märkte snart att vännerna i staden inte längre såg på honom som förr.
Vem bryr sig om en gift man?
Han berättade aldrig om sin fru. Märta, från landet, utan yrkesutbildning nej, hur skulle han kunna hitta arbete åt henne sen? “Hon kan ju inte gå och jobba som städare det skulle ju dra vårt rykte i smutsen,” tänkte han. “Det vore billigare med underhåll.”
Oskar hade länge förhållit sig till en annan kvinna, Katarina en självständig kvinna med eget liv. Hos henne slappnade han av. De skrattade tillsammans, festade och for ut på landet.
Katarina, om du visste vilket kaos det är hemma! Min fru är vacker men hon kan ingenting om livet utanför byn, suckade han. “Och hur ska jag kunna visa henne i stans finare kretsar?”
Märta insåg nu att hennes dröm om familjeliv med Oskar höll på att krascha. Hon förstod att det fanns någon annan. Han kom hem med doft av främmande parfym och ibland märken av läppstift. Han blev ofta hetsig, skällde på sonen, kunde till och med höja handen mot henne.
Märta ringde sin mamma för råd, men fick bara höra:
Vi tvingade dig inte att gifta dig med Oskar. Vi trodde alltid att du skulle välja Erik. Du valde själv, nu får du se vart det leder. När du fått nog, kom hem, men då får det vara slut på allt det här.
Märta kände sig nedbruten. En natt, när Oskar sov, kikade hon i hans telefon. Där fanns allt meddelanden till och från Katarina som fick henne att frysa till is. Hon berättade för Ingeborg, som bara sa:
Om du skiljer dig, ta med i beräkningen att vi kommer strida om vårdnaden. Du vet vilka kontakter gubben min har. Oskar är barnets pappa, han har arbete och eget boende. Vad kan du ge? Inget yrke, inga pengar.
Sonen fick feber av tandsprickning, Oskar tröttnade på skriket, och samtidigt messade Katarina att hon väntade på honom. Ge dem bara sömnmedel så kan du smita, skrev hon.
När Oskar gick för att duscha och lämnade mobilen framme såg Märta meddelandet och kände paniken stiga. “Tänk om han faktiskt gör det?”
Hon ringde då Erik och berättade allt.
Jag kommer och hämtar dig, vi tar dig och pojken hem till byn, svarade han lugnt.
Men hans föräldrar säger att de kommer ta min son.
Oroa dig inte. Det är bara tomma hot. Prata lugnt, lägg dig och låtsas sova när han drar hemifrån, så kommer jag direkt.
Märta lyckades vagga sonen att somna, lade sig bredvid och låtsades sova. När hon hörde Oskar försvinna, flög hon upp och packade ihop det viktigaste. Hon ringde Erik, som snabbt kom och tog henne och pojken tillbaka till sin gård.
När Oskar kom hem nästa kväll var lägenheten tom. Han ringde snabbt till sina föräldrar.
Ingen Märta här, Oskar. Har hon lämnat dig? Undrar du om vi ska ringa polisen?
Nej mamma, låt bli, det är lika bra. Jag har tröttnat på både henne och pojken, sa han och lyckades övertala sin mor att inte göra något.
Tiden gick. Märta skiljde sig från Oskar och gifte sig så småningom med Erik. De levde i det stora huset, ute på slätten, med sonen och ett nytt barn på väg. Märta insåg äntligen att Erik var hennes lycka.
