ISTÄLLET FÖR VINGAR EN BOOMERANG PÅ RYGGEN
Jag ska förgöra er allihop! Ni kommer att få betala! skrek min brors fru, upprörd och vildare än en storm över Mälaren.
Men varför, Linnéa? Jag har ju gett dig hela beloppet. Vad är det du kräver? min mamma förstod inte varför hennes svärdotter hotade henne så.
Var står det skrivet att du har givit oss pengarna? Var är vittnena? Något kvitto? Du och Karl ska betala oss för halva lägenheten! Linnéa stod envist kvar på tröskeln, som en barrikad i dörröppningen.
Nej, Linnéa, det får vara nog. Gå nu, och hälsa min bror Sven. Han skulle behöva tygla dig. Kom aldrig hit igen, jag kunde inte låta bli att försvara min mamma. Hon var oskyddad.
Ni kommer att ångra er, men då är det för sent! Jag ska gå till en trollkarl och förbanna er! ropade Linnéa medan hon försvann.
Vår mamma, min brors och min, hade efter pappas död sålt huset på landet och flyttat in till min trea i Stockholm. Jag hade redan blivit änka och uppfostrade min femårige son Erik, med min mammas hjälp. Det kändes tryggt att ha henne nära.
Vera, blir du arg om jag ger hälften av pengarna från huset till Sven? Han är ändå min son och Linnéa gnäller om att han inte kan försörja sin familj, mamma såg bedjande på mig.
Men snälla, det är väl ingen sak, klart du ska ge! Det är rättvist, sa jag utan att blinka.
Vi bjöd in Sven och Linnéa på fika, överlämnade pengarna hand till hand. Två år senare dök Linnéa plötsligt upp, kräver pengar gång på gång, hotar och förbannar oss.
Jag stängde dörren om henne, och glömde Linnéa. Vi hade ingen kontakt med min bror eller henne på många år. Det var som om en svart katt sprang mellan oss och sedan vällde olyckor över oss, ett vattenfall av bekymmer. Vi traskade runt i motgångar. Det är som svenskar säger: man går genom eländet för att hitta lycka, men eländet vänder alltid tillbaka.
Mamma blev sängliggande, jag drabbades av konstiga sjukdomar, Erik fick fuktande eksem på huden. Ständigt hade vi problem och klagande. Lägenheten doftade märkligt av läkemedel, allt föll sönder och gick sönder. Väggklockan slog stopp på natten. Jag, som polis, fick gå i pension tidigt fast jag hade tänkt arbeta tills jag blev avrådd. Jag skulle nu vårda mamma och behandla Erik intensivt. Pengarna försvann lika snabbt som vatten försvinner på sommaren.
Jag minns att jag gjorde mitt hem till ett violparadis; överallt växte små blomkrukor. Jag odlade, förökade och sålde dem på Hötorget. De små blommorna räddade oss ur skuld. Violer såldes gärna.
Släktingarna kom en gång om året, stannade en vecka. Gav oss begagnade men rena kläder, med sig mat: kött, pasta, gryn, vetemjöl Allt var till glädje. Sen for de och vi började om på nytt, sprang runt i cirklar.
Tom plånbok, sjukdom, apati.
Jag, för att inte förtvivla, anlade en enkel blomrabatt utanför porten. Jag sådde vårens frön. Upp kom lejongap, luktviol och ringblomma. Det blev min enda källa till inspiration.
Grannen Mikael passerade, granskade min blygsamma rabatt:
God dag, granne! Får jag skänka dig några kronor till blommor? Köp fler, så blir alla avundsjuka.
Jag ryckte på axlarna, osäker. Mikael stoppade några hundralappar i min morgonrock:
Ta emot, vår kära trädgårdsmästare! Du sprider ju skönhet till oss alla.
Jag blev så glad att jag köpte exotiska blommor och buskar. Min rabatt blev ett paradis av färger, doftade som midsommaräng. Grannarna häpnade och suckade av förtjusning.
Mikael stannade varje gång, beundrade:
Bara en god människa får blommorna att blomstra så!
Han bjöd mig ofta på lösgodis, chokladbitar, glass:
Det här är till dig, Vera, för dina dagliga sysslor.
Jag blev såklart glad över hans omtanke.
Åren gick, och det började ljusna hemma.
Mamma piggnade till, blev gladare. Eriks hud blev fri från eksem. Plötsligt kände jag mig som kvinna i vita spetsar. Ville bli älskad och älska tillbaka brydde mig inte om höstens ålder.
Erik, som studerade sin sjuka mormor, bestämde sig för att bli läkare. Han kom in på Karolinska utan problem, arbetade samtidigt på sjukhuset. Snart fick han assistera på operationer. Med tiden sprang grannarna till Erik för att få diagnos, sprutor, dropp.
Erik blev intensivvårdsspecialist.
Vi fixade en liten renovering i lägenheten. Erik köpte en gammal Volvo. Han skulle gifta sig med sin kollega Ingrid, hon var kardiolog. Allt blev lugnt och bra.
För några dagar sen ringde Linnéa, med hes röst:
Hej Vera. Kan du komma och hälsa på mig, jag ligger på sjukhuset?
Jag åkte till den angivna adressen, gick in i den gemensamma salen. Hittade Linnéa i hennes säng.
Vad har hänt, Linnéa? det var chockerande att se henne så utmärglad. Hennes ögon var tomma.
Det är så här, Vera Vi var ute i skogen, Sven och jag. Vi hittade ett människokranium i mossan, tog hem det. Rengjorde det, lackade och gjorde det till askfat. Ett halvår senare dog din bror i en olycka. Två månader senare förlorade vi vår son, han blev kolmonoxidförgiftad i garaget. Jag ligger sjuk lunginflammation. Varför tog vi hem den förbannade skallen? Där började våra sorger, Linnéa grät bittert.
Nej, Linnéa, det började när du vände dig till svartkonst och häxeri. Skallen är bara en följd, jag kunde inte låta bli att säga det. Hon hade burit så många olyckor till vår familj.
Du har rätt, Vera. Jag erkänner. Jag har kastat förbannelser över er, mitt hat blev svart tjära. Slutligen har jag fördömt mig själv till ensamhet. Förlåt. Låt oss glömma de dumma grälen. Förr växte det vingar på min rygg, nu sticker där en boomerang jag känner hur den bränner, Linnéa viskade, slocknade, tänkte efter.
Jag berättade allt för Erik, han blev berörd:
Mamma, låt oss flytta moster Linnéa till mitt sjukhus. Där får hon bättre vård. Hon är ändå inte en främling.
Ja, Erik, jag förlät Linnéa helt. Hon skulle ha vård och omtanke. Hon hade förlorat allt.
Mikael friade, han bodde en våning upp.
Vera, flytta till mig, tiden går lättare tillsammans. Du är änka, jag är änkeman. Vi har mycket att prata om. Vad säger du?
Ja, Mikael, jag trodde inte på min oväntade lycka. Den föll ned som snö över mig, värmde mitt hjärta, lyste upp min själ.
Mamma gladdes:
Ser du, Vera, din ödet har alltid varit nära, kom smygande, tittade på dig. Du har förtjänat detta.
Linnéa blir snabbt bättre, vill komma på besök. Ska jag bjuda henne? Jag ska rådfråga Erik och MikaelJag stod på balkongen, blickade ut över min blommande rabatt där lejongap och violer vajade i vinden. Solen smög över hustaken, färgade mina blommor i guld.
När Linnéa ringde från sjukhuset och bad om att få komma, kändes det först som ett fönster mot det förflutna. Men när hon klev in genom porten, svag men med ett ovanligt mjukt leende, såg jag något nytt i hennes ögon en lättnad, kanske till och med hopp.
Mamma kokade kaffe, Mikael plockade fram kakorna, Erik satt bredvid Linnéa och berättade om framtidens mediciner. Det var märkligt att se oss samlade, de gamla sårade banden silade ljus över köksbordet.
Linnéa reste sig stapplande och öppnade sin hand, där hon höll en liten trämålad boomerang, som hon lade på min blomsterbricka.
Det här är min symbol nu, Vera, sade hon tyst. Jag vill att den ska komma tillbaka till dig där allt börjar om.
När kvällsluften drog in, samlade vi oss på gården. Linnéa och jag skickade boomerangen över rabatten. Den svängde mot himlen, snuddade lejongapen och cirklade tillbaka till oss, som ett bud om försoning.
Vi skrattade, och för första gången kände jag att vår olyckas cirkel var bruten. Blommorna växte, vindarna viskade nytt. Och där, under en sommarskymning, blev mitt hjärta lätt. De gamla förbannelserna bleknade, och vi visste ibland kommer lyckan tillbaka, bara man vågar släppa taget.
Så blev vår gemenskap en ny sorts flykt inte vingar, men en boomerang, som alltid kommer hem.
