Jag minns så tydligt hur Elin kom hem den där kvällen, försiktigt smygande i hallen för att inte väcka sin mor. Hon suckade nästan högt av smärta när hon drog av sig de nya pumpsen som skavt fötterna blodiga på bröllopsfesten.
Varför kommer du hem så tidigt? Smög du ut? Var det inget roligt på bröllopet? ropade hennes mamma från hallen.
Varför är du vaken? Ligger du på lur efter mig nu? svarade Elin irriterat.
Modern pressade ihop läpparna och vände tillbaka in i vardagsrummet. Skuldkänslorna bet genast i Elin. Modern hade väntat uppe för hennes skull, nyfiken på hur det varit. Elin suckade, gick in och satte sig på soffan vid sin mor och lade armen kring henne.
Sluta smöra för mig. Du behöver inte berätta något om du inte vill. Jag får ändå veta allt från Malins mamma senare, sade hennes mor bistert.
Förlåt, mamma. Jag är bara trött, och har ont i fötterna. Restaurangen var fantastisk, det var säkert ett femtiotal gäster där. Mycket folk, mycket ljud och glädje.
Malin var strålande vacker i sin vita klänning, och hennes man såg ut som en riktig drömprins började Elin räkna upp.
Men varför gick du därifrån så tidigt då? avbröt modern.
Mamma, det var så mycket folk, alla så viktiga och uppblåsta, inte alls min typ av sällskap. Och jag ska faktiskt upp tidigt imorgon.
Upp till vad? Det är ju söndag, undrade modern förvånat och sneglade på dottern.
Jag berättar imorgon bitti. Nu vill jag bara duscha. Elin pussade sin mor och smet in på sitt rum.
Med avsmak tog hon av sig sin fina men enkla klänning, som i jämförelse med de andras såg nästan löjligt modest ut. Under duschen skrubbade hon ryggen så det sved, där den svettiga magen hos en av festens större herrar hade pressat sig mot hennes rygg under en dans hon helst velat slippa.
Hans varma fuktiga händer satt fortfarande kvar i hennes minne. Och pumpsen hade bitit in i hennes hud. Det hade varit svårt att stå ut ens under en enda dans.
Sedan satte han sig bredvid henne vid bordet och hällde raskt upp ett glas till. Ingen brydde sig riktigt om henne. Hennes enda vän, bruden, var fullt upptagen av gästerna och sin nyblivne make.
Bara en enda gång kände hon någon blicka mot sig under kvällen men ingen kom för att hjälpa henne ur sällskapet med den påträngande herren.
Till slut skylde hon på att hon behövde använda toaletten och smet iväg från restaurangen. Utanför tog hon en taxi och åkte hem till lägenheten på Kungsholmen.
Nej, ett sådant bröllop skulle Elin aldrig vilja ha. Allt så tillrättalagt, så regisserat, alla spelar teater. Själv kände hon sig bara som en i massan, utan roll.
Hon låg länge vaken den kvällen, med toner av valsen, klingande glas och fragment av samtal ringande i huvudet. Hon kom att tänka på den andre mannen, den mystiske med de vänliga ögonen. Bättre om han tagit mig till dans inte den där feta grisen, tänkte hon surt, vände sig om och lyckades till slut somna.
Den varma septembermånaden gick över i kall och regnig oktober. Malin kom tillbaka från sin bröllopsresa och bjöd in Elin. Elin ville själv gärna se hur de förmögna lever, men gå tomhänt ville hon inte.
Efter föreläsning gick Elin in på konditoriet och köpte Malins favorittårtor. När hon var på väg ut, kolliderade hon i dörren med en man. Han backade undan och lät henne gå före.
Det är ni? utropade han förvånat.
Elin såg upp och kände igen mannen från bröllopet. Hon stannade till, tagen på sängen.
Gå ut, så blockerar vi inte för andra, log han och tog vänligt tag i hennes arm för att leda henne ut.
Ni försvann så plötsligt från bröllopet, som en riktig Askungen. Jag hann aldrig ens presentera mig, sade han med ett leende.
Jag tappade dock inte skon, sade Elin och log generat.
Hemåt? Ska jag skjutsa dig? erbjöd han genast.
Nej, jag ska till Malin, bruden från bröllopet. Och du, shoppar du inte ändå? undrade Elin undrande.
Bara tanken på vårt möte, så är jag redo att offra varenda tårta, skrattade han och noterar hennes kartong från Vetekatten. Kom nu. Han tog henne vid armen till en stor glänsande Volvo.
Det var den första gången Elin åkte i en sådan lyxig bil, hon åkte knappt kollektivt ens. Han körde självsäkert, utan att fråga efter vägbeskrivning, vilket fick Elin att bli nervös.
Jag vet var din väninna bor, jag är affärspartner och vän med hennes man, förklarade han, när han såg hennes oroliga blick.
Under färden berättade han om sig själv, att han hette Mattias, att han var frånskild och hade en golden retriever.
Rik, snygg, lyckad. Precis vad mamma alltid önskat, tänkte Elin…
När Elin kom hem den kvällen var modern bekymrad.
Vad länge du dröjde. Jag började faktiskt bli orolig, sade hon när Elin kom in i hallen.
Jag var hos Malin. Hon har det verkligen fint nu… Elin beskrev i detalj det vackra huset och väninnan som var solbränd mitt i höstrusket.
Hur tog du dig ut dit? Det är ju till Danderyd hon flyttat nu.
Danderyd, kallade invånarna ironiskt för Fattigbältet, eftersom där bodde de förmögna.
En bekant skjutsade, mumlade Elin och ångrade att hon givit modern anledning till fler frågor.
Lärde du känna honom på bröllopet? Han är väl likadan som de andra hoppas jag? Gav du honom ditt nummer? frågade modern nyfiket.
Jajamän, jag trugade verkligen på honom det, svarade Elin irriterat.
Du behöver inte vara så tvär. Du ska vara glad att en driftig man intresserar sig för dig. Istället kan du bli sur, det är så typiskt dig, skakade modern på huvudet.
Jag blev inte sur. Jag gav honom mitt nummer. Är förhöret slut nu? frågade Elin bistert.
Vad är det med dig? Varför är du så arg?
Jag tröttnar på dina ständiga frågor. Vill du bli av med mig så fort bara?
Men snälla, prata inte sådant trams. Jag vill bara att du ska få ett bra liv, försörjad av en värdig man som Malin. Inte som någon fattig student. Eller vill du leva från hand till mun?
När har vi levt från hand till mun egentligen? Elin smalnade med ögonen.
Nej, det menade jag inte, jag överdrev bara, sade modern urskuldande. Men tycker du inte om honom alls?
Mamma, sluta. Jag vill inte gifta mig, inte ännu.
Räddningen kom när Elins mobil ringde det var Mattias.
Jag tänkte att jag skulle ringa direkt. Vad gör du på söndag?
Inget särskilt. Jag ska plugga inför veckan.
Hela dagen? Det ska bli fint väder! Jag tänkte att vi kunde rida. Har du någonsin ridit? Nej? Då hämtar jag dig klockan elva.
Elin tackade ja och märkte först efteråt att de börjat säga du till varandra.
Hon hade bara sett gamla arbetshästar på gården hos mormor när hon var liten och varit lite rädd för dem. Men ridturen med Mattias blev oförglömlig och full av nya intryck.
Mattias flörtade skickligt, varsamt ledande in henne i sitt välbärgade liv. Han var en sådan som folk lyssnade på alltid inbjudande, aldrig påträngande. Elin blev smickrad över hans uppmärksamhet, trots att han var några år äldre.
Helgen därpå dök Mattias upp hemma hos henne med blommor och en gräddtårta.
Elin rodnade över sin lilla, slitna lägenhet med den gamla mattan och de blekta tapeterna. Men sådant märkte Mattias inte. Han log, skämtade och berättade att han vuxit upp i en liknande lägenhet. Modern stod som smält smör.
En riktig drömman, sade hon när Elin kom tillbaka från köket. Om han friar då säger du väl ja?
Vi har knappt hunnit ses än, mamma. Varför stressa? svarade Elin upprört.
Men strax före jul friade Mattias verkligen och gav Elin en diamantring.
Herregud, nu kan jag dö lugn, suckade hennes mor lättad och la handen för bröstet. Elin bara skakade på huvudet.
Bröllopet hölls på en herrgård utanför Stockholm, strax i början av mars när solens värme smälte istapparna och det doftade vår och hopp i luften. Hoppet om kärlek och lycka.
Elin hade krävt att bröllopet skulle vara litet, inget spektakel. Mattias gick med på allt. Efteråt flyttade Elin in hos honom.
Skönt att vi bor nära varandra igen, sade Malin nöjt. Allas fruar i ert område tänker bara på mode, spa och shopping. Jag tror inte de läst en bok i hela sitt liv.
Malin var redan i sjätte månaden.
Men Mattias lät aldrig Elin gå någonstans ensam. På morgnarna körde hans chaufför henne till Karolinska institutet, och hämtade henne efteråt. En dag blev en föreläsning inställd och Elin valde att promenera hem.
Det var det första riktigt varma vårvädret och knopparna höll på att slå ut. Hon blev upphunnen av kurskamraten Stefan. De satte sig på ett café och drack kaffe. Elin insåg hur mycket hon saknat vanligt umgänge.
Hon hade aldrig saknat något materiellt, men vänskap och samtal var en bristvara. Efter bröllopet hade kurskamraterna undvikit henne.
Vad tänker du på? frågade Stefan.
Jag borde gå nu, sade Elin.
Styr han ditt liv nu? frågade Stefan misstänksamt.
Nej, det är bara dags att gå. Elin reste sig.
Väl hemma väntade Mattias.
Var har du varit? frågade han kallt.
På universitetet.
Ljug inte. Föreläsningen var inställd men du ringde inte min chaufför. Varför? Ville du träffa en älskare?
Nej, vi går i samma klass, det är bara Stefan, sade Elin chockat.
Mattias hade aldrig pratat sådär med henne förut. Hans blick var isande.
Vi gick bara och tog en kaffe. Det är väl inget? försökte Elin.
Du är min fru nu. Jag har många fiender och konkurrenter som väntar på minsta misstag. Du får inte göra bort mig.
Men menar du att en fika med en kurskamrat förstör ditt rykte? sade Elin upprört.
Förstår du inte? väste Mattias, tog tag i hennes arm och drog henne till sig. Om du inte lyder…
Vad då? Ska du låsa in mig? När jag blir läkare, ska du misstänka alla mina patienter? Elin försökte komma loss från hans grepp.
Hon hann inte ens förstå vad som hände när hans hand träffade hennes kind. Allting snurrade, och hon hörde bara brus i huvudet.
Mattias sa något men hon hörde inte. Blod smakade järn i munnen från hennes spruckna läpp. Han lutade sig nära.
Har du fattat nu? röt han.
Ja jag förstår, mumlade Elin.
Han slog henne igen, så snabbt att hon knappt hann skydda sig. Hon föll bakåt av smällen, utmattad och alldeles förvirrad.
När Elin vaknade var Mattias borta. Hon låg länge och bet ihop tårarna, reste sig till slut och vinglade upp, gick till sovrummet och kastade sig gråtande på sängen. Efter en stund ville hon gå till köket för is, men märkte att sovrumsdörren var låst. Mattias hade låst in henne.
Nästa morgon var ansiktet ännu mer svullet. Mattias kom aldrig in. Telefonen var borta, så hon kunde inte ringa någon.
Som en fågel i bur gick hon omkring i rummet. Lås klickade i dörren.
Har du tänkt över saken nu? ropade Mattias.
Jag hatar dig! Släpp ut mig! skrek Elin.
När hon försökte gömma sitt ansikte såg hushållerskan henne och tappade nästan andan.
Han kommer straffa mig för att jag släpper ut dig, sade hon med darr på rösten.
Säg bara att jag lurade dig. Jag bad dig om vatten och så sprang jag ut, sade Elin och smet förbi henne.
Men du kan inte gå ut så, ta i alla fall på dig huvan, rådde kvinnan.
Elin tackade henne, drog på sig jackan och lämnade huset bakvägen, ansiktet dolt för förbipasserande som undvek att möta hennes blick. Hemma tog modern henne i famnen.
Hur kunde han? Han verkade ju så anständig Förlåt mig, Elin. Jag ville dig bara väl. Tänk om han kommer hit? Våra dörrar håller knappast för en spark.
Säg inte sådana saker, mamma.
Elin brydde sig inte om något längre. Men hon ringde ändå Stefan som nu jobbade extra på ambulansen. Han behandlade Elins sår, kallade på läkaren så att misshandeln kunde dokumenteras och skickade bilder på Elins ansikte till Mattias med hot om att sprida dem offentligt om han någonsin gjorde något liknande igen.
Mattias visade sig aldrig igen. Först efter två veckor, när svullnaden lagt sig, vågade Elin gå tillbaka till universitetet.
Skilsmässan gick snabbt. När Elin och Stefan firade examen den sommaren, dök Mattias upp med en ny, ung kvinna. Han såg dem inte ens.
När Mattias gick till toaletten, satte sig Elin snabbt hos kvinnan.
Akta dig för honom. Om du gör något fel kommer han göra likadant mot dig, viskade Elin.
Vem är du? undrade den unga kvinnan.
Hans exfru. Snälla, säg inget till honom, bara spring. Elin reste sig och gick.
Genom glasdörrarna såg hon honom komma tillbaka och fråga sin följeslagerska något. Hon skakade bara på huvudet. Hon sa inget, kunde Elin andas ut.
Varför pratade du ens med henne? Tänk om hon berättar? sade Stefan.
Hade jag själv fått veta hade jag aldrig gift mig med honom. Men ingen sade något inte ens Malin, svarade Elin.
Elin och Stefan flyttade till Göteborg. Efter sin AT blev Stefan kirurg, och Elin kardiolog.
De fick en son. Modern blandade sig aldrig mer i dotterns liv.
En dag, när Elin satt i frisörstolen, såg hon en rubrik i ett gammalt Damernas Värld: Affärsmannen Mattias Boström dödade sin hustru.
Utanför gick Stefan förbi med barnvagnen. Vad glad jag är att han är min, att vi har vår lille Axel, att mamma är frisk. Pengar? De kommer och går. Man behöver bara så mycket att man fortfarande förblir människa, tänkte Elin.
Varsågod, nu är det din tur, ropade frisören.
