Anna smög in i lägenheten och försökte tyst ta av sig ytterkläderna så att hon inte skulle väcka sin mamma. Hon var nära att svära när hon drog av sig de nya pumpsen som skavt sönder hennes fötter från festen.
Så tidigt hemma? Stack du? Var bröllopet ingen höjdare? Mamman kikade ut från hallen, håret i ett rufsigt nattlinne.
Varför är du vaken? Sitter du uppe och vaktar på mig? svarade Anna lite vasst.
Mamman drog ihop munnen och gick tyst in på sitt rum igen. Anna kände genast hur samvetet gnagde. Hon visste att mamma egentligen bara väntat uppe, nyfiken på nya berättelser, och så bemötte hon henne så där surt.
Anna smög efter in i rummet, satte sig på soffan bredvid mamma och gav henne en kram.
Kom inte här och smöra nu. Vill du inte berätta så låter du bli. Jag får ändå allt skvaller från Elins mamma sen, sa mamman med en suck.
Förlåt, mamma Jag är bara så trött och har fått skavsår. Restaurangen var superfin, tror vi var över femtio gäster. Det var stimmigt och roligt, berättade Anna.
Elin var jättevacker i sin vita klänning. Och brudgummen var urläcker hon radade upp intrycken.
Men varför gick du då hem i förväg? frågade mamman.
Mamma, alla där var så stöddiga och självgoda rena gräddan. Och så måste jag dessutom gå upp tidigt i morgon.
Jaha? Vart ska du så tidigt då? Det är ju söndag i morgon, sa mamman förbryllat och granskade henne.
Jag berättar i morgon bitti. Nu vill jag bara hoppa in i duschen. Anna gav mamma en puss på kinden innan hon gick för att byta om.
Med avsmak drog hon av sig sin klänning bredvid rikedomens kläder hade den känts enkel och billig.
Hon spolade länge av sig i duschen, gnuggade extra noggrant på ryggen där den svettiga magen på en bugande äldre man pressats mot henne under dansen.
Han hade bjudit upp Anna och ignorerat hennes ursäkter. Hon tänkte ju inte börja slåss. Så istället hade hon stått där krampaktigt och härdat ut hans klistriga händer mot sin rygg och hur pumpsen skar in i fötterna. Hon stod knappt ut hela dansen.
Sedan satte mannen sig bredvid henne och började halsa i henne drinkar. Ingen brydde sig om henne. Den enda hon kände, Elin, var helt uppslukad av gäster och sin nyblivne make.
Bara en gång eller två fick Anna en blick från någon. Men ingen gjorde ett försök att avleda den där närgångna typen.
Till slut sa hon bara att hon behövde gå på toa och stack därifrån. Utanför restaurangen hoppade hon in i en taxi hem till Söder.
Nej, ett sånt där bröllop ville hon inte ha själv. Allt kändes som en dåligt repeterad pjäs där alla spelade roller och hon själv bara statist.
Hon låg vaken länge. Huvudet surrade av musik, glas som klingade, röster, skratt och skålar och ändå återkom bilden av den där mannen.
Det hade ju varit bättre om det varit han som bjudit upp mig inte den där gamla flodhästen. Sluta tänka på det! sa Anna strängt till sig själv, vände sig om och somnade till slut.
Efter en härlig september kom en regnig och kall oktober. Elin var tillbaka efter bröllopsresan och bjöd hem Anna på fika för att skvallra om resan.
Anna ville ju se hur rikt folk bodde, men inte komma tomhänt. Så efter föreläsningen slank hon in på konditoriet och köpte Elins favorittårta. När hon gick ut genom dörren kolliderade hon med en man.
Han steg åt sidan och släppte förbi henne.
Men det är ju ni? sa han plötsligt.
Anna höjde blicken och kände genast igen mannen från Elins bröllop. Hon blev stående med öppna ögon i dörren, helt ställd.
Kom igen nu, vi blockerar ju hela ingången, skrattade han och drog henne snällt åt sidan.
Ni stack från bröllopet precis som Askungen. Jag hann inte ens hälsa på er, sa han med ett bländande leende.
Men jag tappade då inte skon i alla fall, skrattade Anna.
Ska ni hem nu? Jag kan köra er, föreslog han genast.
Nej, jag ska till Elin, du vet bruden. Vad hände med dina kakinköp? sa Anna och smålog.
Vet du, att jag bryr mig inte om några bakelser i världen nu när vi träffats igen, sa han och sneglade på konditorilådan i Annas hand. Kom så går vi. Han tog henne under armen och ledde henne till sin stora Volvo.
Anna var inte van att åka sådana fina bilar eller bilar överhuvudtaget för den delen. Han körde säkert, frågade inte ens om adressen, vilket gjorde Anna lite nervös.
Jag vet var Elin bor. Vi är affärspartners och goda vänner, sa han när han märkte hennes tveksamhet.
Under bilresan berättade han lite om sig själv. Han hette Henrik, var frånskild och hade en golden retriever.
Rik, snygg, framgångsrik och dessutom trevlig. Precis som mamma alltid drömt om tänkte Anna.
Varför blev det så sent? Jag började faktiskt bli orolig, sa mamman när Anna kom hem.
Jag var hos Elin. Du skulle se hur hon bor nu! Anna drog gärna ut på detaljer kring huset och Elins semesterbränna mitt i höstslasket.
Hur tog du dig ut dit? Det där snobbghettot, log mamman ironiskt. Alla i stan kallade Elins nya villaområde för Direktörsdalen.
En kompis skjutsade mig, mumlade Anna och ångrade att hon gett mamma ännu en ledtråd till att beta av.
Från bröllopet? Han är väl en av de där? Gav du honom ditt nummer?
Ja mamma, jag tryckte det på honom, himlade Anna.
Men lilla gumman, en ordentlig man visar intresse och du låter så snäsig ändå säger mamma.
Jag snäste inte, jag gav honom numret, är du nöjd nu? fräste Anna.
Vad är det, varför är du så butter?
Dina ständiga frågor är så tröttsamma! Vill du bara ha bort mig hemifrån eller?
Sluta nu, Anna. Jag bryr mig bara om din framtid. Jag vill att du ska gifta dig bra, som Elin. Inte förälska dig i någon fattig student. Eller vill du leva på knäckebröd och vatten?
När har vi någonsin levt på knäckebröd och vatten? kisade Anna.
Det var bara ett exempel, sa mamma med ett litet, skamset leende. Men tycker du inte att han är trevlig?
Mamma, sluta. Jag vill inte gifta mig. Inte nu.
Då ringde Annas mobil ute i hallen Henrik.
Jag tänkte inte vänta längre utan ringer direkt. Har du planer för söndagen?
Inget särskilt. Tänkte plugga för måndagen.
Hela dagen? Vädret ska bli underbart. Kom, så rider vi ut på hästar! Har du gjort det förr? Nej? Då hämtar jag dig vid elva.
Anna tackade ja, utan att ens fatta när de började säga du till varandra.
Hon hade bara sett arbetsdjur på mormors bondgård. Hon var livrädd för hästar, men den dagen fylldes hon av nyfikenhet.
Henrik var en mästare på att få folk att känna sig speciella och det var omöjligt att säga nej till honom. Det öppnades dörrar överallt där han drog fram. Anna, som var van vid att alltid behöva kämpa själv, blev smickrad.
Helgen därpå dök han plötsligt upp hemma hos dem med blommor och en prinsesstårta under armen.
Anna skämdes över sin lilla lägenhet, den slitna trasmattan och fläckiga tapeter. Men Henrik märkte inget. Han bara log, lyssnade och bjöd på historier om sin egen uppväxt i likadant hyreshus.
Vilken dröm till karl, sa mamma när Anna kom hem. Om han friar, så säger du väl ja? Hon tittade på dottern med glittrande ögon.
Mamma, vi har bara träffats ett par gånger! frustrerat utbrast Anna.
Men strax före nyår friade Henrik och gav henne en enkel diamantring.
Tänk, nu kan jag dö nöjd, suckade mamma och klappade händerna mot hjärtat. Anna bara skakade på huvudet.
Bröllopet hölls på landet i början av mars. Vårsolen gjorde att istapparna droppade, och det luktade hopp och nystart i luften.
Anna sa att bröllopet skulle vara litet och enkelt. Det gick Henrik med på. Efteråt flyttade hon in hos honom.
Skönt att ha någon att prata med! Alla fruar i det här området tänker bara på kläder, spa och shopping utomlands. Inte en bok har de ens öppnat, suckade Elin lyckligt. Nu bodde de nära varandra igen, och Elin var redan i sjätte månaden.
Men Henrik släppte aldrig iväg Anna själv. Varje morgon skjutsade chauffören henne till universitetet och hämtade efter lektionerna. En gång blev en föreläsning inställd, så Anna promenerade hem.
Det var vår i luften. Knoppar svällde och snart skulle löven slå ut. En kursare, Oskar, hann ikapp henne. De satte sig på ett fik och tog en kaffe. Anna hade längtat efter vanligt snack.
Trots att hon aldrig saknade något materiellt, saknade hon det sociala. Plötsligt undvek resten av klassen henne.
Vad tänker du på? frågade Oskar.
Jag måste gå svarade Anna strax innan hon reste sig.
Är han svartsjuk? frågade Oskar oroligt.
Nej, det är bara dags sa Anna undvikande.
När hon kom hem väntade Henrik.
Var har du varit?
På universitetet.
Ljug inte. Föreläsningen blev inställd och du ringde inte chauffören. Träffade du din älskare?
Oskar är inte min älskare! Vi pluggar ihop, sa Anna skärrat.
Henrik hade aldrig pratat så kallt med henne förut. Ögonen var stenhårda.
Vi gick bara till ett kafé. Vad är grejen?
Du är min fru nu. Jag har massor av fiender och folk som vill skada mig. Du får inte ge dem ammunition.
Är det så farligt att ta en kaffe med en kursare?
Förstår du ingenting? Han rusade upp från soffan, gick hotfullt mot henne.
Sluta prata så till mig! Anna backade undan.
Du går ingenstans! viskade Henrik och tog ett hårt grepp om hennes arm. Om du inte lyder
Vad då, ska du handfängsla mig? När jag blir läkare, tror du då jag är otrogen med alla patienterna? Anna försökte slita sig loss.
Hon hann inte ens känna smärta när det small till mot kinden. Det ringde för öronen och hon smakade blod och förstod först inget.
Henrik pratade, men Anna hörde ingenting. Allt var tyst utom bruset i huvudet. Så hörde hon till slut:
Förstår du nu?
Jag jag förstår
Han gav henne en till örfil, snäppet hårdare. Anna föll tillbaka, slog i huvudet och svimmade.
När Anna vaknade var hon ensam. Hela kroppen skakade av gråt. Till slut reste hon sig, tog sig upp för trappan till sovrummet och kastade sig på sängen in i tårarna. Efter ett tag försökte hon gå till köket och hämta is, men upptäckte att dörren var låst. Hon hade inte ens märkt när Henrik låst in henne.
Nästa morgon var ansiktet svullet, läppen trasig och Henrik kom aldrig in. Han hade så klart tagit hennes mobil. Ingen chans att ringa.
Anna rusade runt, panikslagen. Hon kände sig som en fågel i en bur. Till slut: det klickade i låset.
Har du lugnat dig nu? Henrik stod i dörren.
Släpp ut mig! skrek Anna.
Läppen sprack upp, smak av blod. Han slog henne på nytt mindre hårt, men träffade samma sida. Anna skrek till av smärtan. Henrik låste in henne igen.
Strax före lunch brukade städerskan komma. Anna bönföll henne att släppa ut henne. Nyckeln satt i dörren och kvinnan låste sakta upp, förskräckt över Annas ansikte.
Han kommer bli vansinnig om han får veta, viskade städerskan.
Skyll på att jag lurat dig. Säg att jag bad om vatten och smet ut, bad Anna.
Täck över ansiktet med luvan i alla fall, så ingen ser dig, tipsade kvinnan.
Anna tackade, tog jackan och smög sig ut på gatan. Hon tog småvägar hem för att ingen skulle se hennes ansikte.
Mamma skrek rakt ut när hon såg henne.
Hur kunde du? Han verkade så hygglig! Förlåt mig, Anna! Jag ville bara väl men tänk om han kommer hit? Vår dörr är ju skruttig, den sparkar han lätt in!
Mamma, sluta nu
Anna brydde sig inte. Men ändå ringde hon Oskar och bad honom komma.
Han jobbade extra på akuten. Han tog hand om Annas skador, fotade dem och skickade bilderna till Henrik med meddelandet: Om du så mycket som rör henne igen eller försöker hitta henne dessa bilder hamnar direkt på nätet.
Henrik dök aldrig upp igen. Efter två veckor, när svullnaden och blåmärkena lagt sig, kunde Anna gå tillbaka till universitetet.
Skilsmässan gick snabbt. På sommaren efter examen tog Anna och Oskar en fika tillsammans. Plötsligt gick Henrik förbi med en ny, ung kvinna.
Han såg henne inte alls.
När Henrik gick på toaletten gick Anna fram till tjejen.
Snälla, passa dig för honom. Han är farlig. Om du gör honom missnöjd, kan det sluta illa.
Vem är du? undrade tjejen misstänksamt.
Jag är hans exfru. Berätta inte att vi pratat. Fly! Anna stack snabbt därifrån. Genom fönstret såg hon Henrik återvända, fråga något, men hans sällskap ryckte bara på axlarna. Hon sa inget tänkte Anna lättat.
Varför sa du något? Tänk om hon skvallrar? frågade Oskar.
Hade någon bara varnat mig, hade jag aldrig gift mig med honom. Jag ställde frågor, men ingen ville berätta. Inte ens Elin, sa Anna.
Sen flyttade Anna och Oskar till Göteborg. Efter at Oskar blivit kirurg och Anna kardiolog fick de så småningom en liten son. Mamman slutade blanda sig i Annas liv.
En dag på frisörsalongen bläddrade Anna i en gammal tidning och fastnade för en rubrik: Affärsmannen Henrik Lindström misstänks för mord på sin fru.
Utanför gick Oskar förbi med barnvagnen.
Tack gode gud för att jag har er. Att mamma mår bra. Pengar man behöver bara så mycket att man kan leva som människa, tänkte Anna.
Nu är det din tur, ropade frisören varmt från stolen.
