Det fanns ingen plats kvar i huset
På väg hem från sin dotter stannade Elin till vid supermarknaden för att handla. Just när hon skulle gå över gatan fick hon syn på Agneta, som verkade åldrad och nedslagen. Först trodde Elin att hon hade sett fel, men när hon tittade närmare insåg hon att det verkligen var Agneta.
“Agneta!” ropade hon på kvinnan som gick med tunga, släpande steg. En tanke for genom huvudet:
“Hon ser inte riktigt pigg ut…”
Agneta lyfte huvudet och log ett utmattat leende.
“Elin, hej min kära! Jag kände igen dig direkt, även om det var länge sedan vi sågs.”
De hade jobbat tillsammans förr, blivit vänner, fast det var fem års åldersskillnad mellan dem. När Elin gick i pension var Agneta redan pensionär men fortsatte att jobba.
“Åh, jag ser fram emot pensionen, jag tänker inte jobba en dag extra,” brukade Elin säga, medan Agneta sneglat på henne med avund.
“Du har det bra, men jag vet inte hur länge jag måste fortsätta. Jag hjälper barnen och betalar av lån.”
Efter att Elin slutade hade de inte sett varandra igen.
“Agneta, tusen år sen sist! Det var verkligen på tiden,” sa Elin glatt.
“Ja, tiden går fort. Jag är sjuttio nu. Jag har precis varit på apoteket. Jag bor här i närheten numera.”
“Här i närheten?” Elin blev förvånad. Hon visste att Agneta bott i ett eget hus på landet. “Har du sålt huset?”
“Jag bor hos min syster i en tvåa. Vi har även tagit hit vår mamma från byn, hon är nittiotvå, så vi sköter om henne. Klart det var skönt med eget hus, men…” Hon tystnade. “Jag kan inte vänja mig vid lägenheten. Det känns kvavt, svårt att andas i den här stenlådan. Jag har ju bott i trähus hela mitt liv.”
“Men… varför bor du inte kvar?” De satte sig på en bänk, ingen av dem hade någon brådska.
Elin och Agneta hade varit nära vänner, bjudit varandra på fika. Agneta hade alltid varit glad och omtänksam. Hennes öppna leende drog till sig folk som en magnet. Och vilken duktig hemmafru hon var! Alltid städat, bordet fullt av godsaker gurkor, tomater, grönsaker och bär från trädgården. Hon var en perfekt värdinna, särskilt när hennes man fortfarande levde. Men deras äktenskap var inte lyckligt han drack och bråkade, även om han inte levde länge. Agneta blev ensam med två barn, men hon sörjde inte för mycket. Ja, det var tungt att vara ensam med två barn, en son och en dotter, men åtminstone blev det lugnare. Innan levde hon som på en vulkan, väntade varje kväll på att han skulle komma hem och undrade i vilket skick han skulle vara.
Tiden gick. Barnen växte upp. Först gifte sig sonen, och de hyrde en lägenhet. Men när hans fru skulle föda flyttade de till Agneta.
“Mamma, vi ska bo hos dig. Du kan hjälpa till med barnet,” meddelade sonen.
“Jaha, om du har bestämt dig, min son. Stanna då,” svarade hon.
Hon kände sig lite sårad över att han inte ens frågat, men hon protesterade inte. Dottern bodde också hemma, så det blev trångt. Det blev ännu värre när barnbarnet kom. Barnet var oroligt och grät ofta på nätterna, så ingen sov ordentligt. Agneta gick till jobbet med huvudvärk, men vad kunde hon göra? Ett barn var ett barn.
Hon hjälpte till med barnbarnet, gick ut med det på helgerna för att avlasta sonhustrun. Ibland åkte sonen och hans fru bort på helgen och lämnade barnet hos Agneta.
“Varför tar de inte med sig barnet?” undrade Elin när Agneta berättade om sina bekymmer.
“Jo, de vill vila lite. Gå på krogen, åka med vänner och fiska, basta på sommarstugan… De blir så trötta, förstår du.”
“Och du? Blir du inte trött? Du jobbar hela veckan. Du behöver också vila,” svarade Elin förvånat.
Tiden gick. En dag meddelade dottern:
“Mamma, jag ska gifta mig, så förbered dig på en bröllopsfest. Du får stå för kalaset.”
Agneta blev förvånad, men dottern förklarade att hennes pojkvän inte hade någon familj. (En ren lögn han kom från en annan stad, hans mamma var alkoholist, och fadern fanns inte i bilden.)
“Jaha… Kan vi inte skippa festen?” föreslog Agneta.
“Vadå, mamma? Min bror fick ett bröllop, och du betalade. Ska jag inte få något? Jag vill också ha en vit klänning!” sa dottern sårat.
“Jag får ta ett lån,” suckade Agneta. “Jag har inte så mycket pengar.”
“Bra, jag tar lånet, och du hjälper mig att betala. Och vi måste bo kvar hos dig. Vi klarar inte både lån och hyra.”
Agneta förstod att hon måste vika sig. Men barn var barn, och hon var tvungen att hjälpa dem. Sonen och hans fru var inte glada, men de ville inte heller flytta. Det var bekvämt att bo hos mamma fri barnpassning.
Bröllopet ägde rum på ett lokalt café. Inte många gäster, men allt var som det skulle: brud i vit klänning, brudgum i kostym. Svärsonen verkade trevlig, respektfull och lugn. Alla bodde tillsammans i huset, men det var rymligt nog. Agneta var lite orolig:
“Tänk om de inte kommer överens? Men det blev lugnt och stilla.”
En dag sa sonen:
“Mamma, jag tänker bygga en tillbyggnad med egen ingång till min familj. Du måste hjälpa oss. Jag tar ett lån, och du hjälper till att betala. Sen bygger vi en andra våning. Jag har pratat med min syster, hon har inget emot det. De tänker inte flytta ändå. Dessutom ska de snart få barn. Vad säger du, mamma? Hjälper du?”
Agneta blev tagen på sängen, som vanligt. Han bestämde först, informerade sedan.
“Jaja, jag får väl hjälpa till,” svarade hon, men tänkte: *Hur länge ska jag behöva jobba och betala av lån?*
Efter ett tag gjorde sonen som han planerat. Det tog tid tre år innan tillbyggnaden och andra våningen var klara. Nu hade han egen ingång. Första våningen hade stort kök och vardagsrum. En fin trappa ledde upp till andra våningen, där de hade två barn, var sitt rum och en egen sovsal. Den yngste var liten, så barnen delade rum för tillfället.
Sonen och svärdottern var nöjda, men de bjöd aldrig in Agneta. Hon tänkte ofta:
“Jag hjälpte till med lånet… kunde de inte säga tack? Bjuda in mig? De skickar bara barnen till mig, inget mer.”
—
*Det är dags att städa upp i huset*
Agneta var pensionär men jobbade fortfarande, när dottern kom med ett förslag:
